Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Söderman ingick 1859 äktenskap
med Eva Kristina Bergholm, dotter
af grosshandlaren i Stockholm Abr.
Bergholm och hans maka, född von
Fluhr. Med henne, som var en
intelligent och konstnärligt begåfvad
kvinna, lefde den snillrike musikern
17 år i ett lyckligt äktenskap. Fru
Söderman afled den 1 febr. detta år
och begrofs på sin mans dödsdag. Af
flere barn i detta äktenskap äro de
ännu lefvande sönerna Carl August,
operasångare, och Sven, filosofie
doktor, samt en dotter, Helena.
Det behöfs knappast tilläggas, att
August Söderman var ledamot af K.
Musikaliska akademien, därtill han
1865 blef invald.
––-^––-
Till Verdis minne.
Sedan Giuseppe Verdis nekrolog
med porträtt infördes i n:r 3 af denna
tidning strax efter hans död d. 27 jan.,
har tillfälle saknats att omnämna
tilldragelserna rörande honom närmast
efter frånfället och drag ur hans lif,
karaktäriserande mästaren. Ett sådant
fullstäudigande af nekrologen följer
här.
Verdis begrafning ägde rum d. 30
jan. på morgonen i all enkelhet, utan
musik och liktal, såsom han själf i
sitt testamente (af 25 april 1898)
förordnat. »Två präster, två ljus ett
krusifix» hade han föreskrifvit. Långt
före soluppgången voro gatorna, som
tåget skulle passera, tätt fyllda med
folk. Klockan precis 7 lämnade den
enkla likvagnen med Verdis dödliga
kvarlefvor hotell Milan, följd af Verdis
anhöriga och några vagnar. Inga
blommor eller emblemer syntes på kistan.
Flere tusende personer slöto sig till
tåget, hvilket först gick till kyrkan
San Francesco da Paola, där en kort
gudstjänst ägde rum. Kistan nedsattes
här provisoriskt i en graf vid sidan
af den som inneslöt hans andra, år
1897 aflidna, fru. Ingen talade vid
grafven. Lika högtidlig som enkel
var denna likbegängelse.
Än mera högtidlig var den
ceremoni, som ägde rum den 27 febr. i
Milano, då Verdis och hans makas
dödliga kvarlefvor öfverfördes från
kyrkogården till grafkapellet i det af honom
stiftade Musikerhemmet. I det
ofantliga sorgetåget deltogo stadens
myndigheter och korporationer, hvarjämte
konungen af Italien och kejsaren af
Tyskland voro representerade däri.
Bland de otaliga kransarna fanns äfven
en ytterst praktfull från den
sistnämnde monarken.
Verdis testamente, uttryckande hans
sista vilja, är dateradt d. 14 maj 1900.
Det innehåller, bland andra förordnan-
den, att mästarens niece, fru
Carrara-Verdi, blir universalarfvinge till en
förmögenhet af omkring 6 millioner
francs. Årliga inkomsten för
uppförandet af hans operor, i medeltal för
närvarande beräknad till 200,000
francs, tillfaller till största delen det
af Verdi grundlagda hemmet för åldriga
musici. Vidare ha donationer gjorts
till välgörenhetsinrättningar i Villanova,
Busseto och Genua. Den bortgångne
har för öfrigt icke glömt någon enda
af sina vänner eller tjänare, ej heller
de fattiga.
Verdis ungdom skildras af Arthur
Pougin på ett tilldragande sätt. Verdis
föräldrar ägde i byn Roncole ett litet
värdshus. Gossen Giuseppe, sin
moders afgud, hade ett skyggt, inbundet
väsen; det enda som förmådde lifva
honom och väcka hans förtjusning var
musik. Då och då kom en fattig
vandrande fiolspelare till Roncole, hvilkens
spel uppväckte gossens högsta
beundran och hos honom väckte önskan
att få egna sitt lif åt musiken; men
fadern motsatte sig detta. En örfil
blef emellertid den medelbara orsaken
till att hans käraste önskan gick i
fullbordan. Det var en kyrklig festdag,
och den då sjuårige Giuseppe
tjänstgjorde under messan som korgosse i
byns lilla kyrka. Messan beledsagades
af orgeln; instrumentets underbara
harmonier försatte gossen i en sådan
förtjusning, att han glömde allt annat.
