Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 2. 15 Januari 1902
- Musikbref från Danmark och Tyskland, af Anteros
- Följetong: Komisk musik i hemmet (slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ner, endast och allenast på den grund,
att de ej tillhöra det ursprungliga
partituret, utan af Mozart senare
komponerats, en afgjord förlust.
Af de spelande var Rudolf Berger,
en af Berlinoperans yngste artister,
efter Paul Bulss’ afgång densammas
hopp inom barytonfacket, ny i
titelpartiet, för hvilket han eger inånga
såväl yttre som inre förutsättningar,
om han ock ännu ej i fullt mått
visade sig i besittning af den för
detsamma erfoderliga sydländska
eldigheten. Octavios roll uppbars af den
jämväl i Stockholm fördelaktigt kände
Kurt Sommer.
Den Mozart-konsert, hvars
glanspunkt utgjordes af »t/wpjfer-symfonien,
blef en sannskyldig triumf för
hof-kapellet under den unge, elegante
maestron Felix Weingartners
spirituella ledning. I jämbredd härmed kan
sättas den föreställning af Goethes
härliga sorgspel % Egmont», som för en
vecka sedan egde rum å den större
hofteatern i München, hvarvid dess
förträffliga, af Herman Zumpe anförda
orkester åt Beethovens ej mindre
storslagna musik gaf en synnerligen
glänsande tolkning. Beklagligt, att i Sverige,
där det klassiska dramat tyckes
ut-dödt, en dylik konstnjutning numera
väl sällan eller aldrig står till buds!
För att ännu en gång återkomma
till Berlin, så har därstädes, samtidigt
med sådana kontinentala storheter som
Francesco d’ Ändrade och markisen
de Souza, att ej tala om
serpentindansens uppfinnarinna Lote Fuller och
»Nippons Duse», Sada
Yacco-Kava-kami med sitt japanska sällskap,
jämväl Anne Judic nyligen uppträdt i
den till samma byggnad som det nya
hotellet Lindenhof vid »Unter den
Linden» förlagda allra senaste, ytterst
originella och stilfulla
»Überbrettl-tea-tern, »Schall und Rauch».* Den
celebra franska operettdivau har förr varit
föremål för mera bullrande ovationer,
men det vittnar bäst om fulländningen
af hennes konst, att, trots det hon
redan uppnått 60-talet och följaktligen
ej längre besitter ungdomens tjuskraft,
hon lika fullt äfven här rönte det
mest varma och odelade erkännande.
Mune Judic lät nu endast höra sig i
spridda scener ur sina gamla glansroller
samt i visor af delvis sentimental, delvis
spirituell natur, men i sådana är hon rent
af mästerlig och torde på detta område
vara oöfverträffad, liksom Yvette
Guil-bert inom den, ifall vi så få uttrycka
oss, mera resonerande genren.
Redan i uttrycket af sina stora, talande
ögon och sitt älskliga, skalkaktiga
småleende förstår hon att lägga in så
oändligt mycket, hennes
silfverklin-gande skratt är helt enkelt bedårande,
och då hon börjar sjunga, fängslas
man fullständigt med eller mot sin
* Dess inre utgör en efterbildning af en
antik teater.
vilja. Hennes förmåga att nyansera,
liksom utmejsla hvarje fras är
verkligt beundransvärd, särskildt hennes
»pianissitno» är utsökt, och ensamt
genom den finess, hvarmed hon vet
att halka öfver »ömtåliga ställen»,
utgör hon ett värdigt mönster för
många yngre samt måhända mer
skönhets- och röstbegåfvade sångerskor,
om hvilka det, för att citera en af
hennes egna favorit-chansoner,
emellertid ej, såsom i fråga om henne själf,
städse kan tillämpas uttrycket: »Qa
fait toujours plaisir».
A nteros.
*
Följetong.
Komisk musik i hemmet.
(Forts.)
Hvad tyskarne beträffar, sa angaf
den berömda musikfamiljen Bach tonen.
Medlemmar af denna, idel organister,
körledare, kapellmästare,
musikdirektörer, kantorer etc., lefde mest i
Thüringen och de kommo nästan alla
sön-i dagar tillsammans i en vacker
trädgård, då hvar och en af dem måste
ha med ett nytt lustigt stycke, som
till allmän munterhet utfördes.
Allra ifrigiist bedrefs dock från
början af 18:de århundradet i Wien den
s. k. komiska familjemusikeu, och en
komponist måste Ceciliadagen infinna
! sig hos en familj som hörde till
vänkretsen och bjuda på sin nyaste pro- i
duktion i den vägen. Därifrån här- j
leda sig de komiska kompositionerna j
af Mozart, Haydn, Salieri m. fl.
