Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är Freja. Wotan ber dem tänka ut
en annan lön; Freja står ej att få.
Fasolt utbrister då: »Hvad säger du?
Besinna, att detta är förräderi. Freja
är den enda lön vi gilla.» Ilan
bjuder Freja att följa sig, hon ropar på
hjälp, och Guden Froh tager henne
skyddande i sina armar. Det kominer
till strid mellan honom oeh jättarne,
då Wotan sträcker sitt spjut mellan
de stridande ocli till gudinnornas
förfäran förklarar att fördraget skall gälla.
Han får nu se Loge, som kominer
upp från dalen, och påminner honom,
att han, Wotan, stf alla gudar var lians
onde vän och nu fordrar hans hjälp;
men Loge svarar, att han ej kan lofva
hvad som ej kan lyckas. De andra
gudarne hota då Loge. Wotan träder
emellan. Fasolt påminner om lönens
utbetalande, som dröjer allt för länge.
Loge omtalar emellertid för Wotan,
Alberichs röfvande af Rhenguldet och
tror sig därmed tillräckligt ha lönat
Wotan, som dock klagar öfver att Loge
öfverger honom i lians nöd. »Om
guldet» säger Loge, »smides till en
ring, förhjälper det till högsta makt
och vinning, åt ringens ägare en
värld.» Wotan förklarar att lian måste
ha den ringen, då Loge säger honom,
att det måste förfaras med mycken
klokhet om detta skall lyckas. Fafner
och Fasolt rådgöra. De tycka, att
mera än Freja kan det glittrande
guldet gagna dem. Fasolt griper
emellertid Freja i armen, sägande att hon
måste följa honom som pant, till dess
han får lösen för henne, och innan
aftonen skall denna vara erlagd.
Jättarne bortföra Freja, hvars rop om
räddning höres från fjärran.
Scenen insvepes i en allt tätare
dimma ur hvilken gudarne framträda
bleka och åldrade. Loge fortfar
att gycklande tilltala dem. Fricka
förebrår Wotan hans lättsinne, som
bringat gudarne skam och smälek.
Wotan uppmanar då Loge att med
honom fara ned till Nifvelhem,
utropande: »Guldet vill jag vinna, det
gäller att lösa Freja!» Loge och Wotan
stiga ned i bergsklyftan, hvarifrån en
ånga breder sig öfver scenen. I
fjärran skönjes ett rödt sken och
man hör buller såsom af smidande
släggor.
Tredje scenen. Nifvelhem. Ur en
klyfta framsläpar Alberich vid örat
den skrikande Mime, ropande: »Hit,
din eländige, gensträfvige dvärg!
Piskan skall du få smaka, om du ej
har det fina smidet färdigt!» — »Släpp
mitt öra!» skriker Mime, »allt är
färdigt, som du befallt.» I detsamma
släpper han en metallpjes, som han
krampaktigt fasthållit. Det är en
hjälm, som Alberich nu sätter på sitt
liufvud. Hans gestalt försvinner och
man ser nu endast en molnpelare.
»Hvar är du? Jag ser dig ej»,
utropade Mime. »Så känn mig då»,
svarar Alberich, piskande honom, så
att han, jämrande sig, faller till
marken. Wotan och Loge framträda och
uppresa honom i det de fråga hvarför
han jämrar sig så förskräckligt. Mime
berättar då att Alberich tvingat
honom att af Rhenguldet smida en ring,
med hvilken han betvingar hela
Ni-belungenskaran. En hjälm tvang han
honom också att smida ihop, hvars
trollkraft han väl förstod, nämligen
att göra den osynlig, som bar den,
eller undergå förvandlingar. Mime
far nu förskräckt tillsamman, då han
hör Alberich nalkas. Denne kommer
med hjälmen hängande vid gördeln
och drifver framför sig en skara
Ni-belungare, lastade med guld- och
silf-versmiden. Han får plötsligen se
Wotan och Loge, utropande: »IIvilka
är dessa, hur ha de kommit hit?»
hvarpå han drifver Mime in ibland
Nibelungarne. Han drager en ring
från fingret, kysser den, tillropande
dem: »Skynden er och lyden ringens
herre!» hvarpå de och Mime skynda
bort. Alberich frågar Wotan och Loge
hvad de vilja hos honom, Wotan
svarar att de hört talas om Alberichs
mäktiga under i Nifvelhem, och Loge
yppar sig såsom den som skänkt
honom elden, utan hvilken han ej
kunnat få sitt smide. Han smickrar ho- |
I nom sedan för den makt han besitter
och Alberich skryter med sin
underbara hjälm. »Befall», säger han, »i
hvilken gestalt skall jag visa mig för dig!»
