Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 2 Januari 1902 - Om skolungdomens musikundervisning - Albert Lortzing. Ett 100-årsminne (med porträtt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ej att härvidlag lägga sten på börda.
Ställ endast musikundervisningen i
skolan mera rationel och
fruktbringande. Denna undervisning afser, som
sagdt, egentligen sangundervisningen.
Men många af de unga kunna eller
I få ej sjunga. Äfvon dessa, af hvilka
många kanske äro musikaliska och
traktera något instrument, böra få
deltaga i musikundervisningen, ty denna
skall icke allenast omfatta den vokala
sidan af konsten — röstbildning,
ton-träffning, sånguttryck — utan äfven
de grundläggande musikens elementer
— notkunskap, regler för skal- och
enkel ackord bildning, taktarter, not
valörer etc. — som ingå i allmän
musiklära.
Vi förbise icke att i många skolor
den musikaliska undervisningen
bc-drifves så omfattande, att lärjungarne
kunna inhämta färdighet i behandling
af flere såväl sträng- som
biåsinstrument. Men detta rör musikens
tekniska sida, då musikens kulturella
betydelse hvilar på den historisk-estetiska
undervisningen.
För de högre skolklasserna borde
i detta hänseende tillfälle beredas att
i skolans musikrum få åhöra
musikhistoriska föreläsningar och dessa
naturligtvis illustrerade med musik. Lika
väl som man nu söker bilda de ungas
konstsinne med att pryda skolorna med
målningar och konstföremål, borde
musikläraren stundom under
medverkan af musikartister — kanske fäder
eller anhöriga till skolungdomen, hvilka
gärna nog ville härtill medverka —
utföra ädel, bildande och historiskt
upplysande musik. Ett par
eftermid-dagstimmar i månaden under skolåret,
använda i detta syfte, skulle säkerligen
icke medföra någon öfveransträngning.
Den tekniska musikutbildningen i
behandlingen af ett instrument
kommer väl alltid att höra till hemmets
område mer än skolans. Men i
hemmet bör också denna utbildning noga
öfvervakas, så att de unga eleverna
allvarligt tillhållas och öfvervakas i
afseende på de öfningar,
öfverspel-ningar, hvilka skola förbereda
lektionerna. Hvad beträffar musikvetande
i allmänhet, särdeles det historiska
och specielt nutidens
musikförhållanden, så borde i det musikidkande
hemmet ett musiklitterärt fackorgan,
en musiktidning ej saknas, då en
sådan ifråga om biografier, notiser,
instruktiva artiklar m. m., som rör
musikvärlden, mera koncentreradt och
direkt meddelar musikbildning, än livad
som härutinnan kan plockas fram ur
dagspressen med dess mångskiftande
innehåll.
Albert Lortzing.
Ett 100-årsminne.
Flerstädes inom Tyskland har man
i höst firat minnet af Albert Lortzing,
hvars 100-åriga födelsedag inträffade
i år d. 23 oktober, genom att å de
större teatrarna uppföra några af hans
förnämsta operor, nämligen »Gzar und
Zimmermann», »Undine», »Wildschütz»
och »Waffenschmied». I Berlin, där
Lortzing föddes och dog, uppfördes
därjämte »Die beiden Schützen» och
»Regina» samt anordnades en
utställning af Lortzings-relikvier. Tidigast
började detta firande i Pyrmont, då
där i juni en Lortzing-byst aftäcktes,
med två dagars musikfester, hvarvid
först hans mindre bekanta opera
»Casanova» uppfördes och sedan
stycken ur andra hans operaverk blefvo
utförda. I Pyrmont vistades nämligen
Lortzing under åren 1827—1883.
