Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
L., »denna framskjutning
öfverens-stämmande med talautomatismen, iir
det sättet för läpparna att verka ined
minsta kraftförbrukning? När Arlberg
talar om att skjuta fram läpparna, så
att de ej beröra tandraderna, för att
förlänga ansatsröret, — munhåla och
svalg, lians enda resonanskälla, denna
lilla detalj af sångorganismen, så har
han lika stor rätt att tala om
auto-matism, som en korsettbärande dam
har att tala om sin
respirationsauto-matism». Tvångslöst bibehållen
mun-ställning skall iakttagas i alla lägen
och grader af styrka, ty det är blott
andningsmusklerna, som härunder
böra arbeta.
Förmåga af koloratur och volubilitet
beror på stämbandens elasticitet och
förmåga att hastigt förändra tonhöjd.
Koloraturens enda berättigande idé är
att vara uttryck för glädje och
lifs-lust likasom en fogels kvitter.
Konstens uppgift är då att förena lätthet
med full resonans, böjlighet med
volym, skal med kärna. Hos de flesta
koloratursångerskor saknas denna
kärna i tonen. Den franska skolan
låter eleverna såsom förberedande
öf-ning hamra skalorna och göra ett
sforzatohugg på alla toner för att få
dem detaeherade från hvarandra.
Detta är obehöfligt. Är
luftfunktionen uppöfvad, så flyter skalan af sig
sjelf legato och på samma gång
distinkt !
Om konsonanterna säger hr L.
följande: »Tunga och läppar bilda
konsonanterna. En skarp artikulation af
dem beror på ett elastiskt och
kraftigt användande af dessa organ. Till
bildande af de exploderande
konsonanterna b, p, d, t, g, k samt
liväs-ljuden f och s behöfves en kvantitet
luft. Denna tages från det luftförråd
som finnes i munnen. De icke
exploderande, klingande konsonanterna
m, v, n, ng, och I behöfva däremot
ej luft hvarken från munnen eller
bröstet. Som regel kan det gälla, att
luften i bröstet begagnas för
framställandet af resonans, ton (vokal),
luften i munnen för framställandet
af de exploderande konsonanterna.
Attacken af vokalen göres efter
mönstret af konsonantattacken. I olika
grader af styrka. I sammanhang
härmed kan sångaren öfva staccatotonen.
Före dessa korta, utstötta toner
stänger man fullständigt för luften från
lungorna. En plötslig
sammandragning af underlifsmusklerna
åstadkommer därpå en ton. Komprimeringen
blir härvid ej oafbruten utan sker
stötvis.
Messa di voce —^~ ~––––-—, he-
ter det i följande kapitel, kan man
försöka göra, när man känner sig
någorlunda säker på att under olika
grader af styrka i komprimeringen
alltid behålla balansen mellan tryck
och mottryck. Arlberg, säger hr L.,
ägnar här sin uppmärksamhet ute-
slutande åt stämbandens arbete. Messa
di voce, »fileringen» af en ton under
ett crescendo och decrescendo,
regleras emellertid af andningsmusklernas
under den växande och aftagande
tonstyrkan väl afvägda arbete.
Kapitlet om »Register» är försedt
med förklarande illustrationer. Hr L.
-säger här: Jag har till öfverflöd
framhållit i det föregående, att
sångorganismen alltid vid tonbildningen skall
betraktas såsom ett helt, att en
partiel resonans med olika
muskelverk-samhet för olika toner, såsom vid
registerindelning är fallet, är
okonstnärlig och förkastlig. Denna enda
mekanism, som bör begagnas vid alla
toner, är alla andningsmusklers
samtidiga sammandragning, under
hvilken in- och utandningsmusklerna
verka antagonistiskt. Hos den
oöf-vade arbetar dessa muskler oriktigt,
livaraf uppstå partiella klangmaterial
eller register. Och äfven om
musklerna begagnas relativt riktigt, så
arbeta de dock med större eller mindre
lätthet, mer eller mindre väl afvägd
balans på olika tonlägen. Vid vissa
toner upphör då fullständigt
inand-ningsmusklernas förmåga af mottryck,
och följden blir en kluck eller
regi-steröfvergång.
Hos kvinliga röster i »naturligt»
tillstånd möter oss den stora klucken
mellan C1 och F1. I några fall så
lågt som vid G och någon gång så
högt som till C3 eller D3. I sådant
fall har stämman blott denna kluck.
