Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stanna under medelmåttan ocli kanske
varder en konstnär af någon
betydenhet. Hr A. tillerkänner ej heller
kon-8ervatorierna förmåga att befordra
röstutbildning på ett mera verksamt
sätt och om privatlärarne säger han
följande: »Deras särskilda »metoder»,
livilka äro hvarandra alldeles olika
och i sin onaturlighet också måste
vara det, tyda redan däri, att en
allmän princip för röstbildning ej
existerar. De tala alla om sina
»metoder», betona alla ordet »tonbildning»
och stödja sig på 1—2 elever, som
tillfälligtvis blifvit något af, men i
allmänhet blifva lärjungarna
»musikaliskt bildade» med alldeles omogna
organ. Instuderandet af partier är
också för dem första och sista ordet.
Nej, en odling gifves ej på detta
område! Endast naturen har länge fått
uppfylla teaterdirektörernas behof.
Där-af bristen på goda sångare och
tillvaron af de jättegager — som
publiken i sista hand får betala.
Trädet saknar sålunda rötter. Detta
har Rieh. Wagner erkänt, då han i
sin framställning angående »en tysk
musikskolas inrättande i München»
yttrade sig om den viktigaste delen
af sitt konstverk. »Redan den
erfarenheten», säger han, »att i intet tyskt
konservatorium sångundervisningen
med verklig framgång odlas, måste
intyga svårigheten däri (nämligen
grundande af en sångskola). Visst är, att
intet studium kräfver en så
angelägen personlig uppmärksamhet som
sångundervisningen. För en verkligt
felfri utveckling af människorösten,
särskildt i Tyskland och under
inflytande af tyska språket, fordras det
noggrannaste i minsta detaljer
ingående öfvervakande, de mest
arbetsamma och tålamodspröfvsndeöfningar.
Under det för alla instrument inlärandet
af teknikens lagar efter säkra normer
kan ske, är tekniken för sången ännu
i dag ett problem, hvilket därför vår
skola har att lösa. . . Kunna vi
åstadkomma en sångskola på en
grundval, om hvars säkerhet en livar är
öfvertygad, hvars framgång är
otvif-velaktig, då är det svåraste problemet
löst...» Den vackra och djupt
genomtänkta planen blef emellertid ej
realiserad.
Sålunda stå vi ännu vanmäktiga
inför denna svårlösta gåta. De stora
bristerna hos våra sångröster med
hänseende till deklamation, omfång,
uthållighet o. s. v., det fortgående
lotterispelet — skall det till dagarnes
ände förblifva detsamma? Nej, säger
jag! Redan den omständigheten, att
scenen med sitt permanenta utförande
af Wagnerska verk ställer fordringar
på människoröster, som förut voro
okända, framkallar här ett högljudt
halt! Ty om också alla de friska och
unga rösterna, särskildt tenorerna, en
tid kunna hålla stånd mot
orkestersvallets kolossala våldsamhet, så måste
dock en utmattning af naturrösterna
snart nog inträda. Konsten själf, och
framför allt jätten Wagners, ropar
efter röstkultivering.
Jag kommer nu till den positiva
delen af min framställning, till själfva
problemet för röstutbildningen. Om
det står fast att alla hittills varande
metoder utan någon framgång inläras,
så synes det högeligen nödvändigt
att sammanställa alla hittills
befintliga sångskolors grundsatser och göra
klart för sig i hvad de
öfverensstäm-ma och skilja sig.
