Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 15 Februari 1901 - Dagmar Möller (med porträtt) - Om framåtskridandet i musiken (efter Aug. Reissmann — forts.) - Giuseppe Verdi †. Några minnesord af Auteros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
roler samt äfven som Jeannette i
»Jeannettes bröllop», då hon väckte
stort bifall genom sin koloratur i
»näktergalsarian», hvari sangen
härmar flöjtens löpningar. Efter
operaterminens slut begaf sig fru Sterky
I åter till Paris och studerade
ytterligare ett par månader för m:me Artöt.
Under spelåret 1893—94 var
konst-närinnan engagerad vid vår kgl. opera.
I oktober förstnämnda år kreerade
hon då titelrolen i Tschaikowskys
vackra opera »Jolantha» på ett sätt som
väckte allmän förtjusning. Under detta
spelår utförde hon för öfrigt Bastienne
i Mozarts lilla opera »Bastien och
Bastienne», Rose Friquet, Zerlina i »Fra
Diavolo», Marie i »Regementetsdotter»,
Eurydike i »Orfeus», Cherubin i
»Figaros bröllop» och Madelaine i
»Po-stiljonen». Det är sålunda under
namnet Sterky den värderade sångerskan
vunnit sina stora framgångar på
scenen, samtidigt har hon äfven i
konsertsalen, såväl här som utom Sverige
och särskildt i Köpenhamn, varit
mycket firad. Sedan hennes äktenskap
med hr Sterky blifvit upplöst, ingick
hon ett nytt för omkr. fem år sedan
med den framstående arkitekten Möller
härstädes och har under detta namn
endast låtit höra sig på . konserter.
Från 1897 har fru Möller årligen
gifvit förtjänstfulla »romansaftnar»
med särskilda nationella program.
Börjande i april sistnämnda år med en
norsk romansafton, har hon därefter
gifvit danska och svenska sådana samt
förra hösten äfven en tysk. Den nu
förestående 8:e norska romansafton är
ägnad åt sånger af Sinding och
Kjer-ulf. Lokalen har hittills varit
Vetenskapsakademiens hörsal, som alltid
brukar vara fullsatt vid hennes
soaréer. Fru Möller är också mycket
anlitad att biträda vid andras
konserter; särskildt ha vi i minne hennes
ypperliga framförande af Griegs
sånger vid den berömde tonsättarens
senaste konserter här å kgl. teatern.
Om framåtskridandet i
musiken.
(Efter Aug. Reissmann.)
(Forts.)
Historien gifver, såsom redan
an-tydts, den bästa förklaring häröfver.
Den berättar oss hur människans
småningom vaknande skaparande
experimenterade med tonen; hur hon af
den oändliga mängden bildbara toner
använde dem som för särskilda
ändamål kunde tjäna henne.
Under ständigt fortskridande
utveckling uppstodo sålunda de förkristliga
folkens olika tonsystem, särskildt med
hänseende till i dem använda toner.
Motsvarande växande kulturbehof,
stegrades också den rent siuliga verkan
af klangen genom förbättring af de
tonalstrande organen, hvilka från det
ursprungliga naturtillståndet utbildades
till allt högre fullkomning.
Man kan antaga som säkert, att alla
dessa sträfvanden till musikens
fortskridande utveckling leddes af ett inre
behof att af denna konst skapa en af
de framgångsrikt verkande
kulturmakterna, och likväl möta oss äfven nu
försök af en och annan att genom
godtyckliga antaganden och
uppställningar fördärfva den naturligt inledda
och vunna organisationen.
Knappt var ett system med stor
möda uppstäldt och infördt, så
uppstodo också ungdomliga
nyhetssträf-vare, hvilka sökte kullkasta det och
förvilda den konstnärliga odlingen.
Af oskattbart värde blef därför
kristendomens inflytande på musiken
därigenom att kyrkan åtog sig dess
vård och ställde det nya, af henne
uppställda systemet under sitt direkta
skydd. Därigenom erhöll musiken,
först den rätta grund, från hvilken
den sedan kunde i all sin härlighet
utveckla sig. Med införande af
åtta-tonskalanssystem såsom orubblig
grundval för all sångpraxis blef möjlighet
först gifven för en verklig
melodiutveckling, och man kan beteckna den
s. k. gregorianska kyrkosångens
melodier som de första fulländade
konstverken i sitt slag. De hafva
såsom det fullständigt konstnärliga
uttrycket för den renaste religiösa
känsla ej allenast under ett årtusende
nästan uteslutande bestämt gången af
den utveckling vår konst genomgått,
utan har förmått att hålla sig vid lif
midt ibland alla de omvandlingar
nationernas andliga lif genomgått.
