Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stora publiken vid denna renomraerade
badort var entusiastisk i sitt bifall.»
Efter konserterande i Göteborg
be-gifver sig hr Fürstenberg till
utlandet, från denna höst engagerad vid
franska operan i Madrid.
Charlotte Wiehe-Berény.
ehuru den berömda danska
konst-närinnan med ofvannämnda
namn, hvilken i dessa dagar
för första gången uppträder i vår
hufvudstad, är mera dramatisk artist
än sångerska, kunna vi ej underlåta
att här med hennes porträtt
presentera henne för Sv. Musiktidnings
läsare. Dessa torde erinra sig, att vi
här omnämnde hennes gästspel på
våren förra året å Kristiania
Centralteater och biträdande där å en
konsert med utförande af sånger ur
»Geishan» och »Dockan», den
Audran-ska operetten, hvars titelparti hon
med så stor framgång utfört på
Kasinoteatern i Köpenhamn. Sedan dess
har fru Wiehe-Berény i kontinentens
förnämsta hufvudstäder firat triumfer,
som gjort henne världsberömd såsom
konstuärinna i sitt fack.
Vid hennes första återuppträdande
på Köpenhamns Folkteater denna höst,
efter sin stora seger i Paris, skref
Sven Lange i »Politiken» följande om
henne:
Fru Wiehes rykte är numera
oomtvistligt. Ingen dansk skådespelerska
har förut uppnått något motsvarande.
Till och med den som har ganska
klart för sig livad »världsberömdhet»
i våra dagar betyder, huru den
skapas och blir till måste med förvåning
erkänna att denna snabba och
glänsande utveckling af ett konstnärsöde
är högst ovanlig. Hvar och en af
Paris’ 5D teatrar äger ju minst en
skådespelerska, som i behag och
talang kan mäta sig med fru Wiehe;
hundratals stå utanför med klappande
hjärtan, fulla af längtan efter det
ögonblick, som skall lancera dem. Men
hon ä r lancerad — på mindre än ett
år — och för alltid. Hvarpå beror
det ? På en ovanligt stark reklam ?
Icke bara det! På fru Wiehes
lustigt-naiva charme, som måste ha förefallit
parisarne bekant och liemmavan? Icke
bara det! På hennes främmande
namn, hennes ordbetoning och alla de
tusen detaljerna i hennes spel, hennes
blick och uttryck, som parisarne icke
känna till och som hos dem väcka
aflägsna och lockande fantasier? Icke
heller detta är nog! Saken är helt
enkelt oförklarlig.
Men så mycket starkare är den
strålglans af sagolik lycka som
om-gifver den lilla blonda gestalten.
Illustreret Tidende har nyss haft
att bjuda en mängd porträtt och bil-
der af konstnärinnan i olika roller och
yttrar sig om henne sålunda:
Fru Charlotte Berénys virtuosa spel
är så klart och muntert, ibland
lämpligen sentimentalt, stundom skälmskt
tindrande. Fru Berénys konst är helt
enkelt fullkomligheten inom hennes
område. Däraf den otvifvelaktigt äkta
förtjusningen öfverallt i utlandet, där
skydd af pressen eller vänners bifall
och beröm ej förmå skapa henne rykte.
Det är ej lätt att någonstädes finna
ett motstycke till denna raffinerade
elegans, detta allra älskligaste behag,
denna smidigt säkra ledighet. Se fru
Wiehe-Berény i »La main» (»Handen»):
det smilande koketteriet, den lätta
sur-mulenheten, dansens graciösa
spänstighet, ångesten, förtviflan och sist
den lössläppta befrielsen — det är en
hel rad af stämningar, alla hållna inom
den konstnärliga ramen.
Fru Wiehe-Berénys gästande hos oss
kommer säkert att omfattas äfven här
med stort intresse, om än de stycken
hvari hennes stora konstnärlighet
framträder ej äro af högre värde.
Den musik, som hennes man,
violinisten Henry Berény, skrifvit till ett
par af dem, lär vara rätt lyckad.
Textinnehållet i
Rieh. Wagners musikdrama
Rhenguldet (Rheingold).