Detta uppförande af den tyske
mästarens operor är emellertid ieke blott
en jubileumshyllning. I Tyskland äro
nämligen några af Lortzings operor
stående repertoarnummer,
företrädesvis »Undine» samt »Czarund
Zimmermann». På senare år synes nästan
en Lortzing-kult ha uppstått med
framdragande af gamla, länge förgätna
operaverk af honom, t. ex. nämnda
»Casanova» och »Regina». Medan
sålunda under spelåret 1889—90 i
Tyskland Mozart var representerad af 5
operor med 500 föreställningar,
upp-lefde 4 Lortzingsoperor 600, och af
dessa föllo de flesta på en af hans
svagare verk, den romantiska operan
»Undine», då »Czar und Zimmermann»
samt »Wildschütz» och »Die beiden
Schützen» med skäl räknas till hans
bästa sceniska verk. Utom Tyskland
gifvas dock nu mera sällan några af
Lortzings operor, men hans landsmän
värdera honom högt såsom en
nationalkomponist af komiska operor, hvilka
gifva ett klassiskt uttryck åt det tyska
folkets »gemyt». Så har man nyligen
i en tysk musiktidning sett följande
uttalande: »Må man i musikhistorien
anvisa Lortzing hvilken plats som helst;
i ett hänseende står han i samma rad
som våra största mästare: i hans
tysk-het. Ty såsom t. ex. »Friskytten»,
»Trollflöjten», »Tannhäuser» endast
kunde framspringa ur tyskt »gemyt»,
så är icke mindre »Vapensmeden»
eller »Undine» ett stycke tysk
folkanda. Ilvarför har på så länge ingen
tysk operakomponist slagit sig igenom?
Jo, emedan ingen vetat förskaffa sig
folkets röst, d. v. s. emedan ingen
gripit fatt i det sanna, varma lifvet,
sådant det är. Lortzing har gjort
det; sannt och varmt strömmar det
genom hans operor, också har folkets
röst blifvit honom trogen intill denna
stund.»
Om än i Lortzings operor
förekommer antikverad sentimentalitet etc., så
innehålla de likväl en äkta humor och
lefnadsglädje, som verkar godt äfven
i vår tid, hvartill kommer att de äga
melodiskt vackra partier samt äro väl
och behagligt iustrumenterade. Texten
till sina operor skref han vanligen
själf.
Gustav Albert Lortzing föddes
den 23 oktober* 1801 i Berlin. Hans
fader var läderhandlare och sedermera
skådespelare. Albert Lortzing hade
där börjat taga musikundervisning af
Rungenhagen, men denna måste
af-brytas när han nödgades åtfölja fadern
i lians ambulatoriska verksamhet som
skådespelare. Tidigt hade den unge
Lortzing lärt spela åtskilliga
orkester-instrument och äfven börjat
komponera. Dessutom fick han uppträda
i barnroller och utbildade sig till
sångare och skådespelare. År 1823
gifte sig Albert Lortzing med
skådespelerskan Regina Ahles och året därpå
fick han uppförd i Köln sin första
lilla opera: »Ali Pascha von Janina».
1826 anställdes han vid hofteatern i
Detmold och gjorde sig ett namn
som skådespelare. Ett oratorium af
honom »Die Himmelsfahrt Christi»
uppfördes 1828. Han blef sedan 1833
engagerad som tenorsångare af dir.
Ringelhardt i Leipzig. Dessförinnan
hade han skrifvit de två sångspelen
»Der Pole und sein Kind» samt »Scene
aus Mozarts Leben» hvilka gingo öfver
flere tyska scener. Med sin första
opera »Die beiden Schützen» gjorde
han stor lycka. Därpå följde »Czar
und Zimmermann», somi Leipzig först
blef kallt emottagen men i Berlin väckte
stor entusiasm. Efter att ha
misslyckats med några följande operor
(däribland »Hans Sachs» 1840 och
»Casanova» 1841), framförde han 1842 »Der
Wildschütz», hans bästa, originellaste
verk. En kort tid fungerade Lortzing
* Riemann uppgifver i sista upplagan af
sitt musiklexikon den 23 no v., hvilket dock
ej öfverensstämmer med andra uppgifter,
sär-skildt nu vid födelsedagsjubileet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
