Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Italien, liksom för ensemblesången att
den är förträfflig. På ett par ställen
i operan, där melodien var omtyckt
och hunnit blifva populär, sjöngo
åhö-rarne med, tämligen allmänt, utan att
det tycktes väcka något missnöje eller
ens undran.
Följetong.
Johann Jakob Froberger.
En gammal musikers växlingsrika lefnad.
(Forts, och slnt.)
Knappt inkommen hör han de sista
tonerna från orgeln aftyna.
Aftonbönen var slutad, och folket gick ut ur
kyrkan. Froberger kastade sig ned
på gången, och utgöt sitt hjärta i en
bön till Gud, som räddat honom från
att omkomma i vågorna, samt
öfver-lämnade åt försynens nåd att mildra
hans öde. Under denna brinnande
bön, märkte han icke att han var
ensam i kyrkan, och att ljusen redan
voro släckta och dörrarna stängda.
Han bad ännu, då en gubbe af hög
gestalt, hvilken åldern ännu icke hade
böjt, föregången af en tjänare som
bar en lykta, nedsteg från
orgelläktaren. Denne gubbe såg Froberger
knäböjd, och gick fram till honom:
»Stå upp»—sade han till honom —
»ingen får dröja här efter
gudstjänstens slut; begif er härifrån!»
Froberger uppsteg långsamt och gick mot
dörren, ditåt den stränge gubben
pekade. Skenet från lyktan, sam bars
af tjänaren, kastade en svag stråle
genom det mörker som fyllde kyrkan,
och belyste ett ögonblick den fattige
främlingens bleka gestalt. Den gamle
såg hans ångest och blef rörd däraf.
»Hvarifrån kommer du?» —sade han
till honom med mildrad röst, — »du
tyckes vara lidande och olycklig.» —
»Ja» — svarade honom Froberger,—
»banditer hafva utplundrat mig, ett
! skeppsbrott har fullbordat min nöd,
och jag är alldeles utblottad.»
Gubben syntes tviflande; han betänkte sig:
»Jag vill tro dig, och tycker synd om
dig» — fortfor han — »en egen
tillfällighet gör att jag kan hjälpa dig.
Jag är orgelnist i denna kyrka; min
orgeltrampare har i går lämnat sin
tjänst, vill du hafva hans plats?»
Vid detta anbud, hvars sällsamhet
ingen annan än vår olycklige
skepps-brutne kunde fatta, skakades
Froberger af en darrning, som
genomträngde hela hans kropp.
Den man, som tilltalade honom var
Christoffer Gibbons, orgelspelare hos
Carl II, tjänstförrättande orgeluist i
Westminster, och musiklärare vid
universitetet i Oxford. Ett ögonblick föll
Froberger på deu idéen att namngifva
sig; men han visste att den gamle
orgelspelaren var misstänksam och
af-undsjuk. Han tog sig till vara, och,
i det utblottade tillstånd hvari han
befann sig, skattade han sig lycklig
att få mottaga Gibbons anbud, i hopp
att framdeles den ringa befattning han
åtog sig, skulle lättare sätta honom i
stånd att göra sig känd; han följde
genast sin nye husbonde, och började
dagen därpå sin befattning.
Gibbons, som för öfrigt var häftig
och svår att göra till nöjes, fann att
främlingen skötte sin tjänst med
omsorg. Men om den gamle
orgelspelaren hos konungen af England,
musikläraren vid universitetet i Oxford,
var nöjd med sin orgeltrampare, så
var orgelspelaren hos kejsaren af
Österrike och orgelnisten i katedralen i
Wien, nyss blifven orgeltrampare, icke
nöjd med sin patron. Han fann hans
stil föråldrad och hans modulationer
tvungna, samt att inspiration felades
honom. Otaliga gånger var han på väg
att aflägga sitt incognito, svinga sig
upp på bänken framför klaveret och
fylla kyrkhvalfven med en dånande
improvisation; men fruktan att icke
uppfattas af någon annan än sin
af-undsjuke förman, att blifva bortkörd
från sin tjänst, att för alltid förlora
sin bergning, huru usel den än var,
hade alltid hållit honom tillbaka, och
han fortfor att sköta sitt
maskinmes-siga yrke, sitt lastdragaregöromål. Men
det kom en dag, då den föraktade
orgeltramparen skulle resa sig ur sitt
förnedrande slafveri, och låta se
Froberger, afkastande den förhatliga mask
under hvilken han var nära att
kväf-vas.
