Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 1 Februari 1901 - Operasäsongen i Italien. Roma, Napoli etc., af Anteros - Adolf Fredrik Lindblad, född 1 febr. 1801 (med porträtt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bellini, som namnet till trots, efter
vanligheten är upplåten åt ett
dramatiskt sällskap, och härvarande
»Tea-tro Vittorio Emanuele», den mest
storartade af alla Italiens operabyggnader,
står alltjämt stängd på grund af
bristande företagsamhet samt kommer
först att om en eller annan månad
åter öppnas.
Beklaga kan man jämväl, att medan
Domenico Citnarosas minne i Wien,
där hans »Matrimonio segreto»
komponerades och först uppfördes, äras
genom en »Mustervorstellung» af detta
hans mästerverk äfvensom en
exposition af i Österrikiska samlingar
befintliga autografer och andra i
samband med hans person stående
föremål, i operamusikens förlofvade land
föga eller intet gjorts för att fira
hundrade årsdagen af en bland dess
mest snillrike komponisters bortgång,
som inträffade i Venezia’ d* 11
januari 1801.
Med så mycket mera spänning har
motsetts återuppståndelsen af
italienernes evigt ungdomsfriska
»commedia deir arte» i Mascagnis senaste
skapelse.
P. S. Enligt hvad tidningarna nyss
från flere håll meddelat rörande
pre-miérerna af Mascagnis senaste
»experiment», så har domen däröfver utfallit
snart sagdt förkrossande och tycks
det rent af ha gjort ett fullständigt
»fiasko».
Anleros.
–-*=%––
Adolf Fredrik Lindblad
född 1 febr. 1801.
»Att inför en svensk Musiktidnings
läsare framhålla hvad A. F. Lindblad
varit, är och kommer att blifva som
representant för den enkla visan och
sången inom vårt land, är så mycket
mera öfverflödigt, som, då svensk
tonkonst inom detta område kommer
på tal (vare sig hemma eller i
utlandet) Lindblads namn nämnes främst».
Så inledde Ludv. Norman en uppsats
i denna tidnings andra årgång,
behandlande »A. F. Lindblad som
instrumentalkompositör» och
framhållande hans stora förtjänster äfven
såsom sådan.
Då nu d. 1 febr. firas 100:de
årsdagen af denne »den svenske
Schuberts» födelsedag — såsom han med
rätta kallats — erinra vi oss dessa
ord af en så kompetent auktoritet som
Ludvig Norman. Öfverflödigt vore
väl ock att nu uppdraga en teckning
af Ad. Fredr. Lindblads lefnad och
verksamhet som tonkonstnär, helst
som för två år sedan en sådan
skildring förekom i våra spalter.
Emellertid kunna vi ej underlåta att vid detta
tillfälle, då den allmänna
uppmärksamheten fästes vid inträffandet af
Adolf Fredrik Lindblad.
hans 100-åriga födelsedag, i bild och
ord ånyo erinra om denne storman
inom vår musikvärld.
Lindblad har själf tecknat sin
ungdom i en biografi, som citerats af prof.
Nyblom i Svenska Akademiens
handlingar och liäraf må ett utdrag
ineddelas.
Adolf Fredrik Lindblad föddes
d. 1 febr. i Skeninge, där han
uppföddes af fosterföräldrar, af hvilka
fostermodern var släkt med hans egen
mor. Sin far hade han aldrig känt,
men fosterfadern, hvars namn han
sedan fick bära, var föremål för hans
sonliga tillgifvenhet. Sju år gammal
insattes han i Vadstena trivialskola,
men då modern blef gift i Stockholm
flyttade han till henne 1809 och blef
nu intagen i Klara skola. I denna
gjorde han just inga framsteg och
plågades af en lärare i latin, som
trakterade honom med handplagg.
