Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
position, men att den härstammar från
Gustaf Düben själf är knappt troligt,
emedan den visar ringa förvandtskap
med hans verk. En annan Carl
Gustaf Bilben få vi lära känna såsom
hofkapellmästare i 18:de århundradet.
Af familjens tyska medlemmar
nämner Mattheson i sin »Ehrenpforte» (sid.
122) en »Superintendent de la
mu-siqe» och en hofmarschalk, båda i
Altrandstädt.
Vända vi oss nu till musikväsendet
i andra delar af Sverige, så är det i
synnerhet Upsala, som tager intresset
i anspråk. En af de första män vi
här möta är den förut nämnde Marcus
Meibom. Hülphers betecknar honom
såsom kapellmästare, hvilket knappt
kan vara riktigt, då han först 1G50
kom till Sverige och Anders Düben
d. ä. denna tid bevisligen var
kapellmästare. Bekant är att han någon
tid var bibliotekarie vid
Upsala-biblio-teket. Hülphers berättar, att han skulle
ha medfört många nya instrument hit
till landet.
Af Upsala-professorer under 17:de
århundradet, livilka inlagt förtjänst
om musiken, är i synnerhet Jonas
Columbus värd att nämnas. Han var
fader till den ofvannämnde Samuel
Columbus, hvars dikter sattes i musik
af Gustaf Düben. Om denne Jonas
Columbus lämnar oss Ant. Stjernman
i sin »Bibliotheka sviogothica» (Holmia
1731) upplysning. Han var född 1586
i Mundetorp (Vestmanland). Efter
slutade studier i Vesterås och
Trondheim begaf hftn sig till Köpenhamn
för att där egna sig åt musik och
poesi. År 1613 flyttade han öfver
till Upsala att vid dess universitet
fullkomna sig i filosofi, poesi och
musik. Han blef 1618 lektor i
grekisk litteraturhistoria och »direktor
musices» vid gymnasium i Vesterås.
Sedan reste han en gång till Tyskland
för att skaffa instrumenter åt
gymnasiet. Den 12 maj 1625 blef han
professor i poesi och musik vid
Upsala universitet och drog sig 1630
undan till Husby i Dalarne.
Stjern-man säger vidare om honom:
»Musi-cen Columbus impense ita amavit, ut
ille suo tempore non minore esset in
Musices gloria quam Damon aut
Lam-prus.» Om den senare musiken i
Upsala berättar oss Hülphers, att år 1630
några medlemmar af hofkapellet gifvit
musikundervisning vid universitetet.
Bland »directores musices» vid
universitetet äro framför allt
professorerna Harald Wallerins och Carl
Wallin bekanta. En som gjort sig
särdeles förtjänt om musiken är den
berömde forskaren Olof Rudbeck. Vi
ba nämndt att han skrifvit en aria
för Karl XI:s kröning. Man prisade
särskildt hans »starka, sköna» röst.
Han har tillsammans med Har.
Wal-lerius reviderat melodierna till den
gamla svenska psalmboken. Hülphers
yttrar vidare: utom J. Columbus, An-
dreas Norcopensis, Har. Wallerins,
Johan Arndt, Bellman, Petr. Elwius
och flere andra professorer, som voro
musikkännare, har jag fått kunskap
om ett »Collegium musicum» som år
1726 hölls i Upsala under Burmans
ledning. Vid detta medverkade många
professorer, livilka skola ha spelat
passabelt.
I slutet afl7:de och början af 18-de
årh. förekommer några musikaliska
afhandlingar, livilka, om äfven i mer
än ett hänseende innehållslösa, dock
ej äro utan betydenhet för den svenska
musikhistorien i äldre tider och
hittills nästan alls icke blifvit
uppmärksammade. Författare till sådana voro,
jämte de nämnda Wallerius och’
Bellman, Stjernhjelm, Andreas Arosiander,
Christ. Alanus, Truls Arvidsson och
Tob. Westenbladh.
På Karl XII:s tid hade man i vida
kretsar börjat odla musiken.
Visserligen höll man sig mycket i de franska
komponisternas spår, men detta hade
sin stora betydelse; ty Sverige
be-höfde just den franska musikens
elegans för att ge mera smidighet åt den
föregående tidens något hårda,
genomtänkta musik. Omkring 1720 var
Sverige tillräckligt moget att efter
större måttstock bedrifva
musikodlingen. Därför visar sig ock mer och
mer inflytandet af de stora mästarne
Händel och Bach. Sveriges afskildhet
har upphört, dess musik tager från
denna tid del i den allmänna
utvecklingen af den europeiska musiken.
