Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
framträdde i en kritiskt reviderad,
såväl med hänsyn till det italienska
originalet som språkets skönhet
betydligt förbättrad bearbetning. Af de
uppträdande framstod särskildt fru
Bosetti på det fördelaktigaste såsom
Cherubin, och den mångsidige tenoren
Walter, jämväl en utmärkt
framstäl-lare af Lohengrin och andra
Wagner-hjältar, gjorde allt hvad göras kunde
af Basils jämförelsevis otacksamma
roll. Mindre tilltalande verkade den
redan något passerade hr Fuchs,
hvilken saknade tillbörlig friskhet för
titelpartiet.
En fullkomligt ny bekantskap, och
en synnerligen anslående sådan, var
»Cosi fan tutten,* som på grund af
ett ofattligt pryderi alltför länge varit
bannlyst från scenen, icke allenast hos
oss, utan till och med i sitt eget
fädernesland. Den sista af Mozarts
komiska operor, har förevarande verk,
hvars komponerande ägde rum 1790
och alltså infaller mellan »Don Juans >’
och »Trollflöjtens», under mästarens
mognaste skapelseperiod, hittills
allmänt gällt för att vara ett styfbarn
af hans sånggudinna och en excess af
sin upphofsman i frivol riktning, så
mycket mindre förlåtlig, som den ej
ens kunde räknas för någon
»ungdomssynd».** Och likväl hade
egentligen detta långvariga, fatala
misskännande sin grund endast och allenast
däri, att man i det förflutna, särskildt
mot dess midt, så högtidligt
uppstyltade, dygdepryda århundradet icke
ville sentera ett, om än aldrig så naivt
skämt, att man uppfattade en lustig
historia förtvifladt allvarsamt och
därför fann den på alla vis anstötlig.
Man var upprörd öfver den
känslo-råliet, som skulle ligga däri, att tvänne
unga italienska officerare —
handlingen passerar i Napoli mot slutet af
1700-talet —, förledda af en äldre,
med sin världserfarenhet en smula
prunkande vivör, för att pröfva sina
utkorades (två systrar) trohet ingå ett
vad därom med den senare och
under förklädnad göra h varandras
tillkommande sin kur. Härvidlag
förbisåg man alldeles det faktum, att utan
ett dylikt »utbyte» af kärestor hela
deras intrig skulle riskerat att blifva
afslöjad. Vådligast syntes emellertid
för vårt »galanta» århundrade
experimentets resultat, att damerna ej
be-stodo profvet, och rent af impertinent,
att vinnaren af vadet i afgörandets
* Denna benämning — operans
fullständiga titel i den italienska originaltexten
lyder nCosl fan tutte oss ia La scuola ilegli
aman ti» (Så göra alla kvinnor eller En skola
för älskande) — har jämväl bibehållits vid
återupptagandet i München 1897 i den nya,
af genmmsikdirektör Hermann Levy ined stor
skicklighet verkställda öfversättningen.
** Vid sitt första framträdande, å Wiens
gamla »Burgtheater», slog den litligt an;
sedan dess hade densamma endast år 1858,
jämväl då i Wien samt på originalspråket,
uppförts i sitt ursprungliga skick.
ögonblick hånfullt utropar: »så göra
de alla», samt att operan till och med
skulle uppkallas efter en så gemen
sentens. För att »rädda» Mozarts
musik ur en dylik »dypöl» gjorde
man alla möjliga försök att »förädla»
styckets betänkliga tendens; därvid
föll man på det chevalereska infallet
att låta de förklädda älskarne
igenkännas af sina sköna och sålunda få
draga kortare strået, ja man inskränkte
sig ej ens till en sådan fullständig
förändring af hela idé-innehållet i
arbetet, utan gick så långt i
ringaktning för den odödlige mästarens sannt
dramatiska skapelse, att man
förändrade den till ett slags sagospel med
trollkarl och luftande i stället för den
gamle vivfjren och den hos de båda
systrarne anställda, skalkaktiga
kammarjungfrun Despina, hvilken, såsom
medbrottslig i sveket, naturligtvis
ansågs alltför omoralisk. Att densamma
nu ändtligen, efter att sålunda under
loppet af öfver ett sekel blott
sporadiskt och i vanstäldt skick
uppenbarat sig på scenen, där gjort sitt
triumferande återinträde i sin ursprungliga
I gestalt, är ej allenast i och för sig en
stor tillfredsställelse, utau jämväl ett
glädjande tidens tecken på en ny, sund
konstuppfattning.
