Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dessa äro »Gluntarne». Deras tillkomst
har han själf skildrat i företalet till
sista upplagan af dem, utgifven 1892.
Efter att först ha påpekat »det
märkvärdiga tidskifte, som inträder med
adertonhundrafyrtiotalet» och lemnat
en intressant öfverblick af Upsala
konst-och studentlif den tiden, särskildt
på det musikaliska området, kommer
han till tals om Juvenalernas, »de
glada ungdomarnes», sällskap och
uppkomsten af »Gluntarne». Härom göra
vi nu ur nämnda företal nedanstående
utdrag.
»Första gången jag såg och hörde
Juvenalerna mangrant samlade var
vid majfesten 1843. Klädda till
zigenare sutto de kring en flammande
brylå i en skogsdunge vid
Eklunds-hofslätten. De sista tonerna af en
kör ur Preciösa, hvilka lockat en
skara åhörare, och bland dem mig, bort
till dem, hade förklungit, och nu reste
de sig alla och uppstämde:
Samloms, bröder juvenaler,
Morlach, morlach, tralala, lalala,
Kring buteljer och pokaler!
Morlach, morlach, tralala, lala.
Kling vår stora kopparkittel,
Morlach, morlach, tralala, tralalala,
Har vår orden sitt kapitel,
Morlach, morlack, tralala, lala,
På Eklimdshof.
Ar jag född, så vill jag lefva
Och må väl på bästa vis,
Som en Adam med sin Eva
Uti paradis.
Våren är kommen
På sina kransar,
o. s. v.
En samling af så uppsluppet glada
ansikten hade jag förut ej sett, ej
heller hört en så stämningsfull
samklang af ungdomliga röster.
Visserligen var jag bekant sedan flera år
tillbaka med några af dem, men
bekantskapen, tillfälligtvis uppkommen, hade
ock endast tillfälligtvis fortsatts. Olika
sysselsättningar och olika tidsfördrif
hade alltjämt fört våra banor åtskills,
ej samman. De flesta af dem
studerade juridik eller medicin och umgingos
i sällskapskretsar, i hvilka jag var
främmande; och de gjorde lika litet
visit i de panteistiska rymderna hos
Spinoza och Hegel som i de
polyteistiska hos fruar Silfverstolpe och Knös.
Den enda sällskapskrets, i hvilken
slumpen någon gång fört oss
tillsammans, var den Kræmerska
(landshöf-dingens). Men där fann jag
ingenting särskildt tilldragande hos dem ej
heller något som skilde dem från
andra hyggliga ungherrar, om ej
möjligen det att de sågo mindre roade ut.
En eftermiddag kort efter majfesten,
då jag af en händelse gick förbi
Åkerstens, då förtiden det mest ansedda
schweizernet i Upsala, knackade på
rutan en bekant Juvenal, vinkande åt
mig att komma in. Jag följde
uppmaningen och fann i det inre rummet
en hop studenter, alla hörande till
Juvenalerna, sittande i skjortärmarna
kring ett stort, aflångt bord. De voro
tysta och ifrigt sysselsatta med
skrif-| ning. En hastig nick till hälsning
visade att det var brådtom. En af
dem, som troligen redan hade sitt
stil-prof färdigt, förklarade i hast att »här
hölls akademi», att »ett ämne låg kvar
| i hatten», att »det stod mig fritt att
behandla det i bunden eller obunden
j stil», att jag hade 10 minuter på mig
innan uppläsningen och
prisutdelningen skulle börja»... och därmed
kastade han till mig en papperslapp och
en blyertspenna. Hvad var att göra?
Ämnet var — jag minnes ej hvilken —
gallimatias. Att behandla det på
prosa, därtill fanns ej tid. En vers
måste rädda mig ur den kanske
tillställda klämman, och den blef
lyckligtvis i laga tid färdig.
Uppläsningen af de vittra alstren begynte och
ledamöternas mer eller mindre
befängda yttranden af bifall eller klander.
Den akademiska värdigheten, som
skulle upprätthållas af præses,
förlorade gång på gång jämvikten och
gick slutligen alldeles öfver ända under
de smittosammaste skrattsalfvor. De
utgifna ämnena täflade i kostlighet
med afhandlingarna. De utmärkte sig
i allmänhet — jag bör tillstå det —
för kvickt sagda dumheter och fyndigt
rimmade orimligheter; men till
akademiens heder bör ock nämnas att
man alldeles slapp ifrån dumt sagda
kvickheter, all tillgjord originalitet. Vid
prisutdelningen som skedde i punsch,
hedrades äfven jag för min vers, och
då jag sedan också deltog i sången,
var jag »vorden såsom en af oss»...
