Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den katolska och den protestantiska
kyrkotjänsten äro alltför skarpa
motsättningar, att ej detta skulle vara
fallet. Hvarföre är den förra mild till
slapphet? Hvarföre den senare sträng
till fulhet? Troligen därföre, att båda,
under en ensidig uppfattning af Kristi
lära, antagit en fiendtlig ställning mot
någon viss själens verksainhetssfer
och, liksom i ersättning, alltför mycket
hyllat en annan. Då den katolska
kyrkan, förtryckande den teoretiska
verksamheten, gjort allt för att
uppmuntra den estetiska; och denna, från
att vara ett skönt och beundransvärdt
barn, småningom urartat till ett
enfant perdu, som nu som bäst håller
på att ruinera den svaga och
förlåtande modern; så har åter den
protestantiska, sträf och obillig mot den
estetiska verksamheten, från början
bemödat sig att framdraga den
teoretiska, som, ursprungligen en bonus
alumnus, nu ligger i ständigt kif med
alma mater. — Där den katolska
kyrkan felar i ett för-mycket, felar den
protestantiska i ett för-litet, och
tvärtom.
— — den 11. Åter ett besök i
katolska kyrkan! — Gossarne voro
beundransvärda. En af dem sjöng
en sopran-aria, visst icke ful, men ...
»die quare hic!» Han hade förtjänt
något bättre. Jag vände mig om, för
att se på den lilla sångaren; men
innan min blick funnit honom, fann jag
mig själf helt hastigt returnerad af
en galonerad kyrkstöt, som, med
små-myndigheters viktiga min, sade: »das
Herum sehen ist verboten».
Kyrkstö-tarne i våra svenska landtkyrkor
befatta sig ej med andra än dem, som
äro för mycket sömniga. Här åter
tyckes det som för stor vakenhet vore
föremål för deras näpst. Emellertid
var det ledsamt. Jag känner ett
dubbelt nöje, om jag får se den som
sjunger, när nämligen han sjunger
väl, äfven om den musik, som
före-drages, ej är dramatisk. Det gäller
vid sång, liksom vid tal. — I
katolska kyrkan befinner man sig på samma
gång i en konsertsal och ett
målningsgalleri; och gudstjänsten är
öfverlas-tad af ceremonier. Det är illa. Men
är det därföre rätt och bra att
protestantiska templet ser ut som ett
skolrum och att gudstjänsten där är
beröfvad all ceremoni? Sådant ville
Luther åtminstone ej ha det. Senare
småreformatorer, som ej rätt klart
vetat hvad de velat, ha gjort det till
det uthus det i allmänhet är. Och
musiken, visserligen vår tids
viktigaste konstform, är den enda man
ansett nödigt kvarhålla inom det kalla
och hvitlimmade område, som vår
likgiltighet och snålhet ej blygas för att
benämna »Guds hus»; och den finnes
där, men — som klockare. — »Dock
den allrahögste bor icke uti de
tempel, som med händer gjorda äro.
Himmelen är mitt säte och jorden är min
fotapall. Hvad hus viljen I då bygga
mig, säger Herran.»––––-Skulle nå-
gon missförstå mig så mycket, att
han mot mig ville anföra dessa
Stephani ord, så gör han illa, i händelse
han i dem tillika ämnar uppleta ett
försvar för våra protestantiska kyrkor
i deras nuvarande skick.
Leipzig, den 16 november. På
resan från Leipzig till Nürnberg sutto
i samma kupé som jag tvänne herrar
och en dam af spirituelt utseende och
omkring 30 år, kunde jag tycka.
Redan då jag steg i vagnen, var
samtalet i full gång och svängde sig kring
intet ringare föremål än själens
odödlighet. Där stannade det dock ej
länge. Inom en timma hade
astronomi, teologi, kiromanti, musik och
Louis Napoleon äfven blifvit
skärskådade. Den ena herrn slutade sällan
en mening, utan att ha citerat en rad
ur Geibel, Chamisso eller Uhland. Den
andras tal var en förunderlig
samman-flikning af fraser, utsagda med en
ton och en min, som hade de
inneburit något djupt eller nytt. Damen
talade lifligt och väl, men tycktes ha
sitt nöje i att ständigt byta om
ämnen. Då samtalet händelsevis eller
genom hennes ledning öfvergick till
teatern, afbröt hon plötsligt den
citerande herrn, sägande: »låtoin oss
välja ett annat ämne! ni kunde lätt
annars komma att yttra något mindre
höfligt». Äfven mitt intresse väcktes
nu, då jag hörde henne med en liten
teatergest förklara att hon var
fräu-lein Marra. Båda tyskarne utandades
ett så väldigt »ah!» att rutorna i
kupén blefvo helt immiga och äfven jag
mindre sömnig, då jag fick veta att
jag hade en primadonna bredvid mig.
