Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om sångföredrag
af Algot Lange.
(Slut.)
Romanssången är på visst sätt
svårare än operasången. Den måste
undvara all den yttre hjälp, som ligger i
kostym, gest ocli orkester, och som
öfverskyler månget vokalt fusk. Den
måste inskränka sig till att verka
blott inifrån med fullständigt
behärskade medel.
Oeh här är en fri mimik af det
största värde. Vid mogen ton äro
ieke blott artikulationsmusklerna, utan
äfven mimiken och ögat till sångarens
fria disposition. Äro till exempel
läpparna ofria, såsom vid trutmun, så
är uttrycket i ögat också ofritt. »Ögat
är röstens spegel.» Med mogen ton
behöfver sångaren ej som dilettanten
förvrida mimiken till ett generadt
uttryck, till ett stelt och tomt leende
med oro och ångest i ögat. Han kan
då under sången, när organismen
instinktivt lystrar och gör sitt bästa,
med mimikens hjälp i oändlighet
variera och färglägga tonen. Är
ansiktet orörligt, så är -tonen enformig.
En älskare på scenen, som ej
behärskar sin luftfunktion, kan svårligen
uttrycka ömhet eller våga att le
under tonen o. s. v. Men behärskar
han materialet, så få tanke och känsla
otvunget uttryck både i ton och
mimik. Allt sammansmälter då till att
bilda en innerlig kommunikation
mellan honom och åhörarne. Han
suggererar då åhöraren omedelbart hela
sin själ så mäktigt som ingen annan
konstnär förmår. Det är att
hypnotisera, om man så vill. Han förmår
icke blott att bringa föremål utanför
sin person till att vibrera med, —
rent materiellt taladt. Han försätter
äfven åhörarnes själar i sympatisk
medsvängning. Detta kan ske fullt
blott när han sjunger utantill.
Är materialet frigjordt och full
resonans vunnen, så komma språkets
egendomligheter och individuella charme
först riktigt till sin fulla rätt likasom
olika individers psykiska klangfärger.
Dessa kunna urskiljas, men svårligen
definieras. Det är sångarens själ och
hjärta som afspegla sig däri. Det är
dessa klangfärger som göra sången
bäst ägnad till konstnärligt
korrespondensmedel. De göra, att vi känna
igen en osedd persons röst och skilja
den från alla andras, att vi
ögonblickligen kunna bilda oss ett omdöme om
en persons karaktär, hvars röst vi
för första gången höra, om han
innehar hjärtats bildning eller ej, om han
är fin eller rå. Man kan uppöfva
denna förmåga likasom förmågan att
bedöma en person efter hans
ansiktsuttryck, efter hans ögon och mun.
Den råe och obildade sångaren är så
till vida ogynnsamt ställd, som han
aldrig med det bästa material och den
bästa skola kan fullt emancipera sig
från den råa klangfärgen, ty den
kommer från själen. En verkligt bildad
person har däremot den fördelen, att
hans ljusa inre blott kan blifva ännu
mera ljusbringande och mäktigt att
meddela af sin rikedom åt andra, när
tonen har full resonans.
Den psykiska klangfärgen kan
genom öfning komina till sin fulla rätt,
men ej framkallas där den ej finnes,
ty den är ett troget uttryck för den
innersta kärnan i sångarens väsen,
för hans egen personlighet. Denna
kan få ett helt fritt uttryck först
genom riktig tonbildning, hvarvid
organismens alla resurser förmås att
samverka. Hur ofta får man ej se, huru
rikt begåfvade personer ej uppnå den
minsta verkan med sin sång, emedan
en falsk tonbildning lägger hinder i
vägen därför. De mena så oändligt
väl, känna en hel mängd sköna saker
i sitt hjärta. Men ingen åhörare blir
delaktig däraf. Lika gärna kunna de
såsom de indiska fakirerna sitta och
betrakta sin nafle. Yttervärlden har
så litet glädje af hvad de tänka. Den
riktiga tonbildningen får helst ej
fattas, om förbindelse skall kunna
etableras mellan sångaren och publiken.
