Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 16 Mars 1901 - Följetong: Tre bekanta gamla musikmästare, skizz af Elise Polko - Från scenen och konsertsalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af förstäderna, ieke vetande hvarest
lian för den kommande natten skulle
få nedlägga sitt trötta hufvud, då den
egendomliga, hurtiga och friska rytmen
af den böhmiska dansmusiken från
en ensam violin ljöd i hans öron, och
på ett underbart sätt lifvade honom.
Några fönster i ett eländigt värdshus
voro upplysta, gossen tittade in. Ha!
där tillgick det hurtigt, kraftfulla män
med solbrända ansikten och blixtrande
ögon höllo yppiga kvinnogestalter om
lifvet, i begrepp att svänga om i en
hastig polka; kinderna på danserskorna
brände; de mörka ögonen lyste, de
fulla läpparna skrattade. Allt var lif
och glädje. Den lyssnande gossen
såg endast på violinspelaren, där han
satt på ett bord, cn gammal blind
jude med det skönaste patriarkhufvud.
O, huru den dåliga violinen sjöng
vackert, vekt och stolt tillika. Som
en blixt upplyste hans själ tanken:
»Detta skall blifva din röst, lär sjunga
på violinen!» Han visste icke på hvad
sätt, men vid den första paus, då de
uttröttade paren störtade sig ner på
de hårda träbänkarna för att hämta
andan, gick han in i vimlet och styrde
rakt till den gamle, lade den stelnade
handen mildt på den gamles hand och
sade med rörande innerlighet:
»Fader, ack låt en fattig gosse kyssa er
violin!» — Och mannen, med det
långa hvita skägget, blef ej
öfverras-kad af denne begäran, ett drömmande
småleende for öfver det gamla, fårade
ansigtet, han räckte violinen åt
gossen, som kysste den med samma
andakt som Nepomuks bild. Han slog
sina armar omkring den gamles hals
och bad: »Fader, lär mig att spela
violin, jag älskar så mycket musiken
och kau icke mera sjunga! Men ni
sjunger på er violin, och så vill jag
också.» Rösten darrade vid dessa
ord, smärtan af den förlust han lidit
bröt på nytt ut.
»Kom om en stund med mig i min
lilla kammare;» svarade mildt den
gamle, »där skall du vidare för mig
omtala livad du har på hjärtat. Men
nu måste jag spela pä nytt; blif vid
min sida tills dess jag blifver färdig
här.»
Från detta ögonblick uppstod en
mycket rörande vänskap emellan en
ung, eldig själ och ett ädelt men trött
hjärta; den gamle, blinde juden
Lö-bel blef Bendus förste läromästare.
Franz lärde med en otrolig
skyndsam-het, och drog sedan med sin älskade
lärare, den han ägnade värklig barnslig
kärlek, omkring i landet, och spelade
till dans. Snart hade han samlat ett
litet musiksällskap, som på landet och
i småstäderna erhöll en viss
ryktbarhet. O, det var vilda men kostliga
tider! — Efter Löbels död skingrade
sig musikanterna, och Benda for åter
till Prag samt studerade der under
Konyczeck med ihållande flit; senare
besökte han äfven Wien för att full-
ända sina studier och för att höra.
Vid sitt 20 år erhöll han en
kapellmästareplats i Warschau vid ett
privat kapell hos en rik polsk höfding,
som hade hört honom i Wien, och af
hans spel blif vit förtjust. Franz
Ben-das spel var storartadt och vekt
tilllika, hans föredrag var sång i den
ädlaste riktning. Ingen kunde höra
denna själfulla klang utan en hemlig
rörelse. Därvid ägde han en
ovanlig färdighet, men försmådde att
genom bravur lysa därmed.
(Forts.)
=?>?––
Från scenen och
konsertsalen.
Kgt. teatern. Mars 2, 6 Gorxon: Faust
(Faust: lir Sommer, giist). — 3 Wagner:
Den flygande Holländaren (Senta: frk tilgå
Rerg, fortf. <lel>.; Erik: lir Nyblom). — 4
Rossini: Wilhelm Teil (Arnold: hr Sommer).
— 7 Rossini: Jiarhcrarcn i Sevilla. — 8, 11,
Mkykrbeer: Ilngenotterna (Margareta,
Valentine, en hofdam: fruar Ostberg, Lindberg, frk
Hallgren; Urbain: frk Femqvist, fru
Hellström; Raoul: lir Sommer; Marcel: hrr
Sel-lergren, Elmblad; Nevers: hr Forsell; S:t
Bris: lirr Söderman, Sellergren; Tavannes,
Cosé, De Ret/,, Thore, Mern: hrr Malm,
Ericson, Mandalil, Lejdström, Wallgren). — !1
ä:te Symfonikonserten, I. Louis Glass:
Symfoni, C-moll, op. 28; 2. H. Berlioz: Le
car-naval romain; 3. P. Tscliaikowsky: Variations
sur un tliéme rococo för violoncell (hr Henry
Bramsen) och orkester; 4. M. v. Weber:
»Euryanthe»-uvertyr. — 10 v. Fi.otow : Martha
(Lyonel: hr Sommer; Lady Harriet, Nancy:
frk Fernqvist, fru Jungstedt; lord Tristan,
Plumket, domaren: hrr Elmblad, Sellergren,
Grafström). — 13, 15 Waoxkr: Lohengrin
(Loliengrin: hr Sommer).
