Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 16 Mars 1901 - Musikpress och litteratur - Följetong: Tre bekanta gamla musikmästare, skizz af Elise Polko
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
for nordiske Læsere uf Hortonse Panuni og
William Behrend. 27 Levering, l’r. 1 krone.
På Breitkopf & Härtels förlag,
Leipzig, har utkommit
Zeitschrift der Internationalen
Musikgesell-schaft. Jahrg. II, H. 6, Mars 1901. Inlmlt:
G. Cappelen (Osnabrück): Kin Vorschlag zur
Vereinfachung des Systems der
Versetzungszeichen und Tonart-Vorzeichen. — II. Albert
(Berlin): Ginseppe Verdi. —Aufführungen
älterer Musikwerke, etc. (se Sv. M. T. N:o 1).
Kyrkosången, Sällskapet »Kyrkosångens
vänners» årsskrift, utg. af G. T. Lundblad,
III ärg. N:o 1 Jan.—Mars 1901. Innehåll:
Ett och annat om julfirandet i äldre tider.
Föredrag af biskopen m. m. U. L. Ullman.
— Kyrkomusikalisk undervisning vid
universiteten (K. S. V:s hemställan i frågan). —
K. S. V:s verksamhet 1900. förändringar i
sällskapets sammansättning. — Åtgärd till
främjande af enighet vid mässmusikens
användning. — Kyrkomusikalisk litteratur etc.
Det förtjänstfulla danska
verket»Illustreret Musikhistorie» har nu hunnit
till andra delens 27:de häfte. Detta
börjar ined tolfte kapitlet, innehållande:
Tysk Instrumentalmusik. — Rob.
Schumann og Felix Mendelssohn-Bartholdy.
— Deres Skole og Efterfølgere. I
slutet af häftet börjar trettonde
kapitlet. som innehåller: Klavermusikens
Udvikling. — Virtuosernes Periode.
— Moscheies. — Thalberg. —
Klaver-genierna. — Chopin. — Fr. Liszt. —
Moderne Klaverspillere af Liszts skole.
— Violinspillets Udvikling og dets
berømte Mestre. — Andre udøvende
Kunstnere. — Illustrationerne äro
följande: Ungdomsbild af Schumann
(efter daguerreotypi), en annan från
senare tid, porträtt af Clara Schumann,
Moses Mendelssohn, Felix
Mendels-sohn-B. (efter Magnus), Wilhelmine
Schröder-Devrient, Fanny Hensol, Rob.
Schumann (efter Vallotons träsnitt),
Stephen Heller, Robert Franz, samt
faesimiler af Mendelssohns och
Schumanns notskrift.
Märkligaste uppsatsen i Zeitschr. d.
Intern. Musikges. H. 6 är Capellens
förslag till förenkling af
försättnings-tecknen. Detta går ut på att ersätta
kors och b framför noterna med små
sneda streck uppåt (höjning) och
nedåt (sänkning), utgående från dem; två
sådana streck nyttjas för dubbel
höjning och sänkning. Närmare kunna
vi nu ej redogöra för denna reform,
hvars praktiska värde för utträngande
af de häfdvunna tecknen torde vara
tvifvelaktigt.
Kyrkosången, årets l:a nummer,
in-ledes med en läsvärd artikel om
julfirandet i äldre tider. Med
musikbilagan för året, som följer med nästa
nummer, blir tidskriftens koralbok
komplett. Förteckning öfver
innehållet i förra årgången medföljer detta
nummer.
Följetong.
Tre bekanta gamla
musikmästare.
Skizz af
Elise Polko.
Vid ett fönster på nedra botten af
ett litet oansenligt hus vid en af de
mindre besökta gatorna i Berlin satt
en gammal man i den mest bekväma
morgonrock, och hade sina mörka,
ännu mycket glänsande ögon tankfullt
fästade på en grupp muraregesäller,
hvilka, midt emot honom, voro
sysselsatta med byggnaden till ett nytt
hus. Det var en rätt klar och varm
dag i maj, år 1775, och den gamle
hade helst sett att fönstret varit vidt
uppslaget, för att inlocka den härliga,
hjärtstärkande luften, och kanske med
den något af blomdoften berusadt bi
eller någon fjäril. Möjligen hindrades
han därifrån af det damm och buller
som af byggnadsarbetet midtemot
uppstod, ty han tillslöt, oaktadt dessa
tysta önskningar, fönstret helt och
hållet. Kanske hade det öppna fönstret
äfven stört några flere; ett ungt par
nämligen, hvilket i ett hörn bakom ett
gammalt klavér syntes så förtroligt
sysselsatta. De två personerna, en
flicka och en man, voro förlofvade.
