Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
serterade hon med stor framgång i
Norge och i hemlandet. I Kristiania
gaf hon sålunda ett par konserter
med biträde af pianisten frök. Dagny
Arbo och violisten G. Lange och
utförde då bl. a. arior ur Bizets
j »Pecheur des perles» och
»Trollflöjten», vals ur »Mireille» och
»Dino-rah »-valsen. Å de konserter hon
därpå gaf i Helsingfors sjöng hon
af större nummer arior ur
»Romeo och Julia», »Sappho» etc. Hon
lär nu ha öfvergifvit scenen för att
endast uppträda som konsertsångerska.
Vistelsen i Sydamerika afbröts
genom budskapet att sångerskans far
aflidit. Hon återvände då hem och
har sedan dess vistats i Helsingfors,
derifrån hon gjort turnéer till flere
städer i Finland. I mars innevarande
år ingick sångerskan äktenskap med
den mångårige musikkritikern i »Nya
Pressen» och tonsättaren, magister
K. Flodin, som vid fru
Leander-Flo-dins konsert härstädes kommer att
åtfölja henne såsom ackompagnatör.
Adée Leander-Flodin är såväl
koloratur- som romanssångerska och hennes
röst är en hög, ljus sopran.
Det är med stort intresse vi motse
att få göra bekantskap med denna
sångkonstnärinna från vårt gamla
broderland i öster.
Algot Langes bok
Om Tonbildning i sång
och tal».
(Forts.)
Sjunde kapitlet, som har till
öfver-skrift »Stockning, praktiska öfningar
(forts.)» handlar likasom de båda
föregående äfven om komprimering.
Kapitlet börjas sålunda »komprimering
år alltså samtidigt tryclc och
mot-tryck, med större eller mindre
kvantitet luft, med större eller mindre
kraft (forte och piano) och med
alltid bibehållen balans mellan de båda
agenserna ut- och inandning. På
materialets förmåga af mottryck eller
motstånd beror, om man vid
öfnin-gen bör utgå från att öfva forte
eller piano. Ett kraftigt material kan
lättare anslå tonen och närmelsevis
från början sedan realisera
principen för komprimering, om sångaren
tillåtes göra ett kraftigt tryck. Ett
annat material tål ej vid mycket luft
och kraftigt tryck och bör därför utgå
från pianotonen. Den styrkegrad, på
hvilken sångaren lättast närmar sig
målet och kan realisera ett
balanserande mottryck, bör väljas till
utgångspunkt. Den tonhöjd sångaren
bäst slår an, notabene med
komprimering, bör väljas. Någon lyckas
bäst på t. ex. låga B, en annan på
mellanlägets G, en tredje t. ex. på
det höga D. Öfning bör emellertid
ske så länge, tills äfven de svaga
mellantonerna (hålet),
registeröfver-gångstonerna fått samma karaktär af
komprimering som de öfriga, tills
bröst- och hufvudklang äro
fullstäu-| digt sammansmälta och stödet i
huf-vud och bröst vunnits, äfven på de
svaga mellantonerna. Hafva dessa
vunnit fullständigt enhetlig klang, så
visar det sig också, att de högsta
tonerna ha vunnit densamma. Att nå
därhän, sker naturligtvis ej i en
handvändning. För många röster är
sålunda egaliseringsprocessen vid
kom-primeringsöfning typiskt den, som nu
påvisas, börjande med lilla G och
sträckande sig upp till tvåstrukna A,
en annan stänuna af mera spröd
natur börjar t. ex. på mellanläget Fl—
C2; gossröster öfvas klokast med
utgående från läget C2—F2 i
nedåtgående rörelse: mansröster, som ha sin
gamla registeröfvergång, d. v. s. sin
största svårighet att komprimera,
omkr. läget H—D1, böra utgå från
den ton i mellanläget C—A, som bäst
slår an och så uppåt så långt det |
går med balanserande mottryck. Man
bör alltså hafva till princip att börja |
på deii ton under och öfver klucken j
(registeröfvergången), som bäst anslår
och kan realisera krafven på ett
balanserande tryck och mottryck.
Luften skall sålunda tvingas att stanna i
kroppen och meddela vibrationerna
till största möjliga material, med
andra ord att förvandlas till klang i
kroppen. Detta kan då försökas på
j ett gnolande M, V eller N utan vokal.