I detta sammanhang kan förtjäna
framhållas, att, såsom redan Brendel
påpekat i sin utmärkta musikhistoria,
den allmänt gängse uppfattningen, att
Mozart uteslutande skulle intresserat
sig för och hängifvit sig åt den rent
musikaliska sidan af sina operor, är
alldeles oriktig. Tvärtom tog han den
lifligaste del i texternas utarbetande,
af hvilka »Cosi fan tutte» liksom
»Figaro» och »Don Juan» hade till
upphofsman italienske abbén Lorenzo da
Ponte, och utöfvade på desamma så
stort inflytande, att mycket i dem
härrör från honom ensam. För öfrigt
lär själfva kejsaren Josef II, som åtta
år förut hade uppdragit åt honom
komponerandet af den första »tyska
operan» — »Enleveringen» —, i fråga
om den förstnämnda till och med
utsett ämnet, hvilket skulle haft till grund
en då i Wien mycket omtalad, sann
tilldragelse därstädes. Hela verkets
ande vittnar i alla fall om det behag,
den älsklighet och lifsglädje, som äro
så kännetecknande egenskaper för den
tjusande mozartska sångmön, ocii
livar-af jämväl den med fulländadt
mästerskap skrifna musiken till förevarande
opera i rikaste mått är uppfylld. Att
den, ehuru med hänsyn till
konstnärlig mogenhet måhända öfverlägsen
»Figaro», ej har att uppvisa fullt så
karaktäristiska och pregnanta
melodier som denna, torde kunna
tillräk-nas librettens mindre originella
beskaffenhet, men det är naturligtvis
rent af omöjligt att efter allenast ett
enda åhörande ingå på några mera
bestämda och detaljerade omdömen.
Föi’tjänsten af »Cosi fan tutte’s»
återuppståndelse tillkommer i främsta
rummet den förträfflige
hofteaterinten-denten Ernst v. Possart, själf en
verkligt stor skådespelare. I den
nuvarande uppsättningen tages väl afgjordt
priset af fru Bosetti för hennes
klockrena sång och graciösa spel i
Despinas parti. De bägge officerarne hade
mycket lyckade representanter i hrr
Walter och Gura junior, samt icke
minst den ena af systrarne i en ung,
Stockholms-född sångerska, frök. Olive
Fremstad, på fädernet af norsk
ex-traktion. Här använd i de mest
olikartade partier, från Ortrud i
»Lohengrin» till drottningen isHugenotterna»,
lär hon särskildt i »Carmen» hafva
en sannskyldig glansroll, hvari hon
skördat verkliga triumfer. — Till den
i sin helhet, liksom af »Figaro»,
mön-stergiltigt stilfulla framställningen
bidrog väsentligt Lautenschlägers äfven
i »Don Juån» nyttjade »Drehbühne»,
hvilken med sina snabba
dekorations-förändringar möjliggjorde bevarandet
af stämningens enhet under de talrika
scenombytena.
(Forts.) Anteros.
___________
%
Musikpressen.
På Otto Jonasson-Eckermanns
förlag, Berlin, har utkommit
för piano, 2 händer:
Laurischkus, Max: Neues Jugemlalbnm.
Sechs und dreissig kleine Klavierstücke für
den Unterricht, op 8. Heft. I. 1 —12; Heft.
II. 13—24; Heft. III. 25—36, å 1,50.
Wennerberg, Sara: Pas de quatre■ Der
skandinavischen Gesellschaft in Berlin
gewidmet. Pr. 1 mk.
för violin och piano:
Wennerberg, Sara: Im Traum. Andante
con esspressione. Pr. 1 mk.
Förläggaren tili ofvannämnda
musikalier är en svensk man, som efter
längre tjänstgöring i en ansedd tysk
musikhandel öppnat egen sådan i
Berlin. »Neues Jugendalbum» innehåller
mycket lätta och för nybörjare
särdeles lämpliga småstycken med
öfver-skrifter. Styckena är skrifna i lätta
tonarter med högst två förtecken och
stiga gradvis från de lättaste till
något svårare; i harmoniskt hänseende
äro de, med ett och annat undantag,
enkla och musikaliskt underhållande
för eleven.
Kompositionerna af den svenska
ton-sättarinnan, fröken Wennerberg, enkla
och melodiska, låta väl höra sig i
danssalen och salongen. Duetten röjer en
tonsättningsförmåga som är grundad
på goda studier och förut bekant.
—%––––
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
