Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rietz. Medel till resan fick han af
några ’ vänner såsom förskott på en
blifvande löneförhöjning. År 1860
blef Söderman kallad till kormästare
vid Kgl. operan, och vid Lacliners
af-gång som hofkapellmästare, erbjöds
denna befattning åt Söderman, om
hvilken Foroni en gång yttrat att han
vore den ende svenske musiker som
kunde blifva hans efterträdare.
Söderman afstod dock blygsamt platsen
till Ludvig Normans förmån. I
stället blef han 1862 för sex år äfven
biträdande kapellmästare med
samman-Iagdt 4,000 kronors lön, hvilken han
fick behålla, då han några år
därefter återgick till att vara ensamt
kormästare. Han tjänstgjorde dessutom
som sånganförare i Par Brikoll och
Stockholms skarpskytteförening under
flere år. Lektioner voro honom
motbjudande, men han förtjänade litet på
sina kompositioner, som vanligen
genast blefvo mycket populära. Under
åren 1869—70 gjorde han på Jenny
Linds bekostnad en utrikes resa öfver
Köpenhamn till Tyskland och
Österrike, hvarunder han nästan oafbrutet
komponerade. De bref Söderman
under denna resa skref till hemmet*
tyda på god hälsa och lefnadsfriskhet,
men småningom infann sig och tilltog
den sjukdom, lefverskrumpning och
vattusot, som ändade hans lif d. 10
febr. 1876.
»Vi stodo alla försagda vid hans
graf», säger Ludvig Norman, »ty vi
kunde icke förstå, att en konstnär med
hans begåfning skulle ryckas ifrån
oss i sin bästa ålder.»
En öfversikt af Södermans
kompositioner är ej lätt att få, emedan han
ej betecknat dem med opustal,
däremot har han, hvilket kan tjäna till
ledning, på sina kompositioner utsatt
tiden för deras tillkomst. Första
perioden af hans tonsättare-verksamhet
sammanfaller med hans anställning
vid Stjernströms teater, för hvilken
han skref en mängd melodiös
operettmusik etc. Södermans första
musikdramatiska försök torde hafva varit
musiken till feeripjesen Urclur eller
Näckens dotter, gifven 1852 i
Helsingfors (och sedan i Göteborg). Kort tid
därefter skref han musiken till Regina
von Emmeritz (1853). Härefter följde
på samma teater hans enakts-operett
Hin ondes första lärospån (1856) och
tvåakts-operetten Guldkorset (1857).
Efter Södermans öfvergång till Kgl.
teatern har man af honom värdefulla
musikinlägg i större skådespel, som
där uppfördts då Operan och
Dramatiska teatern voro förenade. Sådana
voro Hedbergs Kung Märta (uppf.
1860), Dagen gryr (1863), Bröllopet
på Ulfåsa (1865), Schillers Fiesco
* Det iir från denna resa de bref till hans
hustru datera sig, ur hvilka med hennes
benägna tillstånd utdrag infördes i Sv. Musikt.,
årg. 1890.
(1864) och Orleanska Jungfrun (1867),
L. Josephsons Folkungalck. (1864) oeh
Marsk Stigs döttrar (1866),
Sliake-spears Richard III (1872) och
Diet-richsons Karl Folkunge (1874) etc.
På uppdrag skref Söderman
åtskillig lyckad och präktig
tillfällighets-inusik, såsom Festpolonäs till
krönings-balen i maj 1873, Festmarscher till
kronprinsessan Lovisas förmälning och
Oscar II:s kröning, Sorgmarscher
öfver drottning Lovisa och Karl XV,*
Kantat vid Lunds universitets 200
års-jubileum, Tempelsalen m. fl.
ordenskantater. På kyrkomusikens
område är den effektfulla, i modern stil
hållna messan, Katolsk messa, hans
största verk, som ock blef hans sista,
innehållande jämte skön vokalmusik
ett instrumentalnummer, det
undersköna »Offertorium». Messan är
utgif-ven i klaverutdrag af Musikaliska
konstföreningen (1881) liksom Ode till
glädjen (An die Freude) för manskör
och orkester (1891) och Signe lills’
färd (från 1869) för soli kör och
orkester, efterlämnadt fragment i
bearbetning som klaverutdrag af W.
Sved-bom. Af religiös musik har han utom
messan skrifvit Andliga sånger för
blandad kör och orgel, vackra och
originella, samt outgifna motetter och
psalmer. Af kompositioner för flere
röster må nämnas de populära Ett
bondbröllop, Sjung, Längtan, Suomis
sång, Tre visor i folkton, vidare Idyll j
och epigram, Sex visor i folkton för 1
blandad kör. Mycken humor
framträder i hans arrangementer af
folkvisor och Bellmans-sånger. I sina
ballader för solo och orkester står
emellertid Söderman högst.