Några tro, att den individuella
klangen går bort vid träning. Ja, de
individuella lytena, gnällig, skarp etc.
ton går bort, men det möjligen
befintliga goda blir kvar och potentieras.
Men å andra sidan får ej heller
den personliga klangfärgen fattas, om
sångaren vill röra sina åhörare. Den
verklige sångkonstnärens härliga
tjuskraft ligger däri, att han har ett
innehåll, en personlighet och på samma
gång förmåga att meddela häraf till
andra, hvilket beror på ett material,
som, riktigt skoladt, lånar sig därtill.
Förklaringen på gudabenådade
sånga-reindividualiteters mäktiga, af reklam
oberoende inverkan på åhörarne
ligger i denna personliga klangfärg. Det
är själen i tonen som tjusar, och det
fordras en hel personlighet i denna
konst liksom i all annan för att kunna
drifva det till något stort. Jag
tänker nu närmast på en Jenny Lind
och hennes kolossala framgång, märk
väl, med ingalunda stora röstmedel.
Hon åsyftade liksom alla verkligt stora
sångkonstnärer »icke att förvåna, men
att röra». Hon kunde hålla sin egen
personlighet i bakgrunden, inordna sig
under uppgiften. Däri låg hennes
stora verkan. Huru många sångare
eller sångerskor förmå väl det?
Därtill behöfves något mera än kraftiga
bukmuskler och goda nerver,
nämligen att vara osjälfvisk och helt uppgå
i sångens innehåll samt låta sig utan
bitanke besjälas däraf.
Ofta kan en sångare med obetydlig
röst verka mera än en välskolad
kraftstämma. Det ligger då i, att han
verkligen har något på hjärtat att
meddela. Dock måste man härvid för-
utsätta äfven en själfull och förstående
publik, ty utan denna faktor kan ingen
rapport komma till stånd.
Fulländad tonbildning och teknik
äro icke tillräckliga att fastslå den
verklige sångaren i högsta mening.
Felas honom de psykiska
klangfärgerna, så blir hans sång blott
ton-ton-ton. En ljudande malm och en
klingande bjällra. En Mierzwinsky till
exempel var blott en tonatlet med
fenomenala muskler. Intet annat. Nåja
— det kan ju för omväxlings skull
roa att se starka karlar lyfta vikter,
men med konst har det intet att skaffa.
Den färdiga, mogna tonen är därför
icke allt i sången, men dock ett
nödvändigt villkor, om större fordringar
skola ställas på sångaren och hans
prestation.
––-^––-
Källorna till svenska
musikens historia.
Af
Tobias Norlind.
IV.
Den foikloristiskt-musikaliska
litteraturen.
(Slut.)
Den folkloristiska vetenskapen är
jämförelsevis ung. Hvad Sverige
beträffar är den ej äldre än hundra år.
Det oaktadt har så småningom
samlats en synnerligen omfattande
litteratur på detta område. Äfven den
folkmusikaliska afdelningen har att
uppvisa en större mängd arbeten.
Dessa låta lämpligast fördela sig i:
de allmänt beskrifvandc och de
musikaliska. De beskrifvande skildra
musiklifvet hos svenska folket,
behandla folkinstrumenten samt
folkmusikens former; de rent musikaliska
omfatta melodierna själfva.
Den beskrifvande litteraturen.
— Den beskrifvande litteraturen är
synnerligen omfångsrik och äfven
svårtillgänglig, enär den mestadels ingår
i arbeten af allmän
geografisk-kultur-historisk art, så att en fullständighet
knappt kan ernås. Särskildt viktiga
äro landskapsbeskrifningarnc för
folkmusiken. Gå vi först till den
inusik-vetenskapliga litteraturen må som
allmän källa för svenska folkmusiken
nämnas Karl Valentins »Studien über
die schwedischen Volksmelodien»,
Lpzg 1885. lloken behandlar
särskildt melodibildningen och
folkmusikens rytmiska beståndsdelar. Ett
annat arbete, hvilket i allmänna drag
behandlar folkmusiken är C.
Eichhorns »Om den nyare folkvisan och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
