Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. 1 Mars 1901 - Adolf Fredrik Lindblads kompositioner - Om framåtskridandet i musiken, efter Aug. Reissmann (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jämte Adolf Lindblad och lians
musikaliska dotter Lotten och några andra
där voro församlade. Da medhade
Lindblad i manuskript, troligen nyss
komponerade, de bekanta sångerna
»Barfota», »Strykningsvisa» och »Den
flitiga handen». Utmärkt föredragua
af dottern väckte de allas beundran
ej minst skaldinnans. Texten föreföll
den tiden ej så »pjollrig» som den
nu anses. — Till en annan sång af
L.: »Svar på Palinodia» sakna vi full
förklaring. Någon kontrovers, något
»sångarkrig» måtte ha förekommit
mellan Lindblad och Gunnar
Wenner-berg, hvars vackra sång »Palinodia»*
(Häft. 6 Wennerbergs sånger) åsyftas
i Lindblads nyssnämnda. Texten i
W:s sång är denna: »Sjuder än ditt
heta blod? Sänder blicken mörka
strålar? Låt mig tro att du är god, Om
du också ond dig målar! Den som
vackert beder, han ju får, Så tag då
åter upp den du försköt i går!»
Lindblads »Svar på Palinodia och
fortsättning af grälet» börjar med dessa ord
»Nej, nej, min bror! tro ej att jag så
lätt mig ger___Och fast jag högt din
visa skattat, Ser jag dock däri Ej
någon verklig palinodie ...» Sången
slutar emellertid med dessa ord: »Och
nog vet du: du är mig kär ändå».
Den tredje af de ifrågavarande
sångerna, »Afskedssång», skrefs för
Mina Gelhaar till hennes sista
uppträdande å kgl. teatern som Marie i
»Regementets dotter» d. 31 juli 1866,
då med anledning af den stora
utställningen i Stockholm det året
operans speltermin blef förlängd.
Sångerskan var vid detta afsked för
upprörd att kunna föredraga sången, som
dock med sina vackra ord utdelades
till hennes kamrater vid scenen.
Ett häfte kompositioner af
Liud-blad, hvilka nu torde vara föga kända
såsom härstammande från hans första
kompositionstid bär titeln »Två- och
Trestämmiga sånger vid pianoforte,
Johan af Geijerstam samt dess fru
Gustafva af Geijerstam, född Wrangel,
vänskapsfullt tillägnade». Detta
innehåller duetterna »De förlofvade» (sopr.
o. ten.), »Gnabb och försoning» (2
sopr.) och »Lektion» (2 sopr.) samt
triorna »Tanken» (Sopr, Ten, Bas)
och »Lustvandringen» (2 sopr. o. ten.).
Vidare har man af Lindblad
körverket Drömmarne och Om
Vinter-kväll, gammalt och nytt, soli och
körer. Ur »Frondörerna» har särskildt
utkommit en Duo och Aria. Flere
arrangementer af hans kompositioner
forekomma äfven, däribl.»Drömmarne»
för 4 händer.
Lindblads stora förmåga som poet
träder tydligt fram i texterna tilll lians
sånger, men han var äfven lyckad
prosaist. Här må ock nämnas,
såsom hörande till musikaliskt författar-
* Palinodia = en Vivamiød en minan,
af motsatt innehåll, återkallas.
skap, lians öfversättningar af texterna
till operorna »Eden» af Mercadante,
»Leonora» af Donizetti och
»Purita-1 ner na» af Bellini.
___ J______
i
Om framåtskridandet i
musiken.
(Efter Aug. Eeissmann.)
(Forts.)
Genom detta nya tonsysvem — med
C-dur-skalan såsom normalskala —
vanns först den basis från hvilken
vokalformerna i ny gestalt kunde höja
sig och instrumentalformerna i så
underbar mångfald utveckla sig.
Det är i sanning förvånansvärdt,
hvilka jättelika framsteg musiken
sedan midten af sextonhundratalet gjort
i på alla områden.
Föregående århundraden hade
ensidigt odlat vokalformerna och dessa
hade utbildats till imponerande
verkan. Men äfven dessa vunno nu ett
ökadt intresse och allmännare
tjus-ningsmakt genom en högre personlig
sanning i uttrycket. Formerna
förlorade sin stela lagbundenhet och vinna
med den större smidigheten behaget
af det individuellt sanna.
