Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stämmiga B-dur-fuga i »Paulus»
yttrade Meudelssohn själf till M.
Haupt-mann att han skrifvit den »emedan folk
i oratorier alltid ville höra en
ordentlig fuga och tror att komponisten ej
kan skrifva en fuga, om han ej
anbringar en sådan däri». Af samma
skäl har Verdi säkerligen skrifvit
fugorna i sitt Requiem, men de ha ej
lyckats lika bra som de Mendelssohn’ska.
Dessa små sandstigar i Verdis Requiem
gå lyckligtvis fram midt igenom en
blomsterrik trädgård. Genast
A-moll-satsen i början (Requiem æternam)
är särdeles vacker i sitt uttryck af lugn
resignerad sorg, och som en mild sol.
stråle inbryter A-dur-motivet »etlux».
»Dies iræ», effektfullt måladt med
tämligen bjärta färger, erinrar om de
bekanta freskerna i Campo Santo i
Pisa, hvilka med obarmhärtig
åskådlighet framställa alla yttersta domens,
skärseldeus och helvetets skräckscener.
Att försinliga »Tuba mirum» genom
hvarandra svarande, i orkesterns fyra
hörn posterande trumpeter och
basuner är en idé, som Verdi lånat från
Berlioz’ Requiem. Honom tillhör dock
förtjänsten att icke blott ha behandlat
dem själfständigt utan ock att ha gjort
dessa trumpet- och basunstötar möjliga
genom att reducera dem till måttlig
styrka; ty Berlioz’ Requiem använder för
denna effekt fyra särskilda orkestrar af
bleckinstrument och åtta par pukor!
Öf-ver den dundrande åskan i »Rex
tre-mendae majestatis» höjer sig den
ytterst sköna innerliga bönen »Salva me»;
därpå följer den genom en bedårande
samklang mellan de båda
fruntimmers-stämmorna så insmickrande duon
»Re-cordare», en ström af välljud som
dock flyter intill operans område —,
därefter slå eldslågorna af »Dies iræ»
återigen upp mot höjden. Ett
tenorsolo i Ess-dur (»Qui Mariam
absol-visti») erinrar genom växlingen
mellan stora och öfverstigande kvinter i
ackompagnementet om liknande
vändningar i »Aida»! denna oskyldiga
anklang är emellertid den enda
reminiscens från denna opera jag kan finna i
Verdis Requiem. Härefter följer det
fyr-stämmiga Offertoriet »Domine Jesu»,
med den enkla men dock rytmiskt lifliga
mellansatsen »Quam olim Abraliae»,
utmärkt genom vacker konstruktion och
betagande klangskönhet; det följande
lAgnus dei», med sin något
psalmo-diska sopranmelodi, erhåller ett
stämningsfullt lialfdunkel genom
altstämman som ledsagar den i lägre
oktaven. Slutligen har man satsen
»Li-bera me», med hvilka ord hela
verket slutar i rörande, mildt bortdöende
toner.
Verdis Requiem innehåller jämte
stora skönheter äfven många svaga
ställen, till och med osköna (så de
med besynnerlig afsiktlighet aubragta
parallellkvinterna i bassolot
»Confuta-tis»); men det öfvervägandegynnsamma
intrycket af det hela undanskymmer
dem. Detta Requiem är och
förblif-ver ett äkta skönt stycke italiensk konst
om ock i denna konsts fysiologi och
i katolicismens karaktär ligger en viss
öfvervägande sinnlighet och lysande
sydlig patos. Man har betecknat detta
Requiem som Ȍrhundradets mest
betydande tondiktning» på detta område,
men ingen kan väl vara så barnslig
att ställa Verdis Manzoni-messa på
samma höjd som det »tyska Requiem»
af Brahms. Lyckligtvis behöfver man
ej en sådan jämförelse, och vi kunna
ära en livar som i sin stil ärligt
arbetar och åstadkommer betydande
skapelser.
Verdis Requiem för 4 soloröster, kör
och orkester har följande innehåll: I
Introitus. 1. »Requiem æternam»
(kvartett och kör); II Sequentia: 2. »Dies
iræ» (kör) — »Mors stupebit» (bas) —
»Liber scriptus» (mezzosopran och kör)
— »Quid sum miser» (kvartett och
kör) — »Rex tremendæ majestatis»
kvartett och kör); 3. Reordare
(sopran och mezzosopran) — »Ingemisco»
(tenor); 4. Confutatis (bas); 5.
»La-rymosa» (kvartett och kör); III
Offertorium: 5. Domine Jesu Christe
och Hostias (kvartett); 6. Sanctus
(Dubbelkör); 7. Agnus dei (sopran,
mezzosopran och kör); 8 Lux æter na
(mezzosopran, tenor och bas); 9
Li-bera me (sopran och kör).