Beträf-fände dessa yttrar sig A. L. träffande
i sin biografi öfver honom i Nord.
Fam. B.: »Hans särskildt för denna
genre ägnade form- och klangsinne,
hans romantiska uppfattning och
fantasi, hans dramatiskt energiska och
plastiskt klara framställningssättgjorde
honom skickad att i balladen
åstadkomma något af det yppersta som
någonsin frambragts.» Af dessa
ballader äro med kör: Die Wallfahrt
nach Kevlaar (komp. 1859—1866)
och Iljärtesorg (sign. Dresden 1870,
för sopr. och bland, kör) samt utan
kör Tannhäuser (k. 1856), Qvarn-
ruinen (1857), Hafsfrun, Der arme
Peter, Kung Heimer och Aslög, Der
schwarze Ritter, af hvilka de två
förstnämnda prisbelönats och utgifvits af
Musikaliska konstföreningen. »Der
schwarze Ritter» (sign. Stockholm
1874) instrumenterades efter
tonsättarens tydliga instrumentantydningar
af J. P. Carstensen i Uppsala och ut-
* Då denna utförts vid Upsala universitets
sorgefest öfver Karl XV, sände dess rektor
till »Direktören, ledamoten af Musikaliska
akademien och riddaren hr August Söderman»
en taeksamhetsskrifvelse för att han »låtit
akademien förfoga öfver den härliga
sorgmarschen».
fördes i Stockholm på en O.
D.-konsert 1887. — Sköna solosånger,
varin-känsliga och friska, har Södermans
sångmö äfven alstrat; vi kunna nämna
bland dem Heidenröslein (de
tidigaste), Serviska folksånger, Tre
ballader, Tre tyska visor, Värfningen
och Digte og sange (Björnson) m. fl.
Bland hans orkestersaker framhålla
vi hans Konsertuvertyr till invigningen
af Mindre teatern (den Hammerska,
1868, egentligen från 1850-talet)
Tscherkessisk dam, de förut nämnda
inläggen i dramatiska pjeser m. m.
Om Södermans instrumentering säger
Norman: »Södermans orkester liknar
ingen annan. Mycket har han
visserligen i detta hänseende inhämtat af
Weber, Mendelssohn och Wagner, men
koloriten är hans egen. — Hos ltvarje
begåfvad musiker födes det poetiska
elementet i instrumentation på samma
gång som den poetiska tanken.» Af
kammarmusik har han skrifvit en
Pianokvartett (1856), tillägnad
Norman, annars få saker för piano,
förnämligast bland dem de humoristiska
Fantasier å la Almqvist, dem han
roade sig med att skrifva på sitt
sommarställe Eknö (1868).
Då Söderman gick utom sin egen
sfer och försökte sig på Wagnerstilen,
lyckades han mindre, såsom man
finner af hans efterlämnade manuskript:
det wagneristiska »Kärleks- och
hjältespelet» Harald och Anna. Bland
efterlämnade verk af värde finnas: en
fullständig skiss med musik till Peer
Gynt för soloröster, kör och orkester
(Klaverutdrag utg. af Elkan &
Schildknecht), fragmentariska skisser till
Fiskarflickan, Zigenaren och Alf sol.
Dessutom finnas skisser till åtskilliga
körer, melodramer, uvertyrer,
marscher, entreakter etc.
August Söderman skildras till
karaktären såsom rättrådig och
anspråkslös, vänfast och vek men äfven
häftig och njutningslysten. I de
ofvan-uämnda resebrefven till hustrun visar
han sig som en hjärtevarm natur,
lefnadsfrisk och hurtig med en
humoristisk syn på tingen. Hans lifliga
sinne kräfde omväxling, som han ock
fann af olika slag. Han var sålunda
både tecknare och målare. Öfver 100
större och mindre teckningar och
akvareller funnos vid hans död, de
flesta sedan bortskänkta som minnen
af honom. Svag för gommens
njutningar visade han sig äfven som
gastronomisk kompositör i författande
för egen del af en på egen erfarenhet
grundad kokbok, och han hade en
verklig passion för matsvamp, hvaraf
han tillagade soyor m. m. i rikligt
mått. Somrarna tillbragte Söderman
på Eknö nära Furusund, där han
hyrde vidsträckta fiskvatten. Han var
nämligen fiskare con atnore och hade
ovanlig tur, ja, till den grad, att
bönderna trodde honom stå i förbund
med själfve »den onde».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