Mera af inre nödvändighet än af
yttre impuls följde sedan den
fler-stämmiga utbildningen af den
gregorianska sången.
Så länge sången ännu i
öfverens-stämmelse med de äldre systemen
hufvudsakligen höll sig i omfånget af
en kvart eller kvint, kom stämmornas
skiljaktiga omfang mindre i
betraktande, ehuruväl växelsången hos judar
och greker otvifvelaktigt framgått ur
hänsyn till dessa förhållanden.
Ett afgörande steg tog
melodiutvecklingen först då den togs om hand
af kristendomen och därmed
nödvändigheten inträdde att skilja de högre
rösterna från de lägre. Det skedde
helt naturligt efter arten af den gamla
växelsången: de högre goss- och
mansrösterna sjöngo före i oktav en
melodi i för dem passande tonhöjd, och
de lägre rösterna efter, likaledes i
oktav, melodien i det tonläge, som
motsvarade deras röstoinfång. Den
naturliga konsekvensen blef då att
samtidigt införa körerna så, att den
bestridda, men otvifvelaktigt öfvade
sängen i kvintar och oktaver uppstod.
Först småningom hunno de
särskilda stämmorna till en, om ock
endast instinktivt medveten,
själfstän-dighct, ur hvilken sedan den nya
sångpraxis utbildades: att beledsaga en
gifven melodi med en eller flere
själf-stiindiga stämmor, hvilka måste föras
icke jämnlöpande med densamma i
kvintar eller oktaver utan i audra
intervall och i en rörelse så motsatt
som möjligt. På denna väg
utvecklade sig i ansenlig utbredning den
flérstämmiga sången, och det är högst
lärorikt och intressant att ge akt på
huru de stora mästarne med genial
blick togo fasta på det gregorianska
systemet för att utrusta det med
mång-stämmighetens praktfullt verkande
medel, under det de mindre betydande
endast kände sig inskränkta däraf och
öfverallt bröto emot detsamma, då de
ej kunde behärska det. Men äfven
då måste geniet låta bemästra sig af
teorien, då ofta nog förmåga sakna- j
des att skilja mellan den af genial
in-sikt härstammande djupare
uppfattningen och det af okunnighet härledda
orätta användandet af systemet.
Det största och väldigaste
fortskridande, som man inom vår konst har
att framhålla, har egentligen icke
utgått från de stora mästarne utan det
föranleddes af en folkanda, som
visade sig mäktig af genial skaparkraft.
I folkmelodien gjorde sig åter
tonernas bildande makt gällande och
detta i långt högre grad än i den
gamla gregorianska hymnen.
Melodien skulle ej blott gifva en intagande
prydnad ät folkvisan utan skulle
genom efterbildning af det strofiska
versmåttet erhålla en konstnärlig form,
i hvilken innehållet vunnit en fattbar
gestalt. Men endast en tonart från
det gamla systemet, den så kallade
joniska, den från C konstruerade,
med-gaf en sådan form i tillräckligt
omfång, den blef sålunda härskande i
folksången och slutligen äfven i all
musikpraxis. Denna undanträngde
småningom det gamla kyrksystemet
och gjorde C-dur-skalan till basis för
det nya — moderna —
tonsystemet, i det de andra durskalorna
konstruerades efter denna normalskala.
(Forts.)
––^
Giuseppe Verdi f
Några minnesord.
Palermo 1 Febr. 1901.
Kort efter det att med drottning
Victoria en af jordens förnämsta
suveräner gått ur tiden, har jemväl
Italien, om ej fått kungsorg, så likväl
gjort en nationalförlust, hvilken
kännes i ändå vidare kretsar och
sträcker sig ännu längre än den engelska
monarks välde, där liksom i Carl V:s
rike »solen aldrig gick ned». I själfva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
