Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 1 Februari 1902 - Eva Mudocci och Bella Edwards (med porträtter) - »Tannhäuser» i Paris 1860. Bref af Richard Wagner (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mal när hon i England började lära
sig spela för en af sina onklar, som
säges ha varit älsklingselev till den
utmärkte, sedan 1865 i London
lef-vande, violinisten Ludvig Straus, hvars
berömda Stradivarius-violin skall ha
öfvergått till denne och sedan till
fröken Mudocci. Som helt ung
spelade hon en tid i Paris under ledning
af Leonard. Hon sätter stort värde
på fröken Edwards såsom hennes
biträdande pianist. »Fröken Edwards
och jag», har hon sagt, »studera alltid
tillsammans och uppträda alltid
gemensamt. Innan vi drogo ut på vår
turné, spelade vi hela vårt program
för professor Joachim, och han var
särdeles belåten med vårt val.»
Fröken Edwards är född i Danmark af
engelska föräldrar. I Kristiania
uppträdde hon för fem år sedan,
biträdande danska sångerskan Margarethe
Petersen vid några af henne där gifna
konserter.
Några omdömen från utlandet om
de båda artisterna må här slutligen
anföras. Efter en af dem gifven
konsert i Paris yttrar Mons Lie i ett bref
till Politiken: »Fröken Eva Mudocci
spelade på sin berömda Stradivarius,
en af de få violiner som har namn:
Emiliani d’or, ett arf efter Ludvig
Straus. Det förnams öfvertygelse,
innerlighet och stort temperament i
hennes elektriserande stråkdrag, liksom
samspelet mellan de två artisterna hade
något af inspirationens glöd öfver sig,
hvarför de också med ett slag
tillsamman skapade sig ett namn här.»
Äfven Le Figaro yttrar sig mycket
erkännande om samma konsert.
Då detta kvinnliga artistpar
uppträdde i Kristiania, yttrade Otto
Win-terhjelm i Aftenposten att Eva Mudocci
i sitt spel ej litet erinrade om Wilma
Neruda-Hallé. Och Chr. Cappelen i
Verdens Gang kallar henne »en af de
virtuosnaturer, som jämte utmärkt
teknik, ren, skön och varm ton samt
tjusande och vackert föredrag förstå
att återge en komposition med sann
och själfull uppfattning.»
–––i—
»Tannhäuser»i Paris 1860.
(Bref af Richard Wagner.
Paris, 27 Mars 1861.
(Forts.)
Det visade sig verkligen också
genast vid min första underhandling med
Stora operans direktör, att den
nödvändigaste betingelsen för
»Tannhäuser»-föreställningens framgång vore
inläggandet af en ballett i andra akten.
Meningen med denna fordran blef
mig först klar, sedan jag försäkrat,
att jag omöjligen kunde afbryta gången
af denna akt med en här i hvarje
hänseende meningslös ballett, medan
jag däremot i första akten vid Venus’
hof tyckte mig finna den allra
lämpligaste anledning till en koreografisk
scen af rikaste betydelse, här där jag
själf i min första affattning af verket
ej trott mig kunna undvara dansen.
Jag kände en verklig eggelse inför
uppgiften att nu afhjälpa en
omisskännlig svaghet i mitt föregående
partitur och utkastade en utförlig plan,
enligt hvilken scenen i Venusberget
skulle upphöjas till stor betydelse.
Denna plan tillbakavisade emellertid
direktören på det bestämdaste och be- j
kände för mig helt öppet att det vid
uppförandet af en opera gällde icke
blott att låta en ballett dansas, utan
framför allt att denna ballett dansades
|
i midten af föreställningen; ty först |
vid denna tid infunno sig de
abonnenter, dem balletten uteslutande tillhörde,
i sina loger, enär de brukade äta mid- !
dag mycket sent; en i början utförd
ballett kunde alltså icke behaga dem,
då de aldrig bevistade första akten.
Dessa och liknande förklaringar
upprepades sedermera för mig äfven af
själfva statsministern, och hvarje
möjlighet till framgång framställdes
därvid så afgjordt beroende af de nämnda
villkorens uppfyllande, att jag till sist
ansåg mig nödsakad att afstå från hela
företaget.