Den första, en dotter till den nämnge
gamle mannen, hette Juliane Benda,
den andre var en utmärkt violinspelare
och komponist, den efteråt så bekant
vordne kapellmästaren Joh. Friedr.
Reichardt.
Juliane Benda framstod som en
blomstrande, lefnadsglad flicka, med
en smidig växt och stora, eldiga ögon.
Reichardt, som med ömhet höll den
lilla livita handen uti sina, var
hög-bildad och spenslig med ett öppet och
själfullt utseende. I de ungas hjärtan
var säkert en skönare vår än den
därutanför, en förtrollande strålglans
hade spridt sig öfver de ungas anleten.
Äfven de vandrade på en väg af
rosenknoppar, hvilka väntade på
utveckling, på fullmognad under
äktenskapets värmande sol — förhoppningar,
hvilka så ofta äro dömda att dö.
Franz Benda, stamfader för denna
så berömda konstnärsfamilj, hade
lämnat bakom sig ett ganska eget och
rörligt ungdomslif. Böhmare till
födseln, son till en musikalisk
linneväf-vare i byn Alt-Benatta, ådrog han sig
redan tidigt allmän uppmärksamhet
genom sin undersköna diskantstämma
och håg för musik. Denna röst
förskaffade honom då han var 12 år en
plats som korgosse vid S:t Nicolai
kyrka i Prag. Men den liflige, vid
oinskränkt frihet vande gossen blef
af sina förmäns småaktiga stränghet
och genom stridigheter med sina
kamrater efter en kort tid så häftigt
uppbragt, att han med ens befriade sig
från detta tvång, som för det unga
lifliga sinnet blef odrägligt; en vacker
sommardag flydde han från Prag.
Modig och med gladt sinne, sjöng och
tiggde han sig fram till Dresden. Här
blef han, efter ett kort prof, genast
upptagen bland kapellgossarne och
hade att fröjda sig af sin lärares
ynnest och välvilja. Men länge bar han
icke denna skilsmessa från sitt
fädernesland, från det sköna romantiska
Böhmen, en oöfvervinnelig hemlängtan
öfverföll honom och beskuggade hans
själ, lik det digra molnet den klara
solen. Hos Böhmens söner finnes det
något af schweizarens natur, dock
blandadt med mera eld och
motståndskraft. Böhmarn aftynar icke af denna
sällsamma sjukdom, som kallas
hemlängtan, han kämpar mot detta onda
med vildt mod och endast efter en
hårdnackad strid blifver han
öfver-vunnen af den dolska fienden.
Omkring två år bekämpade äfven
Franz Benda denna hjärtgripande
längtan, men därefter brötos hans krafter.
I november månad, i den vildaste
storm och snöväder, lämnade han
hemligen Dresden, för att vandra till Prag.
Denna resa var en kedja af lidanden
och försakelser. Benda var utan
penningar; plågad af hunger, höljd i
trasor, låg det arma barnet febersjukt
på en medlidsam formans packvagn,
då för hans syn tinnarne och
kupolerna af det stolta Prags talrika
kyrkor och tempel började utveckla sig.
Vid denna efterlängtade anblick kände
han ingen trötthet, ingen köld, ingen
hunger mer, han knöt sina händer
omkring sin på bröstet hängande bild
af Nepomuk och ett vildt utrop af
lycksalighet undslapp honom. Hans
första göra var, då han anlände, att
uppsöka korsångläraren vid S:t
Nico-lai-kyrkan; han ville åter blifva
korsångare. Ack! han ville ju göra allt,
gärna lida förorätter, allenast han
kunde få stanna kvar i det älskade
fäderneslandet. Bendas förre förman
var död; hans efterföljare emottog
ovänligt det bleka, fattiga barnet, och
kunde endast af hans enträgna böner
förmås att pröfva hans röst. Han
föreläde honom flere af Palestinas
sex-stämmiga messor och framkallade
några korgossar. Franz Benda valde
den berömda »Missa papae Marcelli»
och gjorde sig beredd att sjunga
första stämman. Men, heliga Jungfru!
hvad hände? Ingen ton kom ur hans
strupe; i trots af alla ansträngningar
endast några hesa läten; den härliga
rösten var borta, förlorad genom
lef-nadsmödorna på landsvägen, genom
förkylning eller febern, nog af, rösten
var borta för evigt! —
Nära att blifva vansinnig kringdref
han tiggande i det folkuppfyllda Prag,
i alla kyrkor och kapeller bedjande
madonnan att återfå det förlorade, men
alltid förgäfves. Så släpade han sig
gn afton utmattad och modlös, till en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
