Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nes kring medlet af sextonde
århundradet och företrädesvis Palestrinas?
Icke en gång Bach’s och Händeis,
oaktadt dessa mästares andliga
kompositioner i kraft, allvar och djup väl
kuuna sättas främst bland alla tiders.
Men andlig och kyrklig, ehuru
hvarandra närastående begrepp, äro
ingalunda enahanda; det förras omfång är
betydligt större. Lika ensidigt och
orimligt det därföre skulle vara att
vilja sätta Palestrina öfver Bach eller
Händel i andligt-mmikaliskt afseende,
eller ens jämte en Mozart eller
Beethoven i rent musikaliskt, lika ensidigt
och orimligt anser jag det vara att
förneka honom företrädet framför dessa
och senare kompositörer ur
kyrkligt-musikalisk synpunkt. Härtill
bidrager i väsentlig mån formen,
oaktadt allt livad man vid densamma tror
sig ha skäl att anmärka. Visserligen
hafva senare tider utbildadt denna till
en ojämförligt större frihet, skönhet
och rikedom, än den ägde på
Palestrinas tid. Men bör denna nya
prägel därföre sättas på vår tids
kyrkosång? Eller, är det gifvet att denna
skönare form, inpassad på ett redan
bestämdt innehåll, skall, med
bortskaffande af den gestalt detta en gång
förmått gifva sig, återgifva det på ett
bättre, ett mer passande sätt. Jag
tror det ingalunda. Fenelon och
Petrarca stå i formelt hänseende vida
öfver Moses och David; men hvem
vill väl påstå att skapelsehistorien
skulle taga sig bättre ut i en
»Sermons > retoriska och afrundade
perioder än i sitt eget prægnanta och
knag-liga språk, eller att den lågande
andakten i psalmerna skulle framträda
härligare, om den ikläddes sonettens
snörlif? Det är med formen i den
Pa-lestrinska kyrkosången som med
språket i Bibeln eller Lagboken. Det är
lätt att hitta på ett vackrare och
språk-riktigare uttryck för meningen, men
svårligen ett kraftigare och enklare.
En förändring skulle så bli en
försämring, ty motsvarigheten mellan
innehåll och form skulle ju bli mindre.
— Men, samma innehåll, som lifvade
Palestrina, då han skref sina »Missæ»,
är ju ofta och nästan ordagrant
be-gagnadt af senare kompositörer och
af de allrastörste bland dem: Mozart
har ju skrifvit t. ex. ett »Kyrie»,
Haydn ett »Agnus Dei», Beethoven
ett »Miserere», Cherubiniett »Hostias»,
Rossini ett »Stabat» o. s. v. Stå nu
alla dessa efter och under Palestrinas
arbeten öfver samma texter? — Må
den, som vill göra mig en så
obehaglig fråga, skaffa sig tillfälle att i
en kyrka höra, efter hvarandra, en
sång af Palestrina och en dylik af
någon bland de nämnda mästarne och
sedan på sitt samvete säga
hvilken-dera af dessa han ansåg mest och
bäst motsvara sin uppgift, den
nämligen att vara Kyrkomusik!–––––-
Hvad nu åter det senare, eller sättet
S VEN SK MUSIKTIDNING.
87
att sjunga, beträffar, så är det lika
egendomligt och för en kyrkosång
passande som formen. Utaf alla de
tekniska färdigheter, som en god
metod kan bibringa sångaren, är blott
ett helt ringa antal här användt eller
åtminstone mer märkbart. Till detta
höra företrädesvis följande:
angifvan-det, uthållandet och det kvantitativa
förändrandet af tonen, men alla dessa
utbildade till en förvånande
fullkomlighet. En renare intonation har jag
aldrig hört. Andhämtning kunde jag
aldrig märka med örat, men stundom
med ögat. Såsom ett bevis på
förmågan af att »sostener il tuono», vill
jag nämna, att den till mig närmast
stående bassångaren — afståndet var
ej 5 alnar och jag följde hans sång
med den mest ansträngda
uppmärksamhet — under hela Bai’s miserere
aldrig hämtade andan annars än vid
förekommande pauser. Men det utan
gensägelse underbaraste vid denna
sång är utförandet af »crescendo» och
»diminuendo». Kan detta senare
någonsin med skäl kallas »morendo»,
så är det här. Det klingar icke som
ett pianissimo eller som en följd af
ett svagare angifvande af tonen, utan
som ett småningom skeende
aflägs-nande af en stark sång, så att man
till slut tycker sig höra en kör ur
fjärran rymder. Jag hade svårt att
tro att de ljud jag förnam uppkommo
från ett så nära mig beläget ställe.