Då detta musikdrama, inledning
(Vorabend) till Wagners
»Niebelungen-ring», inom kort går öfver vår
operascen för första gången meddelas här
en kort redogörelse för handlingens
innehåll. »Der Ring des Niebelungen»
betecknar Wagner på titelbladet såsom: I
»Ein Bühnenfestspiel für drei Tage
und einen Vorabend. Im Vertrauen
auf den deutschen Geist entworfen und
zum Ruhme seinen erhabenen
Wohl-thäters, des Königs Ludwig II von
Bayern, vollendet von Richard
Wagner.» Trilogien »Niebelungeuring»
ut-göres, som bekant af de 3
musikdramerna »Die Walküre», »Siegfrid»
och »Götterdämmerung». Personerna
i »Rhenguldet» äro följande med
beteckning inom klammer af deras
stämmor, gudar: Wotan (bar.), Donner (bar.),
Froh (ten.), Loge (ten.); Niebelungar:
Alberich (bar.), Mime (ten.); jättar:
Fasolt (bar.), Fafner (bas); gudinnor.
Fricka (mezzosopr.), Freja (sopr.), Erda
mezzosopr.); Rhendöttrar: Woglinde
(sopr.), Wellgunde (sopr.), Flosshilde
(mezzosopr.); Niebelungar. Dramat
indelas i 4 scener. De utförande äro
i l:a scenen: Rhendöttrarna och
Alberich, i 2:a: Wotan, Fricka, Freja,
Fasolt och Fafner, Donner, Froh och
Loge; i 3:e: Alberich och Mime,
Wotan och Loge; i 4:e Alberich, Wotan,
Loge samt de öfriga gudarne och
gudinnorna jämte Erda. Handlingen
tilldrager sig 1. I djupet af Rhenfloden,
2. I det fria på bergshöjder vid Rhen,
3. I Nifvelhems underjordiska klyftor.
— Dramat börjar med ett förspel af
en varierad Ess-dur-treklang om 136
takter i c/8 taktmått.
Första scenen. Rhendöttrarna simma
omkring bland klipporna på
Rhenflo-dens botten under lek och skämt.
Alberich träder fram ur en bergshåla
och betraktar med välbehag deras
lif-liga rörelser. Då de märka hans
närvaro afsluta de sin lek. Alberich söker
locka dem till sig. Då de dyka ned
och känna igen Niebelungen, utropar
Flosshilde till de andra flodnymferna:
»Aktom guldet! Vår fader har varnat
oss för en sådan fiende!» Alberich
jagar nu Rhendöttrarna från den ena
klippan till den andra under det de
fly och gäcka honom. Ett strålande
ljus bryter sig genom vattnet.
Rhendöttrarna sjunga: »Rhenguld,
Rlien-guld! lysande fröjd . . .». Klippan
skimrar i guldglans och Alberichs öga
bländas af glansen. Wellgunde
förklarar nu, att endast den förmår smida
guldet, som kan motstå kärlekens makt.
Alberich jagar bort Rhendöttrarna
och sträcker sin hand efter guldet,
utropande: »Jag släcker ljuset; jag
röf-var guldet och smider den hämnande
ringen.» Sedan han ryckt till sig
guldet störtar han ned i djupet. Natt
inbryter, Rhendöttrarna rusa ned efter
Alberich, utropande: »Håll röfvare!
Räddom guldet; hjälp, hjälp!»
Vattnet sjunker ned med dem. Ur djupet
hör man Alberichs hånskratt. Hela
scenen fylles af mörka vågsvall, som
småningom öfvergå till mot höjden
stigande moln, då i morgongryningen
framträder en bergshöjd, på hvilken
Wotan och Fricka ligga slumrande
invid hvarandra. I ljuset framträder
mer och mer en på en höjd uppförd
borg, hvars tinnar glänsa i
soluppgången. Fricka vaknar. Hennes blick
riktas mot borgen. Hon söker väcka
Wotan, som drömmer om den härliga
borgen, den största ära och makt.
Wotan vaknar och får syn på borgen,
utropande: »Fulländadt är verket; på
bergets spets prunkar gudaborgen, den
härliga, sådan jag såg den i drömmen.»
Fricka svarar: »Du endast gläder dig
öfver borgen, men jag är bekymrad
för Freja; du förgäter panten för
borgens fullbordande.» Wotan lofvar [-emellertid]-] {+emel-
lertid]+} att han ej skall öfvergifva den
goda Freja.
Nu uppträder Freja, utropande:
»Hjälp mig, syster! Fasolt kommer
för att homta mig.» Wotan
genmäler: »Låt honom hota! Såg du ej
Loge? Han skall hjälpa dig med sin
list och har lofvat mig att befria
Freja.» Fasolt och Fafner träda fram,
utrustade med väldiga klubbor, och
tala om sitt uppförande af
gudaborgen. De fordra nu sin lön, och denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
