Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 1 Februari 1902 - »Tannhäuser» i Paris 1860. Bref af Richard Wagner (forts.) - Minnen af Gounod från början af hans konstnärsbana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nings nivå och att alla sträfvanden,
som gingo högre, skulle blifva
fruktlösa. Ur denna synpunkt, som jag
från början naturligtvis uteslutit,
fattades emellertid det enda som kan göra
en vanlig operaprestation på något sätt
märkvärdig: någon betydande, af
publiken redan upptäckt och omtyckt
förmåga. Jag uppträdde med nästan
idel nybörjare. Mest bedröfvade det
mig dock att jag ej förmådde vrida
orkesterledningen, genom hvilken jag
ännu skulle ha kunnat utöfva ett stort
inflytande på föreställningens allmänna
stämning, ur den ordinarie
orkesterchefens händer; och att jag sålunda
med dyster resignation — ty min
anhållan att få återtaga, partituret
afvi-sades — måste gå in på en själlös
och matt framställning af mitt verk,
utgör ännu min verkliga sorg.
Hvilket mottagande publiken skulle
ge min opera blef mig under sådana om
ständigheter nästan likgiltigt: äfven det
mest glänsande skulle ej kunnat förmå
mig att själf närvara vid en längre
rad af föreställningar, som skänkte
mig så ringa tillfredsställelse.
Angående karaktären af detta mottagande
synes det mig emellertid som om man
hittills gifver er oklara underrättelser,
och ni skulle göra orätt i att ur dem
bilda er ett visserligen i allmänhet för
Tyskland smickrande, men i grunden
oriktigt omdöme om Paris-publiken. Jag
fortfar därför att tillerkänna denna
publik, mycket angenäma egenskaper,
särskildt en mycket liflig mottaglighet
och en verklig storsint rättskänsla. En
publik, ja en hel storstadspulik, för
hvilken jag är personligen
fullkomligt okänd, som dagligen genom
tidningar och pratsamma dagdrifvare fått
höra de dummaste saker om mig och
som med en nästan exempellös omsorg
bearbetats mot mig — att se en sådan
publik upprepade gånger hela
kvartstimmar i sträck kämpa för mig mot
en klick med de mest ansträngande
bi-fallsdemonstrationer, måste dock, vore
jag än den likgiltigaste, uppfylla mig
med värme. En publik, hos hvilken
hvarje opartisk genast kunde skönja
den häftigaste fördom gent emot mig,
var genom deras underliga omsorg,
hvilka ensamt utdela platserna vid
premiärer och som nästan gjorde det
omöjligt för mig att skaffa mina få
personliga vänner inträdeskort, denna
afton samlad i Stora operans salong;
lägger ni härtill hela Parispressen,
hvilken vid dylika tillfällen officielt
inbjudes och hvars fientliga
tendenser gent emot mig ni känner redan
af tidningarnas referat, så kan ni nog
förstå, att jag anser mig ha skäl att
tala om en stor seger, när jag helt
sanningsenligt berättar, att man
applåderade den ingalunda medryckande
föreställningen af mitt verk långt
kraftigare och enstämmigare, än livad jag
någonsin personligen upplefvat i
Tyskland. De tongifvande i den att börja
med nästan allmänna oppositionen voro
de flesta, ja, antagligen alla härvarande
musikrecensenter, och sedan dessa
uppbjudit all sin förmåga att bortleda
åhörames uppmärksamhet från stycket,
råkade de mot slutet af andra akten
i tydlig ängslan för att kanhända
nödgas närvara vid en fullständig och
glänsande framgång för »Tannhäuser»
och tillgrepo nu ett medel som de
redan vid generalrepetitionerna kommit
öfverens om, nämligen att vid vissa
bestämda repliker utbrista i skallande
skrattsalfvor. Härigenom lyckades de
redan vid andra aktens slut distrahera
publiken och försvaga dess
bifallsytt-ringar efter ridåns fall. Samma herrar
hade tydligen vid generalrepetitionerna,
från hvilka det ej lyckats mig att
utestänga dem, insett att operans egentliga
framgång berodde på utförandet af tredje
akten. En förträfflig dekoration af herr
Despléchin, Wartburgdalen i
höstkvälls-belysning, utöfvade redan vid
repetitionerna sin ljuskraf tpå de närvarande,
och framväxande ur denna bildade sig
nu oemotståndligt den för de följande
scenerna nödvändiga stämningen; från
framställarnes sida blefvo dessa scener
hela aftonens glanspunkt; alldeles
oförlikneligt blef pilgrimskören sjungen
och sceniskt utförd; Elisabeths bön,
fullkomligt och med gripande uttryck
återgifven af fröken Sax, fantasien till
aftonstjärnan, med fulländad elegisk
vekhet föredragen af Morelli, inledde
så lyckligt den bästa delen af Niemanns
prestation, berättelsen om pilgrimsfär- ;
den, hvarmed han alltid vann det
lifligaste erkännande, att äfven mitt verks
argaste fiende måste anse en alldeles
exceptionellt stor framgång
tillförsäkrad just denna tredje akt. På denna
akt förgrepo sig nu de nämnda
her-rarne och sökte genom häftiga utbrott
af skratt förhindra hvarje inträdande af
den nödiga samlade stämningen,
livar-vid ofta de obetydligaste ting måste tjäna
till enfaldiga förevändningar.