»Hvilken du vill», svarar Loge.
Alberich sätter då på sig hjälmen och
förvandlas till en jätteorm. Sedan
han återtagit sin rätta gestalt frågar
Loge, om han kan göra sig till ett litet
djur också. Alberich förvandlar sig
då till en padda. Wotan sätter nu
sin fot på honom, och då han återfår
sin förra gestalt binder honom Loge
med rep om händer och fötter.
Ursinnigt försvarar han sig men släpas j
af Wotan och Loge till klyftan, från
hvilken de iuträdt.
Fjärde scenen. Öppen trakt på
bergshöjden, som är fortfarande
dim-höljd. Loge hånar den fångne Albe- I
rieh. Wotan säger honom att han
måste gifva lösen för att bli fri. Ringen
vill emellertid ej Alberich lämna ifrån
sig. Ilan berör ringen med läpparne
och mumlar en befallning, hvarefter
Nibelungarne uppstiga ur klyftan,
lastade med de smidda skatterna.
Alberich kysser åter ringen och
befaller dem vända tillbaka. Wotan
af-fordrar honom riugen och utropar då
han fått den: »Nu äger jag det som
mig upphöjer till de mäktigas
mäktigaste herre!» Loge löser Alberichs
fjättrar, hvilken då uttalar sin
förbannelse öfver ringen: Denna ring
skall härefter endast draga sorg och
olycka öfver sin innehafväre.
Alberich försvinner i klyftan. Luften
klarnar mer och mer. Donner, Froh och
Fricka träda fram. Wotan berättar
dem att han med list och våld vun-
nit sitt mål. Fasolt och Fafner
uppträda, förande Freja mellan sig. Hon
ställes mellan de i jorden nedstötta
klubborna och mellan dem och henne
uppstapplas de smidda skatterna.
Fafner fordrar nu äfven ringen af
Wotan att öka höjden af skatterna. Loge
förmäler att detta guld tillhör
Rlien-döttrarna, och Wotan vill icke för allt
i världen lämna ringen ifrån sig.
Fasolt griper då åter fatt i Freja.
Erda träder fram, uppmanande Wotan
att lämna ringen och undfly dess
förbannelse. Wotan kastar då ringen på
de andra skatterna, utropande: »Kom
till mig Freja, nu är du fri!» Fasolt
och Fafner komma i strid om
skatterna. Fafner dödar Fasolt och
rycker till sig ringen jämte do andra
skatterna. Wotan förfäras öfver det
olycksöde ringen medför. »Dyrt»,
säger han »har jag fått betala den
byggda borgen.» Donner bestiger en
hög klippa, svänger sin hammare
och moln draga sig tillhopa. En
stark blixt framljungar ur molnen,
följd af ett häftigt åskslag. Vid
Donners och Frohs fötter sträcker sig en
bländande regnbågsbro öfver till
borgen, som nu glänser i aftonsolens
strålar. Wotan och de andra gud a
personerna stå stumma, beundrande den
praktfulla synen. Wotan utropar då:
»Fri från sorg och grämelse hälsar
jag nu denna borg!» Han fattar Fricka
vid handen och går fram emot
borgen, åtföljd af de andra
gudagestal-terna, under det man hör
Rhendött-rarna återfordra sitt guld, sjungande:
»Rhenguld, Rhenguld! endast i
djupet finns trygghet och trohet, falskt
och förgängligt är allting därofvan.»
I
Gunnar Wennerberg och
Adolf Lindblad.
Kontrovers med kontra-vers.
Litet gnabb ibland
Skadar intet grand,
Om man blott älskar hvarann.
E. G. Gelier.
I förteckningen öfver Adolf
Lindblads sånger, införd i denna årgångs
femte nummer af Sv. M. T., nämndes
om en sång af den sistnämnde med
titel »Svar på ’Palinodia’ och
fortsättning af grälet». Sången var
riktad till Wennerberg, som förut sändt
Lindblad sin sång »Palinodia»
(Wen-nerbergs sånger H. (i). Jag yttrade
då, att det var mig obekant hvad det
där »grälet» angick, hvilket gaf
Wennerberg anledning att sända Lindblad
sin »Palinodia», försoningssång. Vid
mitt sista besök hos Wennerberg föll
det mig in att be honom om
förklaring öfver den mystiska grälhistorien.
Han berättade då, att vid ett tillfälle,
då Lindblad och han sammanträffat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
