Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
soner, som, af ifrande för ett godt
eller mot ett ondt, blifva öfverdrifna
bade i beröm och tadel. Men, hur
mycket mera sanning och heder
ingår icke i dessas omdömen än i
deras, som, till förmån för
medelmåttan, uppsöka och framhålla hvarje fel
hos det förträffliga och hvarje
förtjänst hos det dåliga.
München, d. 28 nov. Hans
majestäts födelsedag till ära gafs på
kvällen Antigone med Mendelssohns
musik, för första gången. Salen var
praktfullt eklärerad. Främsta
bän-karne af parterren voro lämnade åt
orkestern, hvars vanliga plats nu
intogs af den kring Bacchusaltaret
församlade kören, motsvarande således
den antika orchestra. Flera trappsteg
högre upp var logeion, egentliga
platsen för handlingen, och i bakgrunden
scena, i början undandold af ett
sär-skildt förhänge. Jag hyste långt för
detta stora tvifvel om förträffligheten
hos detta af så stridiga
beståndsdelar hopsatta verk. Jag gör det ännu
och med mera bestämdhet, sedan jag
sett och hört det gifvas med all den
omsorg och skicklighet, som tyckas
karaktärisera de
musikaliskt-dramati-ska föreställningarne härstädes. Att
Sophokles’ Antigone är ett
mästerverk, är redan längesedan afgjordt;
att Mendelssohnska musiken till denna
tragedi är förträfflig nekar väl ingen
heller; men att båda dessa tillsamman
utgöra ett konstverk eller äro
sammansmälta till ett skönt helt, kan jag
ingalunda medgifva. På kunglig
önskan skref Mendelssohn sin musik;
och gjorde det troligen bättre än
någon annan skulle ha gjort, alldenstund
han ej blott var en kompositör af
första rangen, utan äfven en man af
ovanligt goda klassiska studier. Men,
lika visst som Antigone, då den af
Sophokles författades, måste blifva
antik, lika visst måste ock
Mendelssohnska musiken blifva modern. Och, om
den ej vore modern, hvad skulle den
väl vara? — Antik? En sådan — jag
är därom innerligen öfvertygad —
finnes ej. Antik musik är ett uttryck,
som innebär en motsägelse, såvida
musik ur sin innersta kärna är en
romantisk konst. Eessutom, hvilken
olikhet i betydelsen af musik hos
grekerna och hos oss! Hvarje musikalisk
utstyrsel, som vi, med iakttagande af
vår uppfattning af detta ord, vilja
påhänga det grekiska sorgespelet, lärer
väl svårligen kläda det bättre, än
allongeperukerna under l’ancien regime
klädde lijältarne från Troja. Den
kontrast mellan antik poesi och
modern musik, som alltså nödvändigtvis
finnes i detta
Sophokles-Mendelssohn-ska arbete, framträder minst skärande
i recitativerna. Det är också helt
naturligt. Fordringarne i allmänhet af
recitativet äro nämligen inga andra
än de grekerna kunde uppfylla och
sannolikt uppfyllde på ett högst ut-
märkt sätt. Sången är här blott en
metrisk deklamation och
ackompagne-mentet endast en
instrumental-inter-punktion, själf utan nödvändigt inre
sammanhang. Ja, det är rätt så.
Detta hindrar ej dramat i dess fart
och öfverensstämmer med det vanliga
innehållet i körerna. Men, när gifver
väl texten en billig anledning att låta
sången öfvergå från denna raskt
fram-åtilande och obundna deklamation till
den mera periodiska och bundna, som
vi kalla melodi? Eller, när gynnar
någonsin den Sophokleiska versen en
bestämd och koncentrisk rytm, så
nödig, om melodien skall blifva klar och
fattlig ?
Wien, d. 19 december. Om
aftonen var jag i en musikalisk
»Privat-Verein», hvars medlemmar uteslutande
sysselsatte sig med gammal god
musik. Professor Fischhof, en af de
mest betydande ledamöterna, införde
mig. Det utgjordes af ungefär 30
personer. Kyrkliga saker af Arcadelt,
Lotti, Morales m. fl. geuomgingos och
öfvades med berömvärdt nit.