De hade ingen likhet med de toner,
som angifvas »sotto voce» och alltså
blifva, i afseende på klangen, dunkla
och liksom frambragta med sordin;
de voro tvärtom ovanligt klara och
bestämda och, detta oaktadt, knappt
hörbara mot slutet af ett diminuendo.
Utom dessa egenskaper besitter äfven
denna sång ett par andra, visserligen
af mindre betydenhet, men tillräckligt
ovanliga för att genast bemärkas: den
ena, att vid vissa ställen plötsligt
lösgöra sig från takten och antingen
genom ett ritardando eller ett
accelerando återgå till densamma igen; den
andra, att återgifva likadana
notfigurer i de olika stämmorna med
noggrant iakttagande af den figuren först
angifvande stämmans föredrag. Om
den förra egenheten, som troligen har
sin upprinnelse från ett försök att
äfven i rytmiskt afseende rätta sig
efter textens innehåll, har jag ej
något beröm att meddela; den verkade
i allmänhet störande och förflyttade
beundran öfver sången till sångarne,
som med sådan enighet och jämnhet
kunde verkställa denna traditionella
»esspressione». Den andra åter är
allt lof värd och är isynnerhet för
den, som känner kompositioner förut
eller vill uppfatta sången ej blott i
dess helhet, utan äfven i dess
särskildheter, högst intressant. — Utom
Palestrinas »fratres ego enim» gafs,
som jag redan omnämnt, ett
»miserere » af Bai. Omkring hundrade år
yngre än Palestrina, är han den enda
nyare mästare, hvilken den äran
vederfarits att af påfliga kapellet få en
sin komposition antagen. Fordom
sjöngs i dennes ställe på »Giovedi
santo> ett miserere af Alessandro
Scarlatti. Bai’s verk var vackert och
sjöngs härligt, liksom Palestrinas; men
den mängd af rytmiska »espressioni»,
som förekommo, gjorde det
åtminstone för mig mindre storartadt och
enkelt än den andra sången.
— — d. 20. Ofta har jag hört
det lägre folket i och omkring Rom
sjunga visor. De ha alltid utmärkt
sig för en viss vemodighet, som ej
är mycket olik den, som råder i våra
folkvisor. Ordens innehåll, ehuru de
italienska merendels förekomma mer
sentimentala och mindre naiva, har
äfven släkttycke med det i våra och
öfvergår ej sällan, liksom hos oss, i
en religiös lyrik. Åtskilliga har jag
tecknat upp. Se här en för i dag,
som en liten 10-årig cicerone sjöng
för mig* på ruinerna af Titi thermer:
Spö
Rondi - - nel - la pel-le - - gri-na,
Rican - - tando ognimat - ti - na,
Lil-la sva-la. du som svin-gar
Hvar-jc mor-gon härs du sjun-ga
aga
ehe ti po-si sul ve - - ro-ne,
Quello f le - bi - le can–zo-ne,
Dig till oss pä snab-ba v in-gar,
Men med kla-gan pa din tun-ga.
+ 70––-*-*-*-*—I–-/—i/J
Che vuoi dir mi in tua fa - vel - - la Pel-le-
Säg, om hvad vill du väl ta - - la Vack-ra
gri-na ron-di - - nel-la? Che vuoi
främ-lingylil-la sva-lo? Sag, om
dir mi in tua fa - - - vel - - la, Pel-le-
hvad vill du väl ta - la, Vack-ra
» *
-i—I-—
gri-na ron-di - - nel-la?
främ-ling, lilla sv a-la?
t-
— — d. 6 maj. På »theatro
Argentina» hörde jag Verdis I due
Fo-scari. Första akten är vacker och
hela operau väl en af hans bättre.
Coletti var lycklig så i sång som spel.
Orkestern slarfvade; det är nästan en
nota characteristica för densamma i
* Jag hörde den sedan sjungas kring
Florenz och Milano af vetturiner.
** Ackompagnemanget till denna sång är,
som man ser, lätt att finna med användande
efter upptakterna af B-durs septimackord och
därefter treklang skiftevis. Den svenska
öfver-sättningen är af annan hand än Wennerbergs.
Red.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