Naturligtvis kom nu åter teater och
musik att bli samtalstema. Inom kort
var Jenny Lind föremålet — ej för
något exalteradt beröm, utan tvärtom
för den mest obilliga och bitande
kri-! tik: »Hon var en obetydlig varelse,
som hade svenska folkvisor att tacka
i för sin framgång i konsertsalen,
Meyer-beers godhet för ryktet på scenen» .. .
»hon var en intrigerande aktris, som
med sin rikedom visste att
geuom-drifva sina nycker»... »hon var en
pygmé mot Sontag, Persiani, Pasta,
| Grisi m. fl.»... »hon var utan djup
känsla, men begåfvad med ett
förståndets snille, som räddade henne
vid alla svårigheter» . .. »sina brister
förstod hon att begagna som
förtjänster» o. s. v. Jag kunde, trots mitt
bemödande, ej tiga längre. I nästa
ögonblick voro Marra och jag i full
och häftig dispyt. Den citerande herrn,
som förut tagit Linds parti, fick nu
hvila sig; och den andra, som aldrig
hört henne, underhöll sig själf med
| en hop reflexioner angående
skådespelarkonstens inverkan på allmänna
sedligheten. Marra förklarade
omsider sin ledsnad öfver att ha varit
måhända för obillig, och jag min be-
låtenhet med att ha fått veta det Lind
haft den oturen uppträda i Wien på
samma teater, där hon (Marra) var
engagerad. Samtalet blef snart helt
| fredligt igen, och, en gång indragen,
fick jag fullt upp att göra med
besvarandet af frågor rörande Sverige.
Gustaf Adolf, Carl den tolfte,
folkvisor, Frithiofs saga, våra björnar och
romanförfattarinnor voro outtömliga
källor för vårt »Hinundherreden».
München d. 20. Hörde jag Cosi
fan tutte. De sjungande voro
ingalunda begåfvade med utmärkta röster,
men gåfvo sina partier utmärkt väl.
Det rådde en sammanhållning mellan
dem inbördes och med orkestern, som
gjorde det hela så fulländad t, som
man eljest får åtnöja sig med att
tänka sig ett mästerverk. Och ett
sådant är denna opera af första
ordningen. Man anser i allmänhet att
tre stjärnor utaf de Mozartska
pleja-derna lysa med en högre och mer
I strålande glans. Jag medger det. Men
hvar finna ett mildare och behagligare
I sken än det, som sprider sig kring
j Cosi fan tutte? Finare, känslofullare
och mer godmodigt humoristisk var
väl aldrig Mozart än här. Och
lik-| väl gifves denna opera så sällan hos
I oss. Och hvarför? Den är ej
kostsam att uppsätta. Den fordrar ingen
stor personal: 3 sångare och 3
sån-; gerskor äro nog. Man tror kanhända
att den ej skall ge tillräckligt i
kas-j san. Jag understår mig att vara af
l alldeles motsatt åsikt, om — nota
bene — den inöfvas af
sångarperso-nal och orkester med intresse och
kärlek. Den bör då i Stockholm
kunna gifvas till och med bättre än
här i München, emedan svenska
scenen kan skryta af vackrare röster
och vida behagligare och yngre
sujetter.
Ett helt annat tyskt omdöme om
; Jenny Lind får man höra i det
föl-’ jande.
— — d. 27. Jag har varit hos
Hausser, direktorn vid härvarande
Konservatorium. Han är en äldre
man af kraftfullt utseende med yfviga
blonda lockar kring det öppna
anletet. I åtbörder och sätt att yttra sina
tankar påminde han mig mycket om
Geijer. Han gaf mig åtskilliga
upplysningar om härvarande
musikanstalter och var mycket missnöjd öfver
det obetydliga statsanslag
musikakademien, i jämförelse med de öfriga
konstakademierna, hade. Vår tids
konstriktning kunde han ej lida och
förklarade med mera vrede än
ledsnad att inom kort man skulle få se
all skön konst gå åt fanders. Jenny
Lind talade han om med förtjusning
och sade sig ej vilja göra henne den
orättvisan att ens jämföra henne med
någon annan nu lefvande sångerska.
Hon står öfver dem i konsertsalen
och ensam bland dem på scenen, sade
han. Han tycktes höra till de per-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
