Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skulle samtalet dem emellan bli
naturligt och få önskad fart i sig, borde
också just det språk användas som
var deras vanliga. Då ett användande
af »den höga koturnen» alltså här
lika litet kunde komma i fråga som
ett dundrande på de storslagna
frasernas resonansbotten, så var också
allt ängsligt ordval och hvarje sökt
uttryck här allra minst på sin plats.
Det gällde tvärtom och främst att
okonstladt »kläcka ur sig rätta ordet».
— — — Sånggudinnorna äro flera
än en, och oaktadt syskontycket är
det icke svårt att skilja dem från
hvarandra. De fordra väl alla och med
rätta att få behålla sitt klassiska
draperi, ty deras fägring är icke
förnämligast ytans, liksom gratiernas; men
de kunna ock någon gång visa sig
högt uppskörtade, liksom Terpsikore
i dansen, och deras gudomlighet lider
därvid ingenting, åtminstone vida
mindre än då de af en barbarisk
höfvisk-het tvingas att uppträda med svassande
släp och pösande krinolin.»
»Snart framkom», fortsätter
Wenner-berg efter denna förklaring, »den ene
Ginnten efter den andre och
presenterades vederbörligen för sina
farbröder, Juvenalerna, hvilka sig städse lika
visade långt större månhet om deras
fördelaktiga utseende än om deras
städade uppförande.
Det var under åren 1847—50 som
Gluntarne kommo till världen. Den
ordning, i hvilken de utkommo på
trycket, och som gjordes beroende af
det inre sammanhanget, är icke den,
i hvilken de skrefvos. Några syntes
redan under hösten 1847. Den första
af dem är den som i samlingen
igen-finnes under n:r 13, »Bror jag är ledsen
vid lifvet, just jag».
Redau 1848 voro flere af Gluntarne
spridda i afskrifter ej blott inom utan
äfven utom Upsala. Den begärlighet
med hvilken de mottogos kunde ju
icke annat än kännas smickrande. Helt
annorlunda kändes det dock, då under
det följande året fråga väcktes om deras
tryckning och ett motvilligt
medgif-vande ändtligen gafs till deras
offentliggörande. Det fordrades i sanning
hela den oväntade välvilja, hvarmed
de af allmänheten omfattades, för att
öfvervinna den allt annat än behagliga
sinnesstämning som af detta beslut
framkallades.
De utkommo häftesvis under åren
1849—51 under namnet Gluntarne, ett
namn som hittills fått passera, men
som nästan var en plåga att se tryckt.
Det var ju för de flesta obegripligt,
och ägde, åtminstone i mina öron, en
ful och löjligt trivial klang. Men hvad
var att göra? Att hitta på ett
prydligare eller skickligare namn hade väl
icke varit omöjligt, men detta hade
då troligen fått spela rollen af en stum
person gent emot det gamla, under
hvilket de redan före utgifvandet gingo
och gällde. Var det då väl mödan
värdt att söka presentera dem under
ett annat?»
Om namnets uppkomst skrifver
Wen-nerberg.
»En bland Juvenalerna (Beronius)
var synnerligen lycklig i föredragandet
af uppländska bondvisor och utmärkte
sig särskildt i en sådan som började:
Inte vet ja’ liva’ liii’ ii’ sum fallerar
gamle glimten Mitkel vår.. .
och efter den visan fiele lian själf inom
sällskapet heta Glunten. Då de nya
duetterna sedan skrefvos för honom
och Magistern, och detta hans namn
mångenstädes förekom i texten, kallades
de äfven i dagligt tal Gluntar. Någon,
om en så aflägsen, ehuru kanske icke
alldeles orimlig, tanke på pojkar —
ordet glunt betyder i några landsmål
pojke — fanns således icke vid
namn-| gifvandet af dessa sånger, utan »mot
min vilja, mot mitt ja, fingo de det
jag icke ville ha». Måhända det var
det rätta.»
Före »Gluntarne» tillkoinmo, som
sagt, triorna »De tre» men äfven
»frihetssånger» för manskör utgåfvos
förut. Wennerbergs körer, närmast
skrifna för Upsalasången, höra till hans
yppersta kompositoner och till det
förnämsta vi på detta område ega. Mest
äro bland dem kända »Stå stark, du
ljusets riddarvakt», hymnen »O Gud
som styrer folkens öden», »Hör oss
Svea», »Hur länge skall i norden».