Interiör
af Musikhistoriska Museet jemte
omnämnande af en del föremal i
detsamma.
För gåfvor till detta museum ha
vi förut i denna tidning redogjort.
Nyligen har en förteckning öfver ett
större antal sådana blifvit utsänd. Att
nu meddela en fullständigare sådan
tillåter ej utrymmet. Emellertid, då
här lemnas en interiör från museet,
vilja vi här påpeka några af de
märkligare föremål, som synas å
illustrationen, och bland dessa utmärka vi
med signaturen (Cl.) de af hr Claudius
skänkta. Äfven några andra
märkliga föremål i museet skola påpekas.
Längst till höger å planschen se
vi ett Clavichord (klaver), sign. Pehr
Lundborg, kongl. hofinstrumentmakare,
Stockholm 17M7. Instrumentet har
tillhört Olof Åhlström (1756—1K35),
den bekante tonsättaren, (Cl.) — Strax
till vänster om detta instrument se
vi en högrest tingest, benämnd
Clavi-harpa. Deuna är sign. J. C.
Dietz, Paris 1821. Dietz var
uppfinnaren af detta instrument, på hvilket
han 1814 fick patent. Uppfinningens
ändamål går ut på att spela harpa
medels klaviatur och sålunda ersätta
det svårare liarpspelet med klavérspel.
Mellan ofvannämnda båda
instrument ser man å väggen åtskilliga
porträtt, af hvilka Griegs och
Wenner-bergs äro lätt igenkännliga.
Nedanför dem befinna sig glastäckta
montrer, innehållande autografer,
manuskript af noter etc. I förgrunden af
planschen synes ett af en duk betäckt
bord. Ofvan på detta befinner sig en
Oetav-spinett, sign. »Joan. Carrcassi
Fecit Anno Domini MDCLXXXXVIII
(1698).» In Ciumbalis Bene Sonat...».
Lockets yttre och inre sidor äro
särdeles vackert och konstnärligt målade
med fåglar och figurer i
ornamentstil på hvit botten; instrumentet, i
flygelform, är 75 cm. långt, d. v. s.
längs efter klaviaturen, och 14 cm.
högt samt omfattar 3 1 2 oktaver. (På
spinetten anslogs strängarne, som
bekant, medels fjäderpennor, då däremot
på klavéret messingsstift genom
anslag mot dem bragte dem att ljuda.)
Denna spinett inköptes 1899 i Italien
af hr Cladius, som skänkt den till
museet. Deu har sedan reparerats
och satts i spelbart skick af hr Rob.
Berg vid Skandinaviska piano- och
orgelfabriken härstädes; hr Berg har
förtjänsten af att kostnadsfritt ha
reparerat flere museets klaverinstrument,
likasom ock flere violer lika
oegennyttigt iståndsatts af
stråkinstrument-makaren Rob. Paulus. — Till höger
om denna spinett synes ett annat
tangentinstrument, ett
Hammar klavér, sign. Pet. Kraft,
kongl. hofinstrumentmakare,
Stockholm 1800 (Cl.). Hammarklavéret,
hvari strängarne anslås af hammare,
är början till pianofortet. (Beethovens
pianosonat op. 106 är betecknad
såsom »sonat för liammarklavér»).
Lutad mot bordet med spinetten står en
Archiliuto (Bas-luta) från 1600-talet,
en mycket lång och sällsynt luta (175
cm.), särskildt utmärkt för sin
konstnärligt eleganta form och utstyrsel
(Cl.). Till höger om dennas hals,
ofvan hammarklavéret, hänger en
Lyraguitarre från 1700-talet. Detta
instrument uppkom under
revolutionstiden i Frankrike, då antiken skulle
efterhärmas i allting (Cl.). Ofvanför
detta instrument, högst upp hänger en
Cymbal, antagligen från 1600-talet.
Af den ursprungliga cymbalen
uppkom det klaverinstrument, hvaraf
spi-netten och clavicymbalen voro arter
(Cl.).
Dessutom synes å interiören flere
olika slag af lutor, cittror, harpor,
guitarrer, stråk- och biåsinstrument
etc.
Bland öfriga, å interiören ej
förekommande, museet tillhöriga
instrument må nämnas: ett Sybordsklavér,
antagligen från slutet af 1700-talet,
under sybehörsfacket innehållande ett
litet liammarklavér, med klaviatur som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