Instrumentalmusiken däremot var
ända till denna tid alldeles
försummad; till och med den enklaste
formen — dansen — synes ända intill
nämnda århundrade ännu helt
outvecklad. Sannolikt är att
århundraden i följd trummor och pipor fingo
utan afbrott upprepa det enklaste
dans-motiv så länge dansen varade. Men
redan påföljande århundrade
fram-bragte äfven på detta område det
ansenligaste fortskridande.
Folkinstinkten, som fann den rätta sång-formen,
gjorde sig gällande äfven här.
Driften hos folkandan att icke blott finna
på en melodi som prydnad åt texten,
utan att därmed ock efterbilda det
strofiska versmåttet, föranledde äfven
dem som skötte trumman och pipan
att använda dansmotivet som grund
för vidare nybildningar.
Såsom med folkvisan yttrar sig
äfven här sträfvan att icke blott fängsla
| med sinnlig klang eller med anslående
rytmer, utan att ock forma
konstnärligt och därmed gifva bestämda idéer
och stämningar fattlig gestalt.
Detta framträdde ännu mera tydligt
I i försöken till mera fritt utvecklade
instrumentalformer, såsom i det
»prce-ambulum»,* som lutspelarne gärna
brukade exekvera. Sedan de utvecklat
j sitt instruments teknik och
klangväsen så mycket, att de icke blott
förmådde utföra de enklaste harmonierna
utan också äfven ett eget ur luttek-
* »Preambell» = »Preludium».
niken utveckladt figurverk, bemödade
de sig också genast att förarbeta detta
på samma vis som dansmotivet —
här till preludium. Den så vunna nya
tekniken, använd på dansformen gaf
denna ej blott större popularitet utan
ock förliöjdt konstvärde.
Redan nu finna vi åter
instrumentspelare — organister, lutenister,
kla-vicembalister och senare fiolinister samt
blåsare, hvilka endast sökte
fortskridandet i instrumentens utbildade
teknik och öfverlämnade till de större
mästarne att göra denna tjänlig för
konstverket.
Lutspelarne voro ostridligendeförsta
instrumentalister, hvilka försökte
uppfinna en ny instrumentalstil, hvilken
ej blott och bart kopierade vokal
stilen. Det figurverk de utarbeta är icke
lånadt från sången utan liar utvecklat
sig ur instrumentets egen teknik och
klangförmåga. De skapade på denna
väg i viss mening nya former, men
dessa äro i själfva verket oformliga
och beteckna också endast villkorligt
ett framsteg. Dem öfverlägsna visade
sig snart orgel- och klavermästame,
hvilka merendels voro uppfostrade i
kontrapunktisternas stränga skola,
hvar-före det sålunda lättare lyckades dem
att inpassa detta rent instrumentala
figurverk i de äldre formerna, utan
att skada dem, eller därur konstruera
något nytt.
Öfverallt visar sig således
sträfvan-det att icke blott anslå genom en
utsökt och vacker tonklang, eller att
gifva uttryck åt ett innehåll, utan
hufvudsakligen i att bilda ett sådant
i konstnärlig form. Och denna
sträfvan till större, formelt fastare bildning
gör sig äfven gällande i
dansformer-nas sammanställning till s. k. Suite.
Man förfor här vid lag ej
godtyckligt utan redan efter principen för en
konstnärligt verkande kontrast, i det
man ordnade dem i motsvarighet till
deras karaktär, så att de icke störde
verkan af hvarandra utan så långt
som möjligt höjde denna. Men denna
organiserande princip har blifvit den
härskande för hela musikutvecklingen,
och i det de stora mästarne gjorde
den till rättesnöre för sin
verksamhet, hafva de vunnit sin monumentala
betydenhet, äfven om de ej uppfunno
nya former eller nya medel för
framställande af ett förut icke uttryckt
känsloinneliåll.
Johann Sebastian Bach har ej
uppfunnit en enda ny form, och likväl
förknippar sig med hans verksamhet
ett fortskridande, som knappt någon
annan mästare åstadkommit. Han
ägde förut vokal- oeh
instrumentalformerna i stor rikedom och
mångfald, men på det sätt han begagnade
dem, i det han fyllde dem med ett
innehåll som behärskade hela den
dittills varande utvecklingen, gaf han
denna den mest storartade afslutning
och lade grundstenen för vidare ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