Till de äldre höra ock »Frihet bor i
norden», »Framåt på ljusets bana»,
»För frihet fädernesland och kung»,
»Bjöd så i Thule», »Trummarsch»
o. s. v. Yngst af dem är »Säg oss
ditt namn». Välbekanta äro ock hans
»Nio trestämmiga serenader»: »Ack
säg mig hvar är du», Mins du den
gången», »O, se ej så med tårfyldt
öga», »Darrande ton» etc.; likaledes
sångduetterna med piano:
»Gondolie-ren», »Du bist mein Mond», »Du är
min», »Tidt er jeg glad»,
»Marketen-terskorna», »Cordax damnatorum» etc.
Vidare hur han skrifvit »Fem
trestämmiga serenader» för två tenorer
och bas, »Fyrstämmiga sånger för
blandade röster», »Ur Davids
Psalmer», sånger för soloröster och kör
med piano, 40 stycken (första
samlingen utg. 1861 — 69; ny serie från
1884), samt »I Auerbachs Keller» ur
Göthes »Faust», en större dramatisk
komposition för solostämmor och kör
med piano (uppförd 1877). Till
Wennerbergs tidiga kompositioner höra
första häftena af hans solosånger med
piano, tillsammans utgörande 6 häften.
Af dessa må bland de mest originella
och vackra påpekas »Zigeunerlied»,
»Jätten», »Afsked» »Tösa på Svältera»,
»Säg att jag kommer»,
»Djævelsklokker», »Sirius», »Vallflickan», »Carl
V:s sang i likkisten», »Palinodia»,
»Italienaren med gipsbilder». Till slut ha
vi att nämna Wennerbergs större
andliga verk. Det första af dessa, orato-
riet »Jesu födelse», utgafs af
Musikaliska konstföreningen 1862 i
sångpartitur med piano och uppfördes här i
Storkyrkan 1888 med orkester.
Uppgiften att detta skulle vara
orkestre-radt af kapellin. C. Nordqvist är oriktigt.
Redan då oratoriet skrefs var
tonsättaren hemma i instrumentering, och
lians partitur visar att han själf utfört
denna med undantag af några mindre
delar, hvilka som vi hört, Nordqvist
instrumenterat, emedan Wennerberg
själf ej medhunnit detta, innan det
skulle uppföras. Efter detta följde
körverket »Sabat mater», utfördt 1893
å en konsert af Filharmoniska
sällskapet liärstädes. Det omnämnda
oratoriet »Jesu Dom», Wennerbergs senaste
verk af detta slag, nyss här gifvet,
utgör första delen af ett större sådant,
livars sista afdelning handlar om och
benämnes »Jesu död». Denna del
torde snart vara fullbordad. Det
senaste gifna oratoriet har vunnit
allmänt erkännande såsom religiöst
stämningsfullt, i enkel, värdig stil,
innehållande många vackra partier och
ypperligt instrumenteradt.
Gunnar Wennerberg är född d. 2
okt. 1817 i Lidköping, där fadern var
kyrkoherde. Efter att ha genomgått
Skara skola och gymnasium, blef han
student i Upsala, såsom sådan först
studerande klassiska språk och
naturvetenskap, senare filosofi och estetik.
Den begåfvade studenten och
barytonsångaren kom snart i beröring med
Upsalas berömda män såsom Geijer,
Atterbom, Hvasser, Jiirta, Bottiger m.
fl. och upptogs i ansedda och vittra
familjekretsar,såsom landshöfding
Kræ-mers och fru Silfverstolpes.
Wennerberg blef 1845 filosofie magister, 1846
docent i estetik och anförare för
studentsången samt utnämndes 1849 till
lektor i filosofi och modersmålet vid
Skara gymnasium, där lian sedan
gjorde sig känd såsom en utmärkt
lärare. Då han vid denna tid gjorde
en resa genom Sverige firades den
populäre tonskalden öfverallt med
ovanliga hyllningar. År 1850 invaldes han
i Musikaliska akademien och erhöll
samma år Karl Johanspriset af Svenska
akademien »för sånger» — hette det
— »som voro för allmänt kända att
erfordra något vidare vitsord.» År
1861 —62 finna vi Wennerberg i
Stockholm, kallad som ledamot i en komitté
för Nationalmuseets ordnande, till hvars
intendent hans vän konung Karl XV
ämnat honom. Då platsens
löneförmåner voro för ringa, blef Wennerberg
i stället 1865 tillf,
expeditionssekreterare och byråchef i
ecklesiastikdepartementet, i afdelningen för ärenden
rörande elementarundervisningen. År
1866 invaldes han till ledamot af
Svenska akademien och 1871 blef han
kallad till ecklesiastikminister efter
F. F. Carlson, utträdde ur statsrådet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