Blott ett sununande ljud.
Härmed är lir L. inne på de
praktiska öfningarna efter den metod han
påyrkar, den Miiller-Brunowska,
hvar-om vi förut talat vid anmälan af hans
bok »Om sång» (Sv. M. T. 1898 n:o
17 o. 18). För att märka hur
organismen arbetar, råder hr L.: »Håll
andan efter gjord inandning, drag in
uuderlifvet och studera först utan
ljud, stumt, huru refbenen under allt
kraftigare förtätning af luften
utvidgas utåt och uppåt samt studera därpå
med ett oartikuleradt stönande ljud,
stocka likt ett brummande lejon ö, ö,
ö, ö, (med pauser för inandning).
Detta ljud är ju ingalunda vackert,
men vi afse. ej därmed omedelbart en
skön sångton utan blott en nödvändig
och kraftigare verkande
muskelgym-nastik.t Beträffande rätta
handhaf-vandet af luften omnäinnes livad som
anförts om Farinelli och Rubini, af
hvilka den förre skall _ utan att ha
hemtat andan, hafva gjort passager,
sammansatta af 300 noter.
»Exempellöst!» utropar han. »Hvilka ideala
naturer och hvilken träning!»
»Då sångaren», heter det i följande
kapitel, »efter en viss tid, beroende
på hans anlag, märker att tonen
under dessa komprimeringsöfningar dels
med sångton, dels med mer eller
mindre tätt sluten röstspringa
under stockning vunnit mera stöd
(djupgrepp) i bröstet och till följd däraf
mera stöd äfven i öfverhufvudet, kan
han öfvergå till att bilda vokaler».
Han bör hellre afstå från den distinkta
ljusa vokalen än från det
konstnärliga resonansmaximum, allt i det säkra
hoppet att möjligheten af en distinkt
artikulation inträder under öfningen.
Utgående från my finner man det
med läpparna koncentrerade och ej
med tänderna bitna, strålande i.
Utgående från mo söker inan, alltid med
samma koncentrerande munställning,
md, mu och den svåraste af all
vokaler, sångarens belöning, det
koncentrerade, och med full resonans
klingande a. Då
inandningsmusk-lerna äro mera ovilliga att gifva
be-höfligt mottryck vid de ljusa
vokalerna, som mera fresta till depens af
luft, så är det klokt att börja med
de lättare bildade, slutna vokalerna
ö, y och o. Detta gäller i synnerhet
svaga stämmor. »Jag vill i
sammanhang härmed», säger hr L., »varna
för att under tonbildningsstudiet
begagna någon af de två
munställningar, hvilka i motsats till denna med
fog kunna kallas konventionella. Jag
menar småleendet och trutmunnen.»
»Det förra motverkar förökandet af
resonansen och förbättrandet af tonen,
i synnerhet när elevens
andnings-j muskler tillåtas att arbeta oriktigt.
I Det är importeradt från Paris och
har medverkat till att göra tusentals
flacka, små stämmor ännu mera flacka,
små och utskrikna. Läpparnas frihet
; är ett villkor för en riktig
tonbildning. Vid komprimering koncentrera
läpparna sig automatiskt om
tonstrålarna, äfven när de forma sig till
ett leende. Att börja studiet med ett
leende är oklokt.
Läpparna lägga sig under riktigt
arbete med andningsmusklerna helt
naturligt öfver tänderna. Det är så
långt ifrån att tonen därvid skulle
mista tandresonansen, som Arlberg
påstår, att den därvid tvärtom utom
tandresonansens skärpa får ett plus i
den fritt klingande läppresonansen.
För att undvika denna, som han
kallar »dämmande» inflytelse af läpparna
har han funnit på den famösa
ställning af läpparna, som jag nu i ett
par decennier hört anföras som det
mest karaktäristiska vid den
Arlberg-ska metoden och som också i själfva
verket är nästan det enda positiva
hos den — jag menar ställningen
»med läpparna framskjutna, så att de
icke vidröra tänderna.» Han säger
vidare härom: »Läpparnas arbete vid
sång måste öfverskrida deras arbete
vid tal. Häri ligger just
potenseringen. Man bör därför fortsätta att
maka dem alltmera fram, så länge
man märker att ljudet vinner därpå.»
»Är väl detta makande», frågar hr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