–-—
Musikpress och Litteratur.
Expeditionen af »Ljus» har utsändt:
Svensk sang. N:o 42, innehåll: för piano:
El jaleo di Xeres. spansk dans; A. F. Lindblad :
Piauostycke; sång: O. Åhlström: »Gubben till
ungdomen» (slut); J. H. Roman: Lyckönskan
på födelsedagen I och II. — N:o 43: för
piano: Madrilena, spansk dans; K. Valentin:
Namnsdagsblåsning; sång: Roman : Lyckönskan
på födelsedagen III. Innehållsförteckning öf*
ver »Svenska folkmelodier», satta af J. A.
Hiigg.
Gleerupska universitetsbokhandeln
i Lund har utsändt:
Noderman, Preben: Tragedien om
Orpheus och Eurydike af Johan Celsius,
uppförd ä teatern i Lejonkulan i Stockholm 1G87.
Efter handskrifterna utgifven med inledning
och textkritiska anmärkningar. Pris kr. 2.50.
Nordlind, Tobias: Svensk musikihistoria.
Pris kr. 2.50.
Beijers bokförlagsaktiebolag har
ut-gifvit:
Lobe, J. C.: Musikens kalekes.
öfver-sättning af Adolf Lindgren. Ny öfeersedd
upplaga.
På Breitkopf & Härtels förlag,
Leipzig, har utkommit:
Zeitschrift der internationalen
Musikgesellschaft. Jahrg. III. Heft. 2. November 1901.
Innehåll: Oskar Fleischer (Berlin): Friedrich
Chrysander; J. A Fuller-Maitland (London):
The Leeds Festival; Georg Thouret (Berlin):
Ein Brief von Karl Stauiitz an König
Friedrich Wilhelm II; Musikauftührungen,
Vorlesungen etc.
Nodermans Celsius-tragedi är,
såsom det tillkännagifves, en akademisk
afhandling, ursprungligen en studie
från Literaturhistoriska Seminariet i
Lund afsedd som bidrag till en
publikation, utgifven af
Helsingborgs-Lands-krona nation till firande af prof.
Weibulls tioårsjubileum såsom
nationens inspektor. Afhandlingen
innehåller: Inledning (Litteratur om svenskt
drama under Karl XI — Lejonkulan,
dess repertoar och sceninredning —
Johan Celsius, handskrifterna till
Tragedien om Orpheus och Eurydice samt
anmärkningar till handskrifterna —
Öfversikt af öfriga länders dramatiska
behandling af Orfeussagan); Text;
Textkritiska anmärkningar; Tillägg.
Ett särskildt intresse för
musikvänner är denna boks rikhaltiga
förteckning öfver Orfeussagans
behandling med musik såsom opera och
balett.
Ett intressant, på grundliga studier
baseradt verk är filos. kand. Tobias
Norlinds »Svensk Musikhistoria».
Författarens i denna tidning införda
vidlyftiga uppsats »om källorna till svensk
musikens historia» vittnar om hans
vidsträckta forskningar i ämnet. I
bokens förord yttrar förf. att han med
den vill gifva en hittills saknad större
sammanhängande framställning af
svenska musikens historia. Boken vill
framför allt lämna en historiskt trogen bild
af svenska musiklifvet under gångna
kulturskeden. Innehållet är sakrikt
och stilen klar, uppställning god med
marginalanvisningar på hufvudpunkter
i innehållet samt utförligt
personalregister. Vid det hastiga genomseende
vi nu kunnat egna boken ha vi funnit
ett fel, som bort upptagas bland
rättelser; på sid. 195 står i en not att
Gunnar Wennerberg dog i Stockholm,
hvilket ju icke var fallet.
Lobes »Musikens katekes», som
nyligen utkom i 27:de upplagan i
Tyskland, har nu utkommit här i ny
upplaga. Första och enda svenska
öfver-sättningen af Adolf Lindgren utgafs
1877. Det är som förordet påpekar,
»ej blott en liten lärobok utan äfven
ett litet reallexikon genom sitt register.»
Boken bör finnas i hvarje
musikidka-res hand, som vill skaffa sig en
lättfattlig öfversikt af musikens element,
harmonilära, musikinstrument,
musikarter m. m.
I den tyska tidskriften påpeka vi
särskildt uppsatsen om den ej
längesedan aflidne Händel-forskaren F.
Chrysander.
––-si»—
Från scenen och
konsertsalen.
Kgl. teatern. Nov. 16. Leoncavai.i.o:
Pa-jazzo (Cauio: hr Briesemeister); Balett: Jlilder
från masktraden; Mascagni: På Sicilien —
17-Auber: Pra Diavolo. — 18.DEUBES:/,a/:mé
(Lakrné: frök. Carlström). — 20, 23. Gou-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
