Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Andra smärre musikhistoriska bidrag
lämnar Sven Nilssons »Skandinaviska
Nordens urinnevånare», Sthlm I, II
1864 — 66. En längre framställning
af isländska musiken finna vi i
Ola-fur Dnvidssons »Islenzkar Skeintanir»,
Kblin 1888—92, s. 235—73
»Saun-ger og hljodfaeraslåttur». Angul
Hommerichs »Studien über die isländische
Musik», Sammelb. d. I. M.-G. 1900
Aarboger for n. O. og. hist. 1899)
omfattar hufvudsakligen den
medeltida musiken på Island, men lämnar
äfven ett och annat bidrag till den
äldre. Om det norska musiklifvet
under denna tid få vi underrättelse i
Keysers Nordmaendenes Forlystelse i
Oldtiden (Norsk Tidskr. f. Videnskab
og. Litt. II). För Sverige särskildt
viktig är Joh. Er. Rydquists
»Nordens äldsta skådespel», Antikvitetsak.
Handl. XIX: 1850 (Skandia VII).
Äfven R. Steffens »Enstrofig nordisk
folklyrik» (Sv. Landsm. XVI: 1), Sthlm
1898, ger smärre underrättelser. Om
musikförhållandena på Island kunna
dessutom några uppgifter hämtas i
Gudbr. Vigfussons »Corpus poetieum
boreale», Oxford 1883. För
uppsökandet af de ställen i isländska
litteraturen, där musik omnämnes, kan
med fördel rådfrågas
Cleasby-Vigfus-sons »Icelandic-English Dictionary»,
Oxford 1874.
Världsliga musiken under
medeltiden. — Bland källorna till
medeltidens världsliga musik intager
isynnerhet Rydquists ofvannämnda arbete
»Nordens äldsta skådespel» en
framstående plats. I nära samband med
detta står Gustaf Ljungrens »Svenska
dramat», Lund 1864. Öfver
medeltidens musikidkare lämnar oss
dessutom Henrik Schiicks uppsats »Lekare
och Ballader» (Samlaren XII:
9^underrättelse. Äfven samme författares
»Illustrerad svensk Litteraturhistoria» I
kan med fördel användas. Flera
medeltida musikinstrument äro där
af-bildade. Smärre bidrag till svenska
medeltidsmusiken lämna C.
Silfver-stolpes »Svenska teaterns äldsta öden»,
Sthlm 1882; Hans Hüdebrands
»Svenska gillen under medeltiden»
(Hist. Bibi. III: 77); R. Steffens’ ofvan
anförda arbete »Enstrofig nordisk
folklyrik»; Hyltén-Cavallii och
Stephens’ »Sveriges historiska och
politiska visor», Örebro 1853. För den
senare medeltiden utgör Olaus Magni
»Historia de gentibus
septentrionali-bus», Rom 1555, en värdefull källa.
Till återfinnandet af de musikaliska
omnämnanden, hvilka förekomma i
medeltidens svenska litteratur kan
brukas K. F. Södervalls »Ordbok
öfver svenska medeltidsspråket», Lund
1884. Såsom kulturhistoriska källor
tjäna rimkrönikorna i mycket till att
belysa den svenska musikodlingen:
För tiden 1229—1319
»Erikskröni-kan» (utg. af G. E. Klemming, Sthlm
1865), tiden 1389—1452 »Karlskrö-
nikan» (utg. af G. E. Klemming, Sthlm
1866), tiden 1452—1520
»Sturekrö-nikorna» (utg. af G. E. Klemming,
Sthlm 1867, 68).
Kyrkliga musiken under
medeltiden. — De historiska källorna
rörande kyrkomusiken under
medeltiden äro endast få. En del
kyrko-stadgar angående kyrkosången finnas
intagna i »Svenskt Diplomatorium»,
Sthlm. 1829. Kyrkohistoriska
arbeten, hvilka äfven omtala musiken äro:
O. Rhyzelii »Episcoposcopia
sviogo-thica», Linköping 1752; Peter
Dijk-mans »Antiquitatis Eclesiasticæ eller
gamle svenske kyrkie-handlingar»,
Sthlm 1703; Joh. Willi. Reckmans
»Svensk Psalmhistoria» (»Nya svenska
Psalmboken»), Sthlm 1845. För
Vad-| stena klosters musikhistoria kan med
i fördel rådfrågas Rob. Geetes
historiska inledning till »Jungfru Marie
Örtagård», Sthlm 1895. Angående
musiken vid Katharinas translation till i
Vadstena 1489 se: P. Ragvaldi j
»Translatio Catharinae» (ny uppl. i
Script, rer. Suecicarum III). O.
Byströms »Ur medeltidens kyrkosång i
Sverige», Sthlm 1900, lämnar,
förutom sekvenser till svenska helgon
samt antifoner och hymner ur
Vad-stena-antifonariet, äfven en öfversikt !