I Wien var det själfve Karl VI
(fader till Maria Teresia), en eminent
klaverspelare, teoretisk musiker och
kompositör af vackra canons, som
älskade detta slags musik och själf
hjälpte till vid dess utförande. Under
denna kejsare lefde i Wien Niccolo
* Porpora, då ännu helt fattig och
obekant, på hvilken ingen kunde se att
han en gång skulle blifva kallad »me- j
lodiens patriark». Porpora, den
oförliknelige sångmästaren, Farinellis,
Caf-farellis och Ubertis lärare (död 1767
i Neapel, 82 år, och i torftiga
omständigheter), var icke gynnad af kej- |
saren; Karl tyckte att hans verk voro
för mycket öfverlastade med drillar
och mordenter. Vid samma tid lefde
i Wien den berömde operakomponisten
Joseph Adolf Hasse, lika utmärkt
klavervirtuos som sångare, med det
ärofulla binamnet >il caro Sassone», och
kejsaren uppdrog åt honom att
leverera två oratorier. Hasse åtog sig
detta och lämnade det ena, men bad
kejsaren om den nåden att han skulle
låta Porpora skrifva det andra. »Jag
kan inte med Porpora och hans
bräkande stil», svarade monarken helt
kort; emellertid upphörde ej Hasse
med sina böner därom, och kejsaren
gaf slutligen med sig, rörd af
konstnärens broderliga ädelmod.
Porpora blef af Hasse underrättad
om att hans drillmetod misshagade
kejsaren, hvarför han alldeles
lämnade den åsido. Monarken var
närvarande vid generalrepetitionen och
blef helt förvånad öfver musikstyckets
skönhet. »Jag känner inte igen
Porpora!» utbrast han. »Inte en enda
drill har han anbragt!» Men han
hade gjort upp räkningen utan
värden. Vid slutfugan började tliemat
med fyra notdrillar, detta vände sig,
betingadt af fugans byggnad, genom
alla fyra stämmorna, men i så
komiska vändningar, att kejsaren brast ut
i ett hjärtligt skratt. Från den
stunden åtnjöt Porpora kejsarens gunst.
Den berömde klaverspelaren Muzio
Clementi komponerade för sitt
instrument preludier och kadenser i hvilka
han parodierade mästarne Haydn,
Mozart, Kozeluch m. fl.
Till denna genre af kompositioner
hör Joseph Haydns »Afskedssymfoni»
(sextett) i Esterhaz. Sanna historien
om denna är följande: Furst
Esterhazy hade längre än vanligt utsträckt
sin vistelse på slottet Esterhaz,
hvilket föll sig mycket olägligt för
musikerna i kapellet, de flesta unga män,
hvilka hade måst lämna sina fruar
kvar i Eisenstadt. De togo sin
tillflykt till Haydn, som förmådde allt
hos fursten, och denne hjälpte dem
på ett humoristiskt sätt. Han
komponerade en symfoni, i hvilken hvar
och en medspelande efter en stund
släckte ut sitt ljus på notställaren och
gick sin väg. Slutligen stod han
ensam kvar. Detta skämt i förening
med tonstyckets karaktär kom fursten
att brista i skratt; han märkte
hvart-åt produktionen syftade och gaf
följande dag befallning om afresa. Ett
annat musikaliskt skämt af Haydn är
hans verk: »Gioeo filarmonico osia
maniera facile par comporre un
infinite numero di minuette, anche senza
sapere il contrapunto» (Filharmoniskt
skämt eller konsten att med lätthet
komponera ett obegränsadt antal
menuetter utan att känna till
kontrapunkten.)
Mozarts far skref för den
musik-älskande furst Turn-Taxis’ kapell ett
putslustigt musikstycke — ett
»slädparti», hvari allt som hör till en
sådan, piska, bjällror etc., var skildradt.
Det hade följande afdelningar: 1
Inledning, 2 hästarnes ysterhet i stallet,
3 slädfarten, 4 hästarnes rörelser, 5
musikkår med trumpeter och pukor,
6 de af kölden skakande fruntimren;
slutligen bal och hemfärd.
Äfven Beethoven kunde skämta med
musiken, såsom man ser af hans canons
öfver Mälzels metronom etc.
Den senare komiska musiken för
mera privata kretsar förvandlade sig
genom Dittersdorf, Schenk och Wenzel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:59:53 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1902/0015.html