Den andra, mindre klucken
förekommer vanligen på tonerna mellan B1
och Ciss3. En tredje kluck kan
någon gång urskiljas vid Es eller Fiss3.
Mansröster hafva största svårigheten
att hålla resonansröret uppe på en
ton mellan A och Ciss1. En annan
svagare kluck kan hos vissa röster
äfven förnimmas vid E1—G1.
Den gamla skolan — heter det
vidare — föreskref och föreskrifver
användandet af en del af instrumentet
för bröstregistret, en annan del för
mellanläget och falsetten och åter en
annan del för hufvudregistret. Om
de, såsom jag skildrat, medels
behärskad luftfunktion genomförde ett
hänsynslöst oförändradt användande af
hela klangmaterialet på alla toner i
alla lägen, så hade de på det allra
enklaste, mest naturliga sätt löst
egaliseringens gåta och på samma gång
sparat sig själf och andra många
djupsinniga spekulationer och de af
Arlberg så strängt fördömda, men
dock af honom själf ideligen företagna
»gräfningarna i struphufvudets inre«.
— Alltså en uppöfvad
komprime-ringsförmåga, som genom hela
röst-omfånget bevarar resonansrummens
utvidgande, utplånar fullständigt allt
hvad register heter och förskaffar
sångaren eller sångerskan en verkligt
egaliserad stämma. Klucken och
falsetten bli på detta sätt för ve-
derbörande, som tidigare pinat sig
därmed, blott minnet af en elak dröm.
I fråga om föredrag har hr L. att
säga åtskilligt sant och sundt. Bland
annat följande: »Med mogen ton
be-höfver sångaren ej såsom dilettanten
förvrida mimiken till ett generadt
uttryck, till ett stelt och tomt leende
med oro och ångest i ögat. Han kan
då under sången med mimikens hjälp
i oändlighet variera och färglägga
tonen. Är ansiktet orörligt, så är
tonen enformig. Det är själen i tonen
som tjusar, och det fordras en hel
personlighet i denna konst liksom i
all annan för att kunna drifva det till
något stort. Jag tänker nu närmast
på Jenny Lind och hennes kolossala
framgång, märk väl, med ingalunda
stora röstmedel. Hon åsyftade
liksom alla verkligt stora
sångkonstnärer »icke att förvåna men att röra».
Fulländad tonbildning och teknik äro
icke tillräckliga att fastslå den
verkliga sångaren i högsta mening. Felas
honom de psykiska klangfärgerna, så
blir hans sång blott ton-ton-ton. En
»ljudande malm och en klingande
bjällra».
Beträffande tiden för röstens
utbildning anser hr L. att i regeln
behöfves det flere år för att en stämma
skall blifva fullt konstnärligt mogen
och genombildad. Tonbildningen
såsom »kurativ faktor» tilltror hr L.
ganska mycket, egentligen
naturligtvis beträffande hals och lungor. Så
yttrar han härom: »Fördelarna vid
komprimeringsöfningar kunna
sammanfattas sålunda: Utom den önskade
sköna tonen uppnås 1) en kraftigare
och större bröstkorg med ty
åtföljande behagfull och säker
kroppshåll-ning. 2) Hjärtat får en mera normal
verksamhet, då den flata bröstkorgen
utvidgas. 3) Underlifvet får mera lif
och näring genom öfningen af dess
muskler. 4) Lefvern upplifvas till
bättre sekretion. 5) Blodet får en
lifligare cirkulation. 6) Lungorna få
en djupare och fullständigare
verksamhet. 7)Magen smälter bättre. 8)
Affallsämnen aflägsnas ur luftvägarna.
— Beträffande sångens sanitära
inverkan yttrar också hr L. i kapitlet
om »Kriser»: »Då det nästan icke
gifves någon ideal fysik, kan det ej
undgås att det inträffar kriser efter
dessa förutnämnda
komprimeringsöfningar, i synnerhet om de antaga den
radika formen af stönande eller
stock-ningar, då röstspringan är mer eller
mindre sluten. De kraftiga
vibrationer, som uppstå, när luftens afgång
hämmas och den kastas tillbaka i det
inre, skakar och masserar
sångorganismens slemhinnor, så att de i dem
lagrade affallsprodukterna, rester efter
gamla katarrer och dylikt, upplösas
och frånskiljas. Dessa främmande
ämnen ligga som bojor på
sångorganismen. — Vi frukta ej hostan, som
därvid uppstår. Tvärtom, vi fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