Carl II skulle förmäla sig med
Katharina af Portugal. Stora fester
anordnades på hofvet. En präktig orgel,
byggd för detta tillfälle hade blifvit
uppsatt i ett af palatsets gallerier. I
detta galleri skulle en stor bankett
gif-vas, och Gibbons inviga det nya
instrumentet. Morgonen på denna
högtidsdag tillsade Gibbons sin
orgeltrampare att han skulle följa honom till
hofvet, och att han skulle kläda sig i
sina bästa kläder. Froberger insåg
att på denna dag skulle hans
befrielsetimme slå. Inför detta glänsande
hof, inför detta lysande auditorium
skulle han få tillfälle att göra sig
känd.
Konungen och drottningen, åtföljda
af hofvet, inträdde i festivitetssalen.
Gibbons börjar en improvisation,
hvar-till han forberedt sig flere dagar
förut. Man tystnar för att lyssna; man
beundrar orgelns vackra och fylliga
toner, det fullkomliga arbetet af en
förträfflig byggmästare. På en gång,
midt uti en ståtlig sats, på hvars effekt
Gibbons gjort sig de största
förhoppningar, — förstummas orgeln
plötsligt, och man hör endast de
halfkväf-da lämningarna af toner, som suckande
bortdö.
Under det att det öfverraskade
auditoriet tillskref detta afstannande
någon tillfällig brist i orgelverket, anar
Gibbons ensam ett förräderi, störtar
in i verket till bälgarna, och finner
Froberger helt lugn stående framför
de orörliga tramporna.
Öfverväldi-gad af raseri gifver han honom, under
gräsliga hotelser, ögonblicklig
bestraffning. Men Frohberger hade just be»
räknat detta. Han fördrager utan
att beklaga sig gubbens vrede och
skymfande behandling, tränger sig
fram till orgelfasaden och sätter sig i
besittning af de båda klaveren, på
samma gång som en tillhands varande
stark medhjälpare på hans vink förser
verket med en tillräcklig portion luft.
I denna stund återfinner Froberger
sig själf, sådan som han var vid det
kejserliga hofvet i Wien; den eld, som
inom honom glödde under askan,
flammar upp och strålar i den härligaste
låga. Den lydiga orgeln fogar sig
villigt under hans elastiska fingrar;
hans rörliga fötter komma de
bullrande pedalstämmorna att darra; ädla
och storartade idéer utgå, den ena efter
den andra, ur hans brinnande hufvud;
klaveret låter förnimma tusentals
harmoniska kombinationer; toner fulla af
eld och lif likasom tränga sig om
hvarandra i den vidsträckta salen.
Ähörarne äro utom sig; Frobergers
geni har framstått på en gång i all
sin glans. De, som i Wien eller
Dresden hört honom, igenkänna denna
mäktiga inspiration, denna konst — den
han fått ärfva af sin lärare
Fresco-baldi — att för örat göra behagliga
de djärfvaste dissonanser. Den arme
Gibbons är glömd, och Froberger,
kallad inför konungen, måste redogöra
för sitt oväntade uppträdande, och,
liksom hjälten i en roman frän
che-valeriets tider, berätta om de
besynnerliga äfventyr, hvilka fört honom
till detta hof. På konungens
befallning framföres en klavecin, och
Froberger, nedstigande från sin upphöjda
plats vid orgeln, förtjusar vid detta
ringare instrument, genom ett spel
fullt af behag, de åhörare, hvilka han
nyss genom orgelns mäktiga stämmor
satt i häpnad och beundran. För att
visa det värde, konungen satte på
honom, skänkte han honom på stället
en gyllene kedja, den han själf hängde
omkring hans hals.
Från detta ögonblick blef
Froberger mannen på modet. Hela världen
ville se och höra denne ryktbare
musiker. — — —
Han skulle lätt hafva kunnat, som
hans landsman Händel gjorde,
kvardröja i England, och där befästat sin
ära och lycka; men det synes som en
ond ande alltid vilseledt honom och
jagat honom från den ort, dit hans
goda genius haft så mycken möda
att föra honom. Efter flere års
vistande i London, längtade han att
återse Wien, rik på det nya rykte, han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