Emellertid läto nu hvarken mina sångare störa
sig eller publiken afhålla sig från att
med ofta rikligt bifall löna deras tappra
ansträngningar; och vid slutet blef
oppositionen ändtligen slagen till
marken under stormande inropningar af
framställarne.
Att jag icke misstog mig, när jag
tydde denna aftons framgång som en
fullständig seger, bevisade mig
publikens hållning vid andra föreställningen;
här blef det afgjordt, mot hvad slags
opposition jag nu uteslutande hade
att kämpa, nämligen mot härvarande
Jockeyklubb, hvilken jag väl får kallaså,
eftersom publiken själf med ropet »å la
porte les Jockeys» högt och offentligt
utpekade mina förnämsta motståndare.
Medlem marne af denna klubb, livilkas
rätt att anse sig för Stora operans
herrar jag icke behöfver närmare
utveckla för er och som genom
frånvaron af den sedvanliga balletten vid
tiden för deras ankomst till teatern,
d. v. s. ungefär i midten af operan
kände sig djupt kränkta i sina
intressen, hade med fasa upptäckt att >
Tannhäuser» vid premiären alls icke fallit,
utan i själfva verket tvärtom
triumferat. Från denna stund blef det deras
uppgift att söka förhindra att denna
ballettlösa opera framfördes afton efter
afton, och till den ändan hade man på
vägen från middagsbordet till operan
inköpt en mängd jaktpipor och
liknande instrument, med hvilka man på
det mest obesvärade sätt började
manövrera mot »Tannhäuser». Ända
dittills, alltså under hela första och lialfva
andra akten, hade ej minsta spår till
oppositionen framträdt, utan mycket
ihållande applåder hade ostördt fått
hälsa de ställen i verket, som
snabbast blifvit populära. Från detta
ögonblick däremot hjälpte ej längre några
bifallsdemonstrationer: förgäfves
demonstrerade kejsaren själf jämte sin
gemål för andra gången till mitt verks
försvar; af dem, som betrakta sig som
denna salongs härskare och som
samt-ligen tillhöra Frankrikes högsta
aristokrati, var den oåterkalleliga domen
öfver »Tannhäuser» uttalad. Ända till
slutet ledsagades publikens applåder
af hvisslingar och oväsen.
(Forts.)
Minnen af Gounod
från början af hans konstnärsbana.
Då Ponsards »Ulysses» med
Gou-nods intressanta musik förra året
ånyo upptogs på Odeon-teatern,
inne-höllo Paristidningar åtskilliga minnen
från den tid, då den berömde
tonsättaren först gjorde sig känd i
konstvärlden. Med återupptagandet af
»Ulysses» skulle Gounod, om han nu
lefvat, i år ha kunnat fira
halfsekel-jubileet af sin egentligen första stora
framgång på scenen, hvilken han vann
i nämnda tragedi, då densamma år
1852 uppfördes med Gounods musik
på Théatre Fran?ais under ledning af
Arsene Houssay. Gounod hade
visserligen genom sin »Messe solennelle»,
livaraf en del utfördes 1851 i
London, gjort sig mycket bemärkt, men
hans under samma år uppförda
första opera »Sappho» blef tämligen kallt
mottagen af Stora operans publik.
Varma beundrare af detta verk
saknades dock icke, bland dem Berlioz.
Äfven Ponsard hade lyckönskat
tonsättaren och frågat honom, om han
vore hågad att skrifva musik till
körerna i en 5-akts-tragedi »Ulysses»,
som var bestämd för Théatre
Fran-cais. Naturligtvis antogs detta
förslag af Gounod, som var stolt öfver
att ha fått ett sådant anbud. Den
musik han nu skref skulle ej blott
inbringa honom konstnärlig ära utan
äfven — en fru. Komponisten mötte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
