Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om kammarmusik.
Af H. Ritter.
Det finns personer, som intressera
sig för musik i allmänhet, men icke
specielt för kammarmusik. Det är
den stora hopen. Vidare ges det folk
som gärna hör kammarmusik utan
något klart »begrepp om
tillverkningen» om jag så må säga. Detta är
de äkta musikliebhaberna, de bästa
och tacksammaste åhörarne, och tillika
de som mest njuta af saken. För
det tredje finns det sådana som
intressera sig för kammarmusiken såväl
till formen (arbetet) som med
hänseende till utförandet; dessa utgöras af
så kallade musikbildade laiker. För
det fjärde har man folk, som endast
ha intresse för hur musiken är »gjord.»
Till dem höra mestadels konstnärer,
komponister och kritiker. De
sistnämnda ha, som man väl bör beakta,
den minsta njutningen. Slutligen ges !
det folk som af en händelse råka att
komma med på en
kammarmusikkonsert och vanligen känna sig besvikna.
Äfven i musiken kan en livar blifva
salig på sin fason. Några värdera
musiken efter den fantasi som
framträder däri, andra efter dess
känslouttryck, andra återigen efter
fingerfärdigheten. Många älska den musik
som är en hjärnans produkt, andra
den som är fingrarnes verk.
Män-niskolifvets innersta uttryck är
musiken; och denna finner sitt uttryck i
de mest skilda former: den enskilda
personens subjektivt-individuella
uppfattning, virtuositeten på särskilda
instrument, det objektivt opersonliga
slaget, musikskapandet efter bestämda
lagar som likna oomkullkastliga
dogmer, den färgrika, prunkande
orkestermusiken, programmusiken, den intima
musiken, kammarmusiken,
militär-marsch-musiken, manssången,
folkvisan, konstsången — alla dessa
musikföreteelser ha sina andliga, sociala,
ja, till och med lokala förutsättningar.
Musiken är lika mångartad som
människosjälen själf. Gifves det icke på
jorden omkring 360 trosformer (jag
menar religiösa konfessioner); hvem
vill då afgöra, om den ena eller andra
är den rätta, bästa eller rent af mest
praktiska? Utan tvifvel ha de
traditionella formerna undergått förändring
äfven genom sociologiskt inflytande
likasom genom starka individualiteter,
hvilkas psykologiska egendomlighet
alldeles särskildt medverkat till
konstutvecklingen.
Hur står det nu i våra dagar till
med kammarmusiken, på hvars
område våra stora klassiker från 18:de
och tondiktare från 19:de århundradet,
som tagit musiken på rent allvar,
skapat så många oförlikneligt sköna
saker? Är sinnet för kammarmusik,
hvilket förr härskade i enskilda, högt
bildade familjer, ännu till finnandes i
samma grad? Nutidens förhållanden
visa oss, att aldrig förut det
koloristiska, specielt situationsmålande
momentet i konsten utvecklat så stor
makt som i våra dagar. Den
färgrika orkestern har tagit öfverhand
öfver den musik, som vi beteckna
såsom kammarmusik. Man kan lätt
påvisa hur processen från förra
århundradets kammarmusikepok till den
orkesterns massmusik, hvilken i den
moderna programmusiken firar verkliga
orgier, försiggått. För att förstå
kammarmusikens öde, får man taga i
betraktande musikutvecklingens förlopp
i förhållande till utvecklingen hos det
mänskliga sällskapslifvet. I ej ringa
grad ha förändringarna i det mänskliga
kulturlifvet, specielt vår tids
sällskaps-lif, bidragit till att mer eller mindre
tränga tillbaka kammarmusiken. Men
ju mer det själslif utvecklar sig,
hvilket kan betraktas som en ny
känslo-process, hänvändningen till tondiktarens
intimitet, dess mer skall
kammarmusiken florera. Våra dagars musik har
öfvervägande vändt sig från salen
(camera) i hemmet till de stora
kon-sertsalarne, trädgårdarne, gatorna,
hand i hand med sällskapslifvet, som
mer utvecklar sig i offentligheten än
i familjen. Världen är genomdränkt,
ja, mångenstädes öfvermättad med
musik, — en musik, som är beräknad
på massorna, frambragt genom
massorna. Därtill är program musiken och
det ovanligt starka framträdandet af
det karaktäristiska ett kännetecken på
den moderna tonkonsten. Denna
företeelse förklarar kammarmusikens
ställning. Men den konstnärssjäl, som
icke vill förlora sig i de moderna
or-kesterslaktningarnas infernaliska larm,
törstar efter framräckandet af den
musikaliska kost, som renast och
ädlast framträder i kammarmusikens
verk. Om än denna längtan hos en
och annan tonkonstnär ej är ett
symtom till en mera djupgående åtrå efter
kammarmusik hos vår tid — ty vi stå
nu alldeles gifvet slagna i den
musikaliska massmusikens och
militär-inusikens bojor — så förnimmas dock
redan å andra sidan tydliga röster,
som tala för kammarmusiken och mana
till att icke allt för mycket undanskjuta
eller förtrampa detta tonkonstens
finaste blomster.