Under det jag sålunda, lifligare än
någonsin, åter tänkte på att vända
tillbaka till Tyskland och bekymrad
spanade efter en punkt, som möjligen
kunde erbjudas mig som
uppehållsort i och för uppförandet af mina nya
arbeten, skulle jag emellertid få den
gynnsammaste uppfattning af den
kejserliga orderns betydelse, i det att
genom densamma Stora operans hela
institution, jämte hvarje nytt engagemang
som befunnes nödvändigt, fullkomligt
oinskränkt och utan villkor ställdes
till mitt förfogande. Hvarje
rekvisition jag önskade utfördes genast utan
hänsyn till kostnaderna; vid
iscensättningen förfor man med en omsorg
som jag förut ej haft någon
föreställning om. Under så ovanliga
omständigheter intogs jag alltmer af den
tanken, att jag här stode inför
möjligheten af ett alltigenom fullständigt, ja
idealt uppförande. Bilden af ett dylikt
uppförande — hvilket af mina verk som
därvid skulle uppföras är mig i det
närmaste likgiltigt — är det som nu,
sedan jag lämnat våra vanliga
operascener, länge och allvarligt sysselsatt
mina tankar; livad som aldrig och
ingenstädes förr stått mig till buds
skulle oförmodadt erbjudas mig i Paris,
och det vid en tidpunkt, då ingen
ansträngning skulle ha förmått skaffa
mig en ens tillnärmelsevis liknande
förmån inom Tysklands gränser. Jag
kan alltså öppet tillstå att denna tanke
uppfyllde mig med en icke på länge
känd värme, hvilken en viss bitterhet,
som inblandade sig, blott förmådde
stegra. Snart såg jag ingenting annat
framför mig än möjligheten af en
fullän-dadt skön framställning af mitt verk,
och i min ifver att förverkliga denna
möjlighet lät jag mig ej påverkas af
någon som helst betänklighet: når jag
blott fram till det jag nu törs anse
möjligt — så sade jag mig själf —
hvad angår mig då Jockyeklubben och
dess ballett!
Nu hade jag endast uppförandet att
tänka på. En fransk tenor —
förklarade mig direktören — fanns ej
för Tannhäusers parti. Då jag hört
talas om den unge sångaren Niemanns
glänsande begåfning, förordade jag
honom för hufvudrollen, ehuru jag själf
aldrig hört honom; som han framför
allt var mäktig ett ledigt franskt
uttal afslöts efter sorgfälliga
underhandlingar hans engagemang med stora
kostnader. Flere andra konstnärer,
sär-skildt barytonisten Morelli, hade mig
och min önskan att disponera dem för
mitt verk att tacka för sitt
engagemang. För öfrigt föredrog jag
framför flere här redan omtyckta första
rangens sångare, hvilkas allt för
färdigbildade manér stötte mig, åtskilliga
yngre krafter, dem jag hoppades kunna
lättare utbilda för min stil. Den hos
oss okända omsorg hvarmed
sångrepetitionerna här ledas öfverraskade
mig och under chef du chant Vauthrofs
högst kunniga och fintänkta ledning,
såg jag snart våra studier nå en
sällsynt mognad. Särskildt gladde det
mig att de yngre franska talangerna
så småningom fingo en riktig
uppfattning af saken och intogos af glädje och
entusiasm för sina uppgifter.
Så fick jag själf ett nytt intresse
för detta mitt äldre verk: på det
omsorgsfullaste genomgick jag ånyo mitt
partitur, nykomponerade Venus’ scen
jämte den föregående ballett-scenen och
sökte i synnerhet att öfverallt bringa
sången i öfverensstämmelse med den
öfversatta texten.
Hade jag nu oafvändt riktat min
uppmärksamhet på den
omständigheten att uppförandet öfver hufvud skulle
komma till stånd, och därvid lämnat
alla andra hänsyn åsido, så började
snart mina bekymmer på nytt, när
jag upptäckte, att detta uppförande
sannolikt icke skulle kunna hålla sig
uppe på den höjd jag hoppats. Det är
mig svårt att noggrant ange, i hvilka
hänseenden jag slutligen måste se mig
besviken.
Det betänkligaste var väl att den
svåra hufvudrollens framställare
underhöll ett — som han ansåg —
nödvändigt umgänge med recensenterna,
hvilka spådde min opera ett
oundvikligt fiasco, och att han därigenom
försjönk i allt större modlöshet. De glada
förhoppningar jag närt under
sångrepetitionerna sjönko allt djupare, ju
| mer vi kommo i beröring med scen
| och orkester. Jag såg, att vi gledo
I tillbaka till en vanlig operaföreställ-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