Man skall då göra den iakttagelsen,
att samtliga skrifna skolor redan
därför äro ett förfeladt experiment, att
de alla tilltro sig lära något som alls
icke kan läras af böcker. En ton
skall höras, icke läsas! Man kan
därför kort och godt säga, att den som
författar en sångskola är en dålig
lärare och ej förstår hvad
röstbildning vill säga. Detta är livad man
först må taga i betraktande. Vidare:
om en ton skall höras, så måste det
finnas någon som föresjunger denna
ton. Däraf följer att en röstutbildare
bör vara en sångare, icke
instrumentalist. Då man naturligtvis
eftersträf-var en skön konstnärlig ton, måste
läraren ej blott kunna sjunga, utan
också kunna sjunga vackert och
konstnärligt. Han skall representera en
konst, som kan producera en ton,
hvilken ser till godo alla tekniska
bildningar, ej endast sådan, som kunna
framhålla enskilda, vackra och väl
liggande ställen i ett parti. Då denna
konst upphäfver naturalismen, hvilken
aldrig företer någon fulländning, så
måste alltså den lärare, som sjunger
vackert grunda sin skola på fullt
bestämda lagar och under gifna
förhållanden kunna bibringa denna så
för-värfvade åt hvarje elev och med
framgång. Om sådana lärare vore till
finnandes så hade vi den länge sökta
röstodlingen. Men — och det är
slutfrågan — hur når man ett sådant
mästarskap? Om någon väljer sig
ett kall och i detta vill uträtta
någonting, så förutsätter man att hans inre,
hans instinkt drifver honom till det. Ju
finare denna instinkt eller talang är,
ju högre ligger målet. Den som vill
utbilda sig till konstsångare måste
inom sig ha instinkten att verkligt i
ton återgifva de känslor, han erfar
vid anblicken af det lif, som rör sig
för hans ögon. Han sträfvar då efter
en teknik, som för honom möjliggör
dessa hans känslors uttryck. Då nu
den sjungna tonen ej kan tänkas eller
skådas utan till följd af sin akustiska
fenomenalitet endast höras, så är örat
sista instansen, sista domaren i alla
frågor, som röra hans konst. Efter
1 som naturen skänkt åt hvar och en
sin särskilda begåfning, så har den
också förlänat gåfvan att höra, öra
för tonen, åt en viss del människor
och den finaste instinkten endast åt
ett fåtal. Denna sanning må man
framhålla för dem, som ännu hysa
den meningen att en sådan örats
talang endast den kan besitta, som fått
den skriftligen intygad af ett
konservatorium eller liknande auktoritet.
Därmed är ock den fordran, att alla
sånglärare skola ställas under
pröf-ning och kontroll af staten, eller att
sången öfver hufvud skall tvingas
under lagen, karaktäriserad såsom ett
svårt misskännande af konsten och
talangen. Hvilken förmår säga att hans
öra är det enda som hör rätt?
Sången är ingen matematik______
Med afsikt har jag endast helt
ytligt uppkastat en skiss till en
fram-tidslärare och därmed en blifvande
röstbildningsskola. Den, som vill känna
problemet närmare, skall efter
noggranna studier själf få se, om dessa
frågor äro värda att begrundas.
Säkert är, att de enorma gagerna skola
betalas så länge som våra
teater-direktörer och -agenter icke själfva
uppställa för sig högre konstnärliga mål
utan i sitt geschäftsbegär endast lefva
för ögonblicket, obekymrade om livar
och hur de få sina varor. De, livilka
konstens och folkets väl ligger om
hjärtat, må se till hur dessa frågor
kunna besvaras.
Musikbref från Roma.
För Svensk Musiktidning.
Verdis »Nabucco*.
Å Constanzi-teatern afslutades med
maj månads utgång en för italienska
förhållanden ovanligt lång och
innehållsrik operasäsong*,— åtta
månader och resp. 22 operor — med
uppförande af »Nabncco», ett af Verdis
äldre, mindre uppförda arbeten.
Komponerad 1842, närmast före »Ernani»,
förtjänar emellertid detta verk såväl
genom musikens nobla och den på
biblisk grundval hvilande handlingens
värdiga karaktär som dess dramatiska
effektfullhet att räddas undan
glömskan och borde äfven hos oss
uppmärksammas af vederbörande.
Innehållet i »Nabucco» rör sig kring
konung Nabu-kudur-usur
(Nebukadnesar) och judarnes bortförande i
»babyloniska fångenskapen». Efter
återkomsten från Jerusalem, där han
redan ådragit sig Jehovas vrede genom
att till häst intränga i själfva
Salomos tempel, fordrar konungen,
förblindad af öfvermod, gudomlig dyr-
* Förtjänsten af att den jämväl var så
artistiskt värdefull tillkommer i synnerhet
orkesteranföraren Mugnone, förut omnämnd i
»Sv. Musiksidn.» n:o 4 d. å. i en
korrespondens om premieren af densammas förnämsta
nyhet »Tosca».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