öfver svenska medeltidssången. De
meddelta sångerna äro med
orgel-ackompagnement. Denna samling i
många afseenden lik, men utan
orgel-ackompagnement är samma författares
»Sekvenser, Antifoner och Hymner»,
Sthlm 1899. Den förnämsta
samlingen medeltidssånger blir dock Theo- \
dorieus Petri Piae Cantiones», l:sta
uppl. Greifswald 1582, 2:dra uppl.
Rostock 1625, 3:dje uppl. Visingsborg
1679. Ur företalen till dessa upplagor
kunna äfven hämtas en del historiska
vittnesbörd om medeltidssången i Sve- |
rige. Sista upplagan genom Inberg:
»Carminalia selecta», Helsingf. 1900,
lämnar ytterligare några
musikhisto-I riska underrättelser. (Forts.)
––-*––-
Musikbref från München.
München Aug. 1901.
I I. Mozart-cykeln i Residenztheater.
II. Wagner-förestiillningar i Prinzregenten-Th.
I afvaktan på den nya
Prinsregent-teaterns öppnande hafva härvarande
| opera-besökande, vid denna tidpunkt
till stor del främlingar, under
måna-! dens lopp hugnats med en
Mozart-j cykel, bestående af »Don
Judti»,»Trollflöjten», »Enleveringen ur seraljen»,
»Figaros bröllop» och » Gosi fan tutte*.
Ehuru hofteatrarne på sista tiden
förlorat flera af sina största
»stjär-: nor», i det att den berömde
Wag-ner-tenoren Heinrich Vogl för ej
längesedan afgått med döden, den jäm-
väl synnerligen framstående
baryto-nisten Eugen Gura — en son till
honom, förut engagerad härstädes,
medverkade nu i egenskap af gäst — på
grund af framskriden ålder dragit sig
tillbaka från scenen, och Milka
Ter-nina åtminstone såsom stadigvarande
medlem lämnat den teater, hvars
publiks förklarade gunstling hon varit,
så var det emellertid en verklig fröjd
att bevittna, med hvilken sannt
konstnärlig pietet, icke minst i fråga om
dekorationer och uppsättning,
Mozarts mästerverk återgåfvos i liärv.
»Kgl. Residenztheater».
Undertecknad hade själf endast
tillfälle öfvervara de två sistnämnda
operorna. Oafsedt den charmanta
öfver-cnsstämmelsen mellan dessas
glänsande mise-en-scene och
teatersalongens i samma stil hållna, rika
dekorering, ett sällsynt harmoniskt
förhållande, som redan från början försatte
en i stämning, var det nuvarande
uppförandet i den lilla hofteatern —
densamma rymmer allenast 800 personer
eller 1,400 mindre än den stora
»Hof-& Nationaltheater» — en afgjord vinst
så i musikaliskt som dramatiskt
hänseende. Den mozartska musiken skrefs
ju för sin tids teatrar, hvilka voro
små i jämförelse med våra dagars
operabyggnader, och dess klangfärger
voro afpassade därefter. Här kan
orkestern bringas i rätta förhållandet
till den kammarmusikstilen ofta
berörande kompositionen; till den sålunda
modifierade beledsagningsstyrkan kan
då ock sjungas äkta »mozart-messigt»,
den musikaliska lustspelstonen
fast-hållas och särskildt den för de nästan
fullständigt återställda seccorecitativen
erforderliga snabbheten i föredraget,
med ett ord det för det hela ensamt
riktiga, alltigenom lättflytande tempot
vinnas. Med detta grundtempo, i
motsättning till hvilket de inlagda
adagio-ställena framträda dubbelt
verkningsfullt, står och faller Mozart-operan.
Också möjliggöres endast med dylika
lokala förutsättningar den snabba och
förtroliga konversationstonen, utan att
vare sig den talade eller sjungna
dialogen förlorar något i tydlighet och
klarhet. Ingen ringare än Wagner
har uttryckligen flerfaldiga gånger
framhållit, huru i Mozarts arbeten
»elementerna af den italienska
musiksmakens blomstringstid förena sig med
den italienska operateaterns
rumsför-hållanden till ett alldeles bestämdt
ka-raktiiristikon, hvarest förra
sekelslutets ande tager sig uttryck på ett skönt
och älskvärdt sätt».
Ett vackrare exempel härpå torde
näppeligen kunna gifvas än
ifrågavarande föreställningar. Hvad vår gamle
välbekante »Figaro» beträffar, så må
därom blott nämnas, att den öfver
100-åriga tyska textöfversättningen,
verkställd af förf. till den en gång så
berömda boken »Über den Umgang
mit Menschen», Adolph v. Knigge, nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
