Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 16 Mars 1901 - Om framåtskridandet i musiken, efter Aug. Reissmann (forts. och slut) - Musikpress och litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ställt de egentliga formerna för den
romantiskt förklarade subjektiva
åskådningen, hvilka sedan Schumann i sina
»Fantasistycken» och Mendelssohn i
sina »Lieder ohne Worte» med så
stor sorgfällighet och framgång
fortbildade.
Hos ingen af de Hittills omtalade
mästarne visar sig ett spår af
medveten sträfvan att vara ny och
originell; ingen griper efter det ovanliga
och öfverraskande för att därmed
skapa något som icke förut varit till.
Gluck säger rent ut, att han aldrig
undersökt, om en tanke, som trängt
sig på honom, var ny, allenast om
den motsvarade hans intentioner.
Och detta har varit alla mästarnes
ståndpunkt; de skapade endast under
intrycket af sina konstideal,
obekymrade otn framgången hos den stora
mängden, utan hänsyn till, om deras
skapelser äfven gjorde intryck af
något ovanligt, originellt — något »noch
nie da Gewesenes». De kunde därför
också härutinnan vara obekymrade,
ty då de företogo sig att bilda något
af egendomligt innehåll, måste det så
beskaffade verket göra ett
egendomligt intryck, utan att denna verkan
på förhand var beräknad att genom
allehanda ohyggliga effekter blifva
uppnådd.
Redan i början af denna uppsats
antyddes, att det är mycket lättare
att skapa ett originellt än ett
fullkomligt konstverk. Ovanliga
intervallförbindelser äro lätta att
åstadkomma, så att nya melodi- och
ackordbildningar följa af sig själfva.
Lika lätt är att åstadkomma ovanliga
klangkombinationer. Men ett
framskridande har man därmed icke
uppnått. Det kan ju visserligen ej
be-tviflas att äfven monströsa bildningar !
kunna göra ett mäktigt intryck, men
denna verkan kan man ej beteckna !
såsom konstnärlig, ty af ett
konstverk fordrar man att det skall på
den som njuter däraf utöfva ett
för-ädllande, sedligt upphöjande intryck.
Den som ännu vill räkna tonkonsten
till de kulturmakter, hvilka bidraga
till att civilisera mänskligheten, drifva
»vilddjuret» ur människan, den måste
ställa sig på de gamla ofvannämnda
mästarnes ståndpunkt och endast
räkna det fulländade konstverket för
ett framåtskridande, icke blott det
originella och egendomliga, som söker
det nya i ytterligheter.
Ingen af de existerande
musikformerna är så i sig själf afslutad, att
icke inom hvarje sådan
individualiteten kan i högsta grad taga sin
själf-ständighet i akt. Musikformerna äro [
inga schabloner, utan lefvande orga- j
nismer, hvilka äro konstruerade efter
eviga lagar, betingade saväl genom
framställningsmaterialet som genom
det särskilda innehållet; de äro egentli- i
gen icke upp-funnautan endast på-funna
och mästarne ha, hvar och en efter
sin individualitet, på särskildt och
egendomligt sätt utrustat och utbildat j
dem. Påståendet att formen
inskränker geniet är lika dåraktigt, som det,
att våra musikformer äro utlefvade.
Såsom i alla tider skall äfven i vår
tid ett verkligt fortskridande endast
uppnås därigenom, att alla de talrika
nya, livar för sig vunna medlen och
sätten för uttrycket åter sammanfattas
i en större, sluten enhet, till hvilken
de evigt faststående, organiskt
utvecklade formerna foga sig för att
dessa därigenom skola bringas till
förnyad verkan.
Såsom ett fortskridande kan man j
därför icke betrakta den reeiterande
sångstilen i vår tid, hvilken upplöser ]
sångformen i särskilda, osammanhän- i
gande fraser. För alla tider skall
den fordran bestå, att den efterdik- |
tande komponisten noga tager
hän-sikt till den af skalden valda
språkliga formen och versbyggnaden, på
sitt sätt troget efterbildande den med
sina medel. Såsom skalden väljer
orden, icke blott följande logisk
tankegång och känslan utan också i
motsvarighet till principen för den
metriska formen, så bör komponisten
utföra melodi, harmoni och rytm icke
blott så som textinnehållet angifver,
utan tillika så, att han efterbildar den
strofiska versbyggnaden. Med en
melodi, som endast noterar den af
språkaccenterna sammansatta språkmelodien
är vanligen föga vunnet; denna måste
stegras till absolut melodi, i hvilken
textinnehållet erhåller eget konstfullt
uttryck, därvid måste rytm och
harmonik väljas icke med afseende på
att reta våra öron och nerver utan
för att understöda själfva
bildningsprocessen. Och detta gäller om alla
andra former.
