Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 15 Februari 1901 - Giuseppe Verdi †. Några minnesord af Auteros - Musikpress och litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
verket torde ingen italienare i våra
dagar åtnjutit större popularitet bland
sina landsmän än den vördnadsvärde
gamle, hvilken nyligen skattat åt
förgängelsen, på samma gång som
enstämmiga utlåtanden från alla delar
af den civiliserade världen1 intyga,
att det ej existerar en vrå däraf,
hvarest musikens gudomliga konst
uppskattas och älskas, utan att
jem-väl namnet Giuseppe Verdi där är
kärt och dyrbart. Visserligen plägar
ju vara fallet, att »ingen är profet i
sitt eget fädernesland», men det är
rent af gripande att bevittna, huru
älskadt och äradt detta namn är,
sär-skildt därstädes alltifrån
konungabor-gen ända ned till fattigmans koja.
Med en hänförelse, hvaraf endast
Söderns barn äro mäktiga, och som väl
förefaller oss, kalla nordbor, något
öfverdrifven, genljuder från när och
fjärran hans lof och den bittra
saknaden af »il Grande», den siste af
musikens heroer i det nittonde seklet.
Förklaringsgrunden ligger däri, att
ingen så som »svanen från Busseto»8
vetat att gifva ett fulltonigt uttryck
åt i främsta rummet sitt eget folks
känslor och sträfvanden. Härutinnan
leddes han af en inspiration, hvilken
satte honom i stånd att komponera
ens utan den ringaste ändring i
manuskriptet, vare sig i sina första eller
i sina senaste, vid uppnådda 80 år
frambragta verk, och på en otroligt
kort tid, såsom för »Trovatore» en
månad och »Traviata» allenast något
öfver ett par veckor. Med sina
härliga melodier, hvilka nästan till
öfver-mått uppfylla flertalet af hans operor,
har han gifvit nytt lif och form åt
den tyska klassicitetens och den franska
nyromantikens skapelser, i »Don
Carlos» åt Schillers liknämnda skådespel,
i »Simon Boccaneyra» och »Luisa
Miller» åt densammes »Fieschi» och
»Kabale und Liebe», i »Rigoletto» åt
Victor Hugos »Le roi s’amuse» samt
i »Traviata» åt Dumas’ »La dame
aux camélias». Efter att i »Aida»
hafva frammanat bilder från det
forntida Egypten, i fråga om glödande
orientalisk lidelse och färgprakt vida
öfverträffande Meyerbeer i
»Afrikanskan» och Rossini i »Semiramis»,
tycktes den nära 60-årige mästaren vilja
hvila ut på sina lagrar, enär han
alltsedan denna sin måhända största
triumf8 på hela sexton år ej fram- 1 2 3 * * * *
1 Älven af så högt stående personligheter
som den ofvan nämnda drottningen, Ludwig
IT af Bayern, Napoleon III och en af de
senaste ryska kajsame, hvilken vid premieren
af Verdis »Lu forsa del dett i no» Ar 1802 i
Petersburg lar hafva yttrat: han är mäkti-
gare Un jag!»
2 Ett hedersepitet, som tillfallit Verdi
efter mönster af benämningen på Rossini:
»svanen från Pesaro .
3 Såsom prof på den entusiasm, hvarmed
förevarande opera, hvilken skrifvits på be-
ställning af egyptiska khediven Ismail, och
till hvars libretto utkastet gjorts af den lärde
egyptologen Mariette-Bev, mottogs, må anfö-
bragte något nytt med undantag af
den sköna Requiems-messan till en
annan italiensk storman, den af honom
synnerligen beundrade Alessandro
Man-zonis minne. Men i stället samlade
han sina krafter till tvenne sista stora
segrar, under det han särskildt med
hänsyn till orkesterbehandlingen
inhämtade lärdomar af de nya teorier
för musikdramat, som proklamerats
af Richard Wagner, hvars stjärna just
strålade i sin fulla glans på musikens
himmel, och återfann i beröringen med
ett aunat jättesnille, William Shaks- I
pere, en ny lefnadsvår vid en ålder,
då ett par så mönstergilla verk på
den lyriska tragediens och komediens
område som »Otello» och »Falstaff»
ej annat än kunde slå hans samtid
med häpnad och beundran.
Hvad som mer än något annat torde
gjort Verdi så populär i detta ords
bästa bemärkelse, var hans innerliga
fosterlands- och frihetskärlek, hvilken,
eldande hans landsmän till nya
strider i deras kamp mot in- och
utländskt förtryck, klingar oss till
mötes redan i de fångna hebreernas kör
»O mia patria bella e perduta i
»Na-bucco» och går igen i snart sagdt alla
hans operor under hans första, om
vi så få kalla densamma,
spontaneitets-period, såsom uti »I Lombardi alla
prima Crociata», » Ernani *,
»Macbeth», »Rii/oletto» och »Trovatore»,
samt genljuder ännu i Aida > vid
den tidpunkt, då Italiens pånyttfödelse
redan var ett fullbordadt faktum. Hans
namn blef därföre rent af en
patriotismens symbol, och bokstäfverna V.