Detta jämte styffåderns stränghet
gjorde att han en vacker dag ej vågade
sig hem utan vandrade omkring i
Stockholm och slutligen hamnade i en
hökarbod, livars ägare tog sig honom
an. Denne tog honom en afton med
på teatern, där han fick se och höra
Dalayracs operett »De två
Savoyar-derna». Till sin förvåning och
förskräckelse fick gossen se styffadern
uppträda bland de spelande; värre än
blef det när han af sin beskyddare
fördes upp på scenen och där stötte
på denne. Hemforsling och aga blef
slutet på utflykten. Emellertid fick
han sedan ofta följa med styffadern
på teatern. Denne, för öfrigt en god
Bellmanssångare, blef utnämnd till
hofkamrer och använde gossen till
renskrifvare, hvilket förskaffade
ho-non en liten inkomst. Efter
styffaderns död 1812 upptogs gossen å
nyo af fosterfadern i Skeninge, som
lefde omgift och i bättre villkor.
Den nya fostermodern, en bildad
prästdotter, gjorde honom bekant med
den tidens bästa skalder. En doktor
Wistrand i Skeninge, klavérspelare,
var den förste som utöfvade någon
musikalisk inflytelse på Lindblad, som
dock ännu vid tolf års ålder icke
kände en not eller rört vid ett
musikinstrument. Noterna fick han
emellertid lära af en organist i Skeninge.
Kort därpå flyttade fosterfadern till
Norrköping som handlande. Här sattes
han i skola, men fick äfven af en
direktör Alm lektioner på flöjt,
hvilket instrument han snart trakterade
med sådan skicklighet, att han kunde
uppträda på en konsert som solist
och, som han skämtande säger, »intog
bland virtuoser stämma och rang».
En organist och en urmakare som
spelade violoncell hörde till hans
musikaliska umgänge.
Femton år gammal blef han, för
att göra nytta, ställd i fosterfaderns
bod, men hans buttra sätt var ej ägnadt
att vinna kunder och efter ett par år
flyttades han in på kontoret, där han
nog skötte brefväxlingen nöjaktigt men
ej hade någon håg för
räkenskapsbo-ken. Han skickades då till Hamburg,
emedan han kunde tyska och fick där
plats på ett engelskt
skeppsklarerare-kontor. Bostad fick han hos en
gammal cigarrfabrikör, som gjorde honom
bekant med den tyska poesin. Ett
viktigt beslut, som han fattade,
nämligen att hyra ett piano, ledde honom
till bekantskap med en
instrument-makare Heinrichs, en ganska beläst
man, och denne hade en musikaliskt
bildad släkting, dr. Rothenburg, genom
hvilken han infördes i den nyaste
tyska litteraturen. Musiken slog dock
mera an på den unge svensken.
»Menuetten ur Beethovens pianosonat,
D-dur, spelad af Rothenburg, blef,» säger
Lindblad, »den första musikaliska
möbeln i min själs kammare.» Detta
lugna lif med musikaliska njutningar
afbröts, då fosterfadern, som ej längre
kunde betala för honom där ute,
kallade honom hem 1820.
I Norrköping tänkte nu Lindblad,
som fått plats som räkenskapsförare
på ett kontor, att äfven gifva
musikundervisning, men piano ägde han ej;
flöjten var lagd å sido. En hans vän,
Sörling, köpte då för sammansparade
medel ett piano, som han lät begagnas
af Lindblad, hvilken nu försökte sig
med svårare musik, främst Beethovens,
ehuru han ej fullt kunde bemästra
den. Han försökte sig äfven med
komposition, i det han skref en
kantat till en intim väns begrafning;
denne var violinspelare och hette
Anberg.
En viktig period i Lindblads lif
inträdde genom nya bekantskaper, som
han nn fick göra, och genom hvilka
han småningom leddes in på sin rätta
bana. Lindblads fostermor hade en
kusin, prostinnan Kernell, född Burén,
enka efter Leopolds vän, kyrkoherde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