Då begärde prästen med ordet »aqua»
att få vigvattuet; men gossen hörde
honom ej. Prästen begärde det om
igen, och då för tredje gången samma
ohörsamhet upprepades, gaf prästen
den unge gossen ett slag, så att han
föll utför altaretrappan. Fallet var så
häftigt, att barnet blef liggande
van-mäktigt och måste föras in i sakristian.
Men då den lille Giuseppe åter kom
sig och blef hemförd till föräldrarne,
upprepade han å ny o i de mest rörande
uttryck sin bön att få studera musik.
Denna gång förmådde ej fadern stå
emot utan köpte af en gammal präst
j en spinett, på hvilken han kunde öfva
sina små fingrar. Organisten i
Roncole var hans första lärare; efter tre
års förlopp blef gossen redan
biträdande organist. De bräckliga
liam-marna och fjäderpennorna kunde ej så
länge stå bi för den unge
musikentusiasten, och hvem vet om icke de
musikaliska öfningarna fått ett alltför
tidigt slut, om icke en välvillig
handt-verkare från Busseto hjälpt upp
mekaniken. Inuti det gamla instrumentet,
som sedan flyttades till Verdis villa i
Sant Agata, läses följande rörande
inskrift: »Af mig Stefano Cavaletto,
blefvo dessa hammare reparerade och
klädda med skinn. Äfven har jag
dit-satt och regulerat en ny pedal. Allt
detta har jag gjort gratis, emedan jag
har sett hvilka goda anlag den lille
Giuseppe Verdi besitter till att lära
sig spela detta instrument, och detta
är nog att göra mig fullt belåten. I
Herrans år 1821.»
I Milano, dit Verdi begaf sig med
ett stipendium och understöd af sin
faderliga vän Barezzi (sedan hans
svärfar) för att fullborda sina studier,
väntade honom en stor missräkning.
Han anmälde sig till examen för
intagning i det under Basilys ledning
stående konservatoriet och blef kort
och godt afvisad under förklaring att
han ej ägde — musikaliska anlag.
Verdi fick snart tillfälle att taga hämnd
på Basily. Han tog undervisning hos
Scala-teatcrns sånglärare och
ackom-pagnatör, Vinc. Lavigna, tillika lyckad
komponist, och denne insåg snart sin
lärjunges talang. Då Basily en afton
gjorde Lavigna ett besök, beklagade
lian sig öfver att vid en täflan mellan
28 unge konstnärer ingen enda kunde
korrekt lösa uppgiften att skrifva en
fuga öfver ett uppgifvet tema. »Det
är sannerligen oerhördt», sade
Lavigna; »se på Verdi där, som
studerat fugan ungefär två år, jag slår
vad om att han gör det bättre än
dina konservatorieelever.» »Tror du
det verkligen?» återtog Basily, litet
stött. »Det förstås ... du kommer
väl ihåg temat, eller hur? Skrif upp
det då!» Sedan Basily gjort detta,
tog Lavigna uppgiften och räckte den
åt Verdi sägande: »Sätt dig här vid
bordet och arbeta litet med detta!»
De båda vännerna fortsatte sedan sitt
samtal, till dess Verdi var färdig med
sitt arbete och återlämnade det med
de få orden: »Här är det.» Basily
tog skrifprofvet för att underkasta
det en nogsam granskning, och ju
mer han läste dess mer kunde man
märka hans öfverraskning. Då han
slutat pröfningen, måste han, så svårt
det än kändes, lyckönska Verdi till
hans arbete. »Men hur kommer det
sig att ni har skrifvit en dubbel
kanon till mitt tema?» frågade han.
Verdi kunde ej hålla tillbaka det litet
elaka svaret: »Jag fann temat lite’för
enkelt och ville utsmycka det lite’
grand.» Basily bet sig i läppen och
yttrade ej ett ord vidare.
Opera-revy
från Kongl. Hof-operan i Dresden
af G. W.
Kongl. Operan härstädes bragte vid
sistl. »Mozart-Feier» Figaros bröllop
i splendid uppsättning som visade
Regisseur Mori’s förträffliga och fina
smak. Dekorationerna, nya och
praktfulla af hofteatermålaren Riech, det
stilfulla valet af de charmantaste
kostymer af garderobinspektor Metzger,
väckte publikens lifligaste beundran.
Utförandet var i hvarje afseende en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