V. E. R. D. I., hvilka före 1859 ofta
stodo att läsa på murarne i Milano
och andra italienska städer, utgjorde
ej allenast initialerna till »Viva
Vitto-rio Emanuele Re d’Italia» utan
inneburo äfven en hyllning åt den
folkkäre maestron. Med rätta uttryckte
sig ock en framstående professor vid
universitetet i Napoli sålunda, när han
i sina musikhistoriska föreläsningar
kom till Verdi: »ora vi parlerö del
Garibaldi della musical» Då härtill
hos denne konstens sannskyldige
öfverstepräst kom en karaktärens
upphöjdhet och ädelhet, i förening med
en enkelhet och anspråkslöshet, som
utmärker just det verkliga snillet och
står i en den mest slående kontrast
till den själfmedvetenhet, för att ej
säga inbilskhet, hvilken ligger i den
auto-dedikation, hvarined en af hans
epigoner, Mascagni, stämplat sitt
senaste opus »Le Maschere»,1 kan man
ras, att Verdi efter dess första uppförande i
Italien a S. (’arlo i Napoli — den egentliga
premieren hade kort förut ägt rum i Kairo
— vid sitt utträde ur teatern af en
människomassa, uppgående till omkring 10,000
personer, blef föremål för de mest utomordentliga
ovationer, som kulminerade i att man spände
hästarne från hans vagn och formligen slogs
om hedern att få remplacera desamma.
1 »A me stesso in segno di grande stima
e di immutabile affetto» (till mig själf som
ej undra på att höra en dylik klagan
uppstämmas, som att »don sista
strålen af vår äras sol gått ned». För
att ytterligare citera en illuster
italiensk skriftställare, så tillkommer stora
män ära i lifvet, goda människor ära
i evigheten. Åt Verdis skugga må,
om åt någon, den ena ej mindre än
den andra äran tillerkännas.
Anteros.
Musikpress och litteratur.
På M. Th. Sjögrens förlag, Lund,
har utkommit
för piano 2 händer:
\V ej d 1 i ii g, Henning R.:
llardangcrval-sen. Ny societetsdans. Musiken tillägu.
balettmästaren Oscar Edlund. Pr. 75 öre.
Kittel, Josef: Gudt nytt dr.
Salonmazurka. Arrangement af Henning ß. Wejdling.
Pr. 75 öre.
Musikaliska konstföreningen har
ut-sändt
i klaverutdrag med text:
Bäck, Knut: Tomten, dikt af V.
Rydberg, fiir baryton och orkester, op. 5.
På C. W. K. Gleerups förlag, har
utkommit:
Miissbok, angifvaude högmässo-gudstjänstens
ritual och innehållande de enklaste alternativen
ur »Musiken till Svenska Massan» (i
anslutning till Kyrkosångens Vänners minimiforslag),
med liturgiskt-musikaliska anvisningar utgifven
af Josef Lind, lektor vid Västerås högre
allm. läroverk, f. d. vik. organist vid Lunds
domkyrka.
Expeditionen af tidskriften »Ljus»
har utsändt:
Svensk Säng. N:o 2, innehållande för
piano två händer: Kinesiskt musikstycke (solo
för skalmeja), Amerikansk nationalhymn
(Star-sprangled banner), Japansk nationalhymn,
Aulin-Albumblad (forts.), J. H. Romau:
Allegro; för fyra händer: Edv. Brendler: Adagio;
för en röst med piano: L. Norman: »På
berget», Franz Berwald: Vaggvisa; Ad. Lindgren:
Ur svenska musikens häfder; — N:o 3 för
piano; två händer: A. Rubinstein: Toreador
och Andalusier, Nie. Seinecker: Choral från
är 1587; for fyra händer: E. Brendler:
Adagio (forts.); Från Stockholms opera: Första
scenen ur Glucks »Orfcus», för en röst med
piano: J. A. Josephson: Säng under
hungersnöden 1869, Pehr Frigel: Världsföraktaren; —
N:o 4. för piano, två händer: Arabisk melodi,
Joh. Agrell: Sonat (första satsen); för en röst
med piano: Frigel: Världsföraktaren (slut),
Erail Sjögren: Skapelsens mystär. Ursvenska
musikens häfder (forts.). Hvarje häfte il 15 öre.
N:o 5: För piano 2 händer: Beethoven:
York’s Marsch; Mozart: Lefve Bacchus (ur
»Enleveringen >); Agrell: Sonat (forts );
Mozart: Duo ur »Don Juan»; sång: E. G.
Gei-jer: »I en ung flickas album». — N:o 6. För
piano: Åhlström, O.: Menuett (N:o 1); Méhul:
ur »Josef i Egypten» (Romanser); säng:
Gei-jer: »I en ung flickas album» (slut); Ivar
Wideen: »Där hjortronen blomma»; A.
Sulli-van: Säng ur »Mikadon».
Dansmusiken af Wejdling har
flerstädes, enligt visade intyg, spelats med
tecken af högaktning och oföränderlig
tillgif-venhet). — Se för öfrigt vår senaste
korrespondens i näst föreg. nummer af denna tidning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