Lika litet som denna reeiterande
sångstil äro de Symfoniska dikterna,
likasom Orkesterförspelen och
Fantasierna, att beteckna såsom ett
framåtskridande utan snarare såsom en
tillbakagång. Materiens verkan blir
här på formens bekostnad trängd i
förgrunden och denna är i grund och
botten icke konstnärlig.
Endast i det särskilda sätt, hvarpå
tonerna sins emellan förbindas i
särskilda plastiskt framträdande former,
uppenbarar sig konstnärens snille och
begåfning beträffande konstverkets
innehåll; men i den endast på
klang-utveckling beräknade användningen
af toner framträder sträfvandet att
sinnligt reta och lifva utan att
därigenom ett innehåll förmedlas.
I denna mening kan också det s. k.
»ton-dramat» endast vilkorligt
betraktas såsom ett framåtskridande, då
den beledsagande instrumentalmusiken
med dess raffinerade målerier och
hopandet af sinnligt retande effekter
mäktigare än någonsin förr
understödjer framställningens yttre verkan.
Men i afseende på den genom sån-
gen fulländade karaktäristiken af de
handlande personerna och
framställningen af den psykologiska process,
ur hvilken hela den dramatiska
utvecklingen framträder, måste
ton-dramat betecknas såsom stående långt
efter äldre tiders verk af en Gluck,
Mozart och Beethoven. Ett
fortskridande skall det dramatiska
konstverket visa först då, när de nya medlen
till understödjande af den yttre
framställningen infogas i operans gamla,
fast bestående organism.
–––––-
Musikpress och litteratur.
På Abr. Hirschs förlag har utkommit
för piano 2 händer:
Musik-Biblioteket. Häft. 21: Melodi-Album;
Hiift. 22 Rol). Schumann: Kinderscenen
(förenklad upplaga); Häft. 23 Vals-Album; Häft.
21. Svenska Folkvisor. Pr. 25 öre häftet.
Boenska Armens Marscher. 2:a häftet.
Kr. 1,75.
Expeditionen af »Ljus - har utsändt
Svensk Bang N:o 9 innehållande för piano:
F. Schubert: Moments musicals, op. 94 n:o
3; Stålhammar: Elegi (slut); Ringdansar (med
text); för sång: L. G. Brauting: Trubadursång.
Musikbibliotekets Melodialbum
innehåller arrangerade sånger med
öfver-lagd text, några med flere versar och
de flesta satta så, att de äfven kunna
sjungas. Sångerna äro välbekanta
sådana af Josephson, Kjerulf, Randel,
Söderman, Collan, Schubert, A. F.
Lindblad, Wennerberg etc.; äfven
Marsel-jäsen, med fransk text, förekommer.
Schumanns »Kinderscenen» stå i den
förenklade formen ganska nära
originalet. Vals-album innehåller 5
populära valser af Vollstedt, Morena,
Hollænder, Hj. Meissner och Hupka.
Häftet med svenska folkvisor innehåller
17 bekanta sådana med fullständig
text.
Svenska Arméens Marscher, utgör
2:a häftet af en samling, upptagande
de olika Regements-marscherna samt
arméens Revelj och Tapto. Detta häfte
innefattar marscher, tillhörande Kongl.
Smålands grenadierkår, Kronobergs
regemente, Norra och Södra skånska
infanteriregementena, Hallands
bataljon, Skånska husar- och
dragonregementena, Kronprinsens husarregemente,
Kongl. Wendes trängbataljon, Kgl.
Första och Andra
lifgrenadier-rege-mentena och Jönköpings regemente,
alltså 12 marscher, livar och en
företrädd af »Igenkännings-signal». Då
man bland dessa marschers tonsättare
finner namn sådana som Krål,
Doni-zetti, Schögel och Parlow
(Napoleonmarsch) kan man undra på att icke
alla svenska armékårer redan äga
marscher af svenska kompositörer.
Det Nordiske Forlag, Köpenhamn,
har utsändt
Illustreret Musikhistorie. En Fremstilling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