Utmärk-taste sångerskan var en fräulein Bach,
dotter till ministern. Hon sjöng en
altsolo af sin store namne särdeles
bra. På Fischhofs anmodan sjöng
jag med i basen och fick till granne
en äldre, mager man, som föredrog
sin stämma sträft och fult, men med
noggrannhet och intresse. Senare på
kvällen blefvo vi bekanta. Det var
den originelle musikvurmen och
auto-grafsamlaren Fuchs. Vid ett tillfälle,
då jag snusade, berättade han att han
ägde Mozarts snusdosa och omtalade
vidare hvilken »ungeheur Verlust* han
nyss fått vidkännas. Han hade
nämligen lämnat dosan till en guldsmed,
för att få en skruf i den fastsatt, och
denne hade i sin »viehhische
Gefühllosigkeit» slagit ut eller bortblåst det
snus, som ännu fanns kvar och som
utgjorde den märkvärdiga rest, som
ej blef utsnusad af salig Mozart. Med
tårar i ögonen och darrande röst
utbrast han slutligen: »Jetzt kann ja
kein Mensch mehr sagen was für
einen Tabak der göttliche geschnupft
hat!»
— — d. 22 fick jag höra den af
wienarne själfva för bäst ansedda
violinkvartetten. Trenne nummer gåfvos:
1) Kvartett af Hoven, en ung och
lofvande musiker; 2) Kvintett (A-dur)
med klarinett af Mozart; 3)
dubbelkvartett (D-moll) af Spohr. Från
början till slut utfördes dessa saker
förträffligt; och jag märkte blott, under
de korta uppehållen mellan styckena,
obehaget af att mer än två timmar
stå inklämd i en vrå af en kvalmig
sal. Isynnerhet förskaffade mig första
violinen och alten ett oförgätligt nöje.
De talade så, som en som klart
begriper och innerligt känner livad han
har att säga. Detta är ingalunda ett
vanligt fall vid det musikaliska
talandet; tvärtom hålles det blott som så-
dant tillräckligt tillfredsställande och
man drager sällan i betänkande att
ge det sitt lifligaste bifall, då det
höjer sig till den slags formella
vältalighet, som är de s. k. virtuosernas
starkaste sida. Men hur tom är icke
denna vältalighet och hur ovaraktigt
dess intryck! Den är en »ljudande
malm och en klingande bjällra», då
däremot den, som uppkommer när en
konstnärlig ande vet att göra den
musikaliska bokstafven lefvande, är
rik och nästan oförgänglig. Hur
mångfaldigt kan icke t. ex. det lilla
ordet: kom! utsägas och hur
enfaldigt måste det icke skrifvas! Hur
skiftande är det icke i verkligheten,
allteftersom det kommer från en glad,
vemodig, öm, vresig, liknöjd eller
in-ställsam persons läppar och likväl hur
enahanda på papperet! De flesta spela
dock endast noter såsom noter; och
blott dessa äro tillräckligt »svåra»,
och det lyckas exekutören att
obe-hindradt och raskt framkasta dem, så
öfverhöljes han af applådissementer.
Af samma skäl borde man äfven
beundra och prisa dem, som hastigt och
felfritt kunde framrabbla »kusken och
kuskyxan» och slika munvighetsprof.
Man fäster i allmänhet för mycken
vikt vid tankens framställning och
för liten vid framställningens tanke
eller hela dess inre betydelse. Man
säger med förtjusning: »ej en enda
not gick förlorad»; men man förbigår
med likgiltighet om därvid hela
meningen strök med. För att nu
återkomma till kvartetten, från hvilken
jag likväl endast i orden och ej i
tan-karne något aflägsnat mig, vill jag
blott nämna att mannen, som skötte
första stämman, lärer vara den, som
besitter minsta färdigheten på sitt
instrument, hvilket likväl icke
förhindrar honom att af sina medspelare
anses såsom den förnämste. Det
hedrar dem.
1852 d. 29 jan. En ny opera af
Verdi, Stiffelio, gafs i afton på »la
Fenice ». Den är komponerad på en
högst egen och ovanlig text af ett
vekt och religiöst innehåll. Titelrollen
utfördes af Graziani mycket vackert.
Han har en låg tenorstämma, mjuk
och utmärkt ren. De öfriga sujetterna
voro desamma jag lärt känna i
Seini-ramis, men sjöngo i dag vida bättre.
Hela den lilla operan är vacker och
eger många nummer af den för
nyitalienska operamusiken egendomliga
sentimentalitet, som blott en obillig
kan klandra. Den kan nämligen vara
och är äfven ofta af en ren och ädel
art, såsom t. ex. i sextetten ur Lucia.
Och sådan uppenbarar den sig
flerstädes i denna opera af Verdi, som,
i händelse någon teater-direktion på
andra sidan Alperna ser sig om efter
någon modern italiensk musik för
scenen, med skäl bör komma i gunstig
åtanka.
— — d. 15 gafs i »Theatro di
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
