Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pianostycken. Af de större
flerstäm-miga sångerna är mest känd
kantaten I rosengården med text ur K.
A. Melins dikt »Prinsessan och
sven-nen»; till dessa höra vidare Fyris,
dikt af C. R. Nyblom för manskör och
orkester (el. piano), tillägnad
sällskapet O. D. vid dess 25-årsfest 1878;
Kantat vid Nya Elementarskolans
50-årsfest 1878; Visor för blandade
röster, a capella, Häft. 1, tillegn. Aug.
Körling och Musiksällskapet i Ystad,
Häft. 2, tillägn. Ivar Hedenblad och
Philharmonislca sällskapet i Uppsala.
Vidare af solosånger vid piano: Tolf
sånger vid piano ur »Lyriska blad»
af V. E. Öman (1879), tillegn. Jac.
Ax. Josephson; .9 Danska sånger till
texter ur Thor Langes »Folkeviser»,
2 häften (1880); 2 Dikter af Helene
Nyblom: 1 »Maaneskin», 2 »Karneval»
(1885); Fyra små visor till ord af
Gellerstedt (Källan. Till Greta.
Fridsönskningar. »Ro, Ro», 1885); »2?»
glad visa» och »Are Maria» m. m.
Af Svedbom har man också lyckade
arrangement af svenska visor,
däribland »Ilej dunkom» för bland, kör,
»Grönbergens visa» för manskör,
»Glädjens blomster» och »Det var en
sön-dagsafton». Dr. Svedbom har äfven
förtjänsten af att ha afslutat
manuskriptet till Aug. Södermans sångverk
»Peer Gynt» för soloröster och kör,
utgifvet i klavérutdrag.
Sedan 1884 är dr. Svedbom gift
med den framstående, från konserter
bekanta, pianisten Hilma Lindberg som
varit elev vid konservatoriet.
Florizel von Reuter.
På hrr Marteaus och Rislers sista
konsert i Musikaliska akademien
af-vaktade den öfverfyllda salongen med
spänd väntan slutnumret, första
satsen ur D-durkonsert af Paganini, i
hvilket vår publik skulle få göra
bekantskap med ett »underbarn», som
nyss gjort furore i Kristiania.
Underbarnet hette Florizel von Reuter och
var elev af Marteau, hvilken själf
uppmanat den unge violinspelaren till
en konserttur, som skulle sträcka sig
ända hit till den skandinaviska
norden.
Dörren mellan artistförmaket och
estraden öppnas nu och in träder,
åtföljd af hr Marteau och
ackompagna-trisen fröken Martha Ohlson, en
ljus-lockig 9-årig pojke, klädd i en rikt
spetsgarnerad rock, bärande fiol och
stråke. Med säkra steg går han fram
mot ändan af estraden, gör ett par
hurtiga bugningar mot den med
applåder honom välkomnande publiken,
sätter så fiolen under armen och
kastar sina blickar än hit och än dit på
sina nya åhörare. Hr Marteau har
emellertid satt sig vid flygeln som
notvändare åt fröken Ohlson.
Ögonblicket är inne för den lille violinistens
ingripande, violinen sättes till hakan
och med en rask sväng kastas
stråken mot strängarna. Hvad man nu
får se och höra verkar som ett
trolleri. Hur är det möjligt, att ett barn
om 9 år kan ha hunnit en sådan
konstnärlig utveckling? Med nästan
ofelbar säkerhet och ett aldrig svikande
minne föredrager den lille Florizel
Pa-ganinis långa och enormt svåra
konsertsats; de snabbaste löpningar,
oktav- och decim askalor, de luftigaste
staccaton, de klaraste flageoletter,
dubbelgrepp och pizzicaton — allt
framtrollar detta underbarn såsom vore
det blott en lek. Det säges också
att själfve Eugen Ysaye då han hört
honom spela Paganini, skulle ha
yttrat: »Jag känner mig slagen! Det
där kan jag icke göra efter!» Man
har också kallat Florizel von Reuter
för »den andre Paganini», och trodde
jag på själavandring eller spiritism,
så kunde jag verkligen tro att
Nic-colo Paganinis ande ånyo inkarnerats
i denne miniatyrartist.