Vasateatern Mars 1 —15 .1. Stravss:
Läderlappen (Rosalinda, prins Orlofsky, Adéle:
fru Brandt, frk Grünberg, fru Meissner;
Eisenstein, Frank, Alfred, d:r Falke, d:r Blind,
Frosch: hrr Adami, Strömberg, Sehücker,
Svensson, Ander, Lund). — 3, 10 Corncvillrs
klockor (Matiné).
Musikal, akademien. Mars 12.
Fii.hahmo-NisKA BÄI.LSKAPKTS 2:a alioimeuieiitskonsert.
Biträdande: fru D. Afzelius, hr Å. Wallgren,
kgl. hofkapellet. Dirigent: hr E. Åkerberg.
1. Beethoven: Stiltje och god seglats
(Meeresstille und glückliche Fahrt), dikt af Goethe,
für bland, kör och ork. (op. 112); 2. .1. S.
Bach: Recitativ och aria ur
»Weihnachtsoratorium» (fru Afzelius);J. Brahms:
Triumphlied für solo, 8-stüm. bland, kör och ork. (op.
55); 4. R. Wagner: Das Liebesmahl der
Apostel (Apostlarnes kärleksmåltid), biblisk scen
för manskör och orkester. — 13 Konsert at
violoncellvirtnosen Henry Bramskx och
violinisten, frök. Karen Bramsen. Biträdande:
frök. Valb. Svärdström, hr W. Stenhanunar.
Vetenskapsakademien. Mars 7.
Dramatiskmusikalisk soaré af frök. Alina /etterberg
(doklam.). Biträdande: fru 1). Af/.elius, hr
C. F. Lundqvist, pianisten John G. Jacobson.
Då den tyske tenorsångaren Kurt
Sommers gästspel kunde förlängas en
vecka, liar man haft tillfälle att fa
höra honom i flere partier. Efter
utförandet af Arnold och Don José, h
varom vi förut nämnt, har han
ytterligare sjungit Faust i Gounods opera,
Raoul, Lyonel och Lohengrin, vid
hvarje föreställning hälsad med rikt
bifall. Herr Sommers på samma gång
kraftiga och vackra stämma, som
äfven i höjden vid forcering bibehåller
sitt välljud, i förening med ett
smakfullt sångföredrag och utmärkt klart
textuttal kan ej undgå att verka högst
anslående, om äfven hans rörelser och
mimik iiro något enformiga, hvilket
dock ej alltid är fallet. Så utvecklade
han stort dramatiskt lif i
»Hugenot-terna», under den stora duon med
Valentine, gjorde ett godt intryck som
Faust särdeles i trädgårdsscenen,
likaledes som Lyonel i »Martha». Hans
Lohengrin var i första akten ej
tillräckligt imponerande, men scenen med
Elsa i brudgemaket gaf han med godt
dramatiskt uttryck och var ypperlig
i sista aktens Graalscen likasom vid
afskedet från Elsa, hvilket gjordes
med rörande känslofullhet. Af hr
Sommers här utförda partier torde
Raouls kunna sättas i främsta
rummet. I »Lohengrin» har fru
Strömberg ånyo återgifvit Elsa med god
framgång, som skulle varit ännu större
om den rätt stora rösten ägde mera
mjukhet och värme. I »Holländaren»
har hr Nyblom haft en ny roll som
Erik. -— Då vid förra
symfonikonserten programmet upptog en symfoni af
norsk komponist (Svendsen), hade till
denna valts en sådan af dansk
tonsättare, Louis Glass’ symfoni i C-moll
op. 28. Alltid har det sitt intresse
att få höra något nytt, särskildt från
våra skandinaviska grannland, men
om hr Glass’ verk hade nyhetens
intresse, så hade det åtminstone icke
njutningens, ty den en hel timme
varande symfonien verkade med all sin
lärda apparat såsom en ihållande
tröttande dissonans, afbruten af en och
annan kort melodisk strof i andra och
tredje satserna (Scherzo och andante).
Orkestrationen är visserligen
storvulen men högst invecklad och grumlig,
motiven föga tilltalande. Komponisten,
som var närvarande och åhörde sitt
opus från första raden, hade endast
att glädja sig åt några svaga
bifalls-tecken af publiken, dessa kanske
ämnade mest åt den nitiske dirigenten
och orkesterns förtjänstfulla arbete.
Ofvanpå denna symfoni blef Berlioz’
spirituella »Carnaval» en verklig
rekreation, och slutnumret, Webers
Eury-anthe-uvertyr, skänkte en
musiknjut-ning af verkligt ädelt värde.
Konsertens 3:e nummer utgjordes af
Tschai-kowskys »variations» öfver ett
rococo-tema för violoncell och orkester (af
hr Schneevoigt här nyligen spelade
med pianoackomp.). Herr Bramsen
ådagalade i utförande af detta
nummer en mycket framstående
virtuositet och utmärkte sig med såväl fyllig
och stor som mjuk och vacker ton.
Hau blef också upprepade gånger
inropad.
På Vasateatern går »Läderlappen»
fortfarande med lycka, väl återgifven
och uppsatt. Fru Meissner är ypper-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