Vi skildes åt sent och i den
gladaste sinnesstämning.
Hemkommen föreföll det mig som
hade jag varit borta ett helt år. De
välbekanta böckerna, knappt en half
dag sedan lämnade, lågo uppslagna på
skrifbordet, men sågo grå och
dammiga ut, som om de på länge ej varit
rörda, och de tankedigra orden, hvilka
det varit min mångåriga fröjd att
söka fatta, stirrade nu meningslösa
upp emot mig. Jag* vände mig skyggt
ifrån dem till klaveret, där jag så
ofta i stilla beundran studerat de gamla
mästarnes stränga fugor. Där stod
nu äfven en sådan framme på
notstäl-laren, men — hur främmande såg
den ej ut! Noterna liknade knotor i
skramlande benrangel, hvilka uttänjda
eller hopkrupna i onaturliga
ställningar mekaniskt rörde sig framåt och
likformigt efter hvarandra klefvo upp
och ned på linjerna, satta i en gäng
liksom af en trollsk drifkraft. Jag
började oroligt gå fram och åter, ty
jag hvarken ville eller kunde sofva.
Det var så kvaft och instängdt i min
trånga vindskupa. Jag öppnade
fönstret. O, hur annorlunda därute! Hur
stilla och ljuft slumrade ej hela
naturen i den ljumma majnatten! Där
var också tyst, men ej den liflösa
tystnaden i en graf, det var tystnaden
kring en vagga, där den späda våren
låg och drömde om midsommarsdagar.
De höga popplarna midt öfver ån
kastade djupa skuggor på laboratoriets
hvita väggar och fönstren glittrade i
det klara månskenet. Då O’1’ då förde
en vindfläkt till mig än s afbrutna
tonerna från en aflägsen serenad, än
de outtröttliga kornknarrarnas lockljud
från ängarna kring Bleket. Alltjämt
brusade det från fallet, stundom
fjär-mare, stundom närmare, och då tyckte
jag mig höra hur Necken där nere
sjöng:
Grau, thenrer Freund, ist alle Theorie,
Nur grün des Lebens goldner Baum.
Inom mig rörde sig ett virrvarr af
rytmer, rim, melodier och ord, ur
hvilket fantastiska dimbilder skymtade
tram och försvunno lika de skiftande
synerna i ett hastigt kringvridet
kalejdoskop. En af dessa bilder hade,
ehuru ständigt i något afseende
förändrad, oftare återkommit, och jag
kände nu en oemotståndlig lust att
fatta tag i den och fästa den i minnet.
Jag gick till klaveret, kastade undan
fugan, fick fram ett notpapper, och
snart trängdes där om hvarandra toner
och ord.
Innan jag lade mig till hvila var
min första juvenalsång färdig.
Det gulnade notpapper, på hvilket
en gång denna sång nedskrefs, finnes
kvar. På dess andra sida synes en
mödosamt utarbetad motett i sträf och
allvarlig stil. Gud vet, om ej alla
mina följande sånger haft något dylikt
på baksidan.»
Det skulle blifva för vidlyftigt att
här upptag den nu följande skildringen
af Juvenalernas sammankomster
äf-vensom berättelsen om »Gluntarnes»
föregångare »De tre», de bekanta
förträffliga s. k. buffatriorna för tenor,
bas och baryton. Före dem hade
man knappast af sådant slag något
annat än Du Puys allbekanta trio
»Agander, Pagander - och Winberg».
Blomstringstiden för »De tre» inföll
under åren 1846 och 1847, sista året
den nyförvärfvade tenoren tillbragte i
Upsala. Dessa trior med dess
dramatiska karaktär väckte stort bifall
vid deras framträdande.
Om Gluntarne yttrar nu
Wenner-berg vidare det här följande:
»Med bibehållande af den
dramatiska form, som bäst passade för
ändamålet och som redan vunnit ett
slags burskap genom »De tre», kunde
icke gärna mindre än två sjungande
komma i fråga vid utförandet af dessa
sånger. Men detta antal var också
tillräckligt för åstadkommandet af en
dialog. Studenter borde de
naturligtvis vara båda, men den ene dock
mera »gammal och van» än den andre,
för att de, äfven med skilda
karaktärer, icke skulle förefalla alltför lika
hvarandra i erfarenhet och omdöme.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