När man sedan fick höra den unge
violinisten på hans egen konsert spela
Vieuxtemps’ l:a konsert, Bachs 6:e
violinsonat, Saint-Saens’ »Introduction
& Rondo capriccioso» och
Wieniaw-skis fantasi öfver »Den röda Sarafan»
kunde man konstatera att denna
häpnadsväckande tekniska färdighet är
resultatet af den mest utomordentliga
musikaliska begåfning, framträdande
i fint musikaliskt öra, i en känsla och
uppfattning, som man endast brukar
finna hos en äldre, fullmogen
konstnär. Om en sådan påminner ock hans
stora ton och kraft i föredraget, att
ej tala om den lätta, eleganta stråk- I
föringen. Med allt detta har dock ’
den lille violinisten naturligt nog ännu
ej nått det fulländade mästerskapet.
Ännu kan hans teknik vinna i precision
I och klarhet, smak och uppfattning
fullkomnas, större mångsidighet
för-värfvas. Men med hans verkligt
musikaliska natur och entusiasm i förening
med ett oerhördt minne kan man om
j honom vänta det högsta. Såsom ett
exempel på detta minne och lians
receptivitet berättas att han redan kan
spela utantill Paganinis svåra 24 Ca- \
j pricci. De som hört honom spela
Mendelssohns konsert tala med
beundran om hans föredrag af denna, och
lika stor stiltrogenhet visar han i
Wieniawskis känslovarma »Legend»
som i denna mästares »Scherzo och
Tarantella», likasom han i Bachs »aria
på G-strängen», knappt står någon
annan artist efter.
Florizel von Reuter är född d.
21 april 1892 i Davenport, den i
Nord-Amerika i staten Iowa vid
Mississippi belägna staden. Hans moder
är amerikanska, af god familj, och
fadern tysk, död för flere år sedan.
Då modern var musikalisk och spe-
lade violin, ljödo från gossens första
lefnadsår tonerna af detta instrument
i hans öron. När han var tre år
gammal satte modern för ro skull
fiolen i handen på pilten, som då fick
taga en stol till hjälp som armstöd.
Den leksak han så fick ville han ej
mer släppa ifrån sig, och så började
underbarnet lära, allra först af
modern, att sköta violinen, i hvars
behandling han gjorde oerhörda
framsteg. Vid 5 år kunde han redan
spela Kreutzers etyder och ett par
konserter af Bériot. Emellertid var
det ej blott musik som tog honom i
anspråk. Äfven annat vetande, t. ex.
naturalhistoria, omfattade hans lifliga
själ med intresse. Modern fick uu
unge Florizel öfver till London, där
han fick undervisning i violinspelet
af Sauret; hon begaf sig sedan
med honom öfver till Bruxelle
och han fick där den berömde
violinmästaren César Thomson till
lärare. Därefter slog hon sig ned
med gossen i Geneve, i hvars
konservatorium han fick undervisning af
Marteau. Först för ett år sedan
började unge von Reuter att uppträda
offentligt med sin talang. För en
månad sedan gaf han konsert i
Lausanne under stormande bifall, och en
kritiker yttrar då: »Äfven sådana, som
ha motvilja mot alla underbarn, måste
medgifva, att denne det 20:de
århundradets lille Paganini är värd den
allra största uppmärksamhet.»
Meningen är nu att låta
»underbarnet» studera och inhämta
mångsidigt vetande samt utveckla sig till
en stor konstnär. Språkgeni tyckes
i ej heller fattas honom, ty jämte
modersmålet, engelska, lär han redan
godt kunna reda sig med franska och
tyska samt äfven bra nog med
italienska. Och med all sin
märkvärdighet är ändock den lille Florizel
förtjust i att få leka med jämnåriga.
En intervieware här fann honom nyss
till följd af en lätt förkylning liggande
i sin säng, lekande med tennsoldater,
och hans största sorg var att icke få
upp till sig en liten hund, som en
besökande måst lämna nere i
hotellfarstun.
Härifrån styr fru von Reuter med
sin Florizel kosan öfver Köpenhamn
ned åt Geneve med något uppehåll i
Belgien och England. Under nästa
år är en konserttur i Amerika
till-ämnad, och under nästkommande
september torde vi litet längre i
Stockholm få rå om det lilla
musikmiraklet Florizel von Reuter, med hvars
verkliga konstnärlighet så få här
fingo nöjet att nu göra bekantskap.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