Om kammarmusik har skrifvits
åtskilligt. Så af förf. i hans »Skizzen
und Studien», vidare af A.
Eccarius-Sieber i tidskriften »Kammarmusik»
uppsatsen »Zukunftsmusik», däri,
kanske väl optimistiskt, han anser
»kammarmusiken för den närmast väntade
framtidsmusiken». På liknande sätt
yttrar sig d:r Karl Starck i »Deutsches
Wochenblatt»: »Men jag förmenar,
att äfven för musiken en tid skall
komma — eller rättare är redan inne
— då Wagners sträfvan efter det
oerhörda i all konst skall lämna plats
för det som är mera verkande på
känslan, mera begränsadt, fint och
intimt; icke utan skäl är kärleken
till kammarmusiken, som redan
genom sitt namn antyder att den ej rätt
passar för de stora konsertsalarna,
stadd i ständig tillväxt». Och
ytterligare säger han: »Likasom i måleriet,
arkitekturen (dekorationen inomhus)
och skaldekonsten denna sträfvan
efter det intima redan länge gjort sig
bemärkt, skall det äfven blifva fallet
i musiken».
Oscar Bie säger i sin bok »Das
Klavier und seine Meister» några ord
som äro betecknade för
kammarmusiken: »Och nu vill jag ställa pianot
främst, icke i konsertsalen utan i
hemmet, där man i skymnings- och
aftonstunden kan gifva sina små
konserter». Vidare säger han: »Ett titaniskt
trots ligger i operan att vilja bygga
berg af sanden. En stormvind, ett
segerrus bevingar detta
experimenter-nas experiment. Då komma de
stunder, under hvilka vi fly till
kammarmusiken vid hemmets härd, i hvilken
musik vi finna allt lif stort och helt
inneboende, emedan det skildrar sig
själft och icke behöfver en främmande
apparat».
Kammarmusiken är alltså den art
af tonkonst, hvilken framställes i ett
mindre rum med små medel och som
väl i främsta rummet bereder
njutning åt de utförande. Redan däri,
att en hop människor sitta
tillsammans på täta stolrader i en kvaf
och osund luft, ligger ett hinder för
rätt musikalisk njutning. Publikens
fria gruppering, såsom i
familjekretsarna, vore bättre på sin plats vid
njutande af kammarmusik. Jag
menar: den ljusstrålande, eleganta, af
en publik i fina toaletter fyllda
konsertsalen strider mot kammarmusikens
väsende. I synnerhet gäller det sagda
om kammarmusik för ett
stråkinstrument och piano, mindre afser det
kammarmusikverk för ensemble af
stråk-och biåsinstrument. Annorlunda
förhåller det sig ock i en stor sal med
instrumental-solistiska tonstycken af
öfvervägande homofont skrifsätt.
Kammarmusiken är ingen
»folkmusik» och blir det väl knappast, ty
den är ju till och med för bildade
musiker en mindre lätt kost, som
fordrar och förutsätter kunskap och
andligt samarbete. Kammarmusikens
förutsättning är sålunda familjelifvet
i bildade kretsar, hvilka idka allvarlig
tonkonst. Den drager sig undan den
nya musikriktningens kretsar. Må
också massorkesterns musik utveckla
sig hur den vill, men må vi också
gynna kammarmusiken och gifva den
sin fulla rätt. Detta göra vi
därigenom att vi skydda densamma och
bilda sällskap eller sammanslutning
för att åt de konstnärer, som utöfva
den, bereda och garantera de medel,
som för vinnande af goda
kammarmusik-prestationer äro af nöden. Kam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
