Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 1 Februari 1902 - Minnen af Gounod från början af hans konstnärsbana - Från Kongl. Hofoperan i Dresden af G. W. »Pechvogel und Lachtaube», ballett af Georg Pittrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nämligen en dag den berömde
pianisten, konservatorieprofessorn
Zimmermann, hvilken sporde honom om det
nya verk han hade under arbete.
’ »Jag har just nu skrifvit körerna till
’Ulysses’, ett ämne som mycket
intresserat mig», svarade Gounod, och
en konversation utspann sig då
mellan de båda tonkonstnärerna, till dess
de nådde Zimmermanns bostad, då
denne bjöd Gounod att följa med
honom upp. Väl uppkommen i våningen
slog sig Gounod ned vid pianot och
började sjunga igenom »Ulysses
iskörerna, ackompagnerande sig själf.
Zimmermanns dotter var närvarande.
Just som den sista kören var sjungen,
gaf hon till ett anskri och nedföll
af-sviinmad. Då hon kommit till sig
igen yttrade hon: »Aldrig har jag
hört en sådan musik, och så sjungen
sedan!» Två månader därefter var
m:lle Zimmermann förlofvad med
Gounod, som vid den tiden uppnått
en ålder af trettiotre år.
Den berömde pianoläraren
uppskattade högt Gounods talang och hyste
stora förhoppningar om hans framtid.
Den tiden förtjänade emellertid den
blifvande kompositören till »Faust»
inte en sou. Han hade ej kunnat få
någon förläggare för partituret till
»Sappho» utan fått trycka det på sin
egen bekostnad. Med körerna till
»Ulysses» var han lyckligare; efter
uppförandet af denna pjes erbjödo sig
bröderna Escudier i öfversvallning af
ädel hänförelse att gratis förlägga dem.
Sitt första honorar, 100 francs,
förtjänte Gounod af förläggaren Lebeau
för sitt »Ave Maria» öfver Bachs
preludium. Triumferande öfverlämnade
han pengarne till sin unga fru, då
han inträdde i sitt anspråkslösa hem.
»Nu», sade han, »kan din far ej
vidare säga, att jag inte förtjänar något
med min musik!»
Men vi återvända till »Ulysses».
Endast med stora svårigheter kunde
den unge maestron erhålla nödig
personal för utförande af sin musik på
Théåtre Fran^ais. Inkomsterna för
det Moliére’ska konsttemplet voro den
tiden just ej så lysande, och orkestern,
hvilken Offenbach dirigerade, bestod
af på sin höjd ett dussin musiker.
En betydlig tillökning af de spelande
erfordrades därför och dessutom
be-liöfdes för de flerstädes delade
körerna en mängd sångare och
noggrann öfning. Berlioz, som
genomsett partituret, uppmuntrade
komponisten att ovillkorligen fordra hvad som
behöfdes för utförandet af hans
musik, detta vore ock, skref han, i
teaterns eget intresse, då efter hans
mening ensamt musiken skulle draga
folk till en mängd föreställningar.
Lyckligtvis hade den ganska skygge
Gounod en mäktig hjälpare i
Offen-bach, och denne dref småningom
igenom allt, trots societärernas hemliga
motarbetande, hvilka tyckte att man
begick onödiga dumheter för att be- 1
trygga framgången af »Ulysses». Så
anmärkte en af dem: »Vi äro icke
här på operan; man kommer ej hit
för att höra musik.» En annan
yttrade: »Tror ni att vår orkester, som
kostar oss tolf tusen francs om året,
inte skulle vara tillräcklig för att
utföra den här unge mannens musik?
Divertissementen af Lully fordra ju
icke mera.» Då partituret skulle
genomgås vid pianot blefvo därför
skåde-spelarne icke inbjudna men väl Alfred
de Vigny, Théophile Gautier och
Alfred de Müsset. Gounod sjöng sin
musik med sin något beslöjade stäm- j
ma men med intensivt uttryck och |
stort behag som slog mycket an.
Musiken gjorde betydande verkan,
särskildt dubbelkören vid gästabudet,
hvilken Berlioz förklarade
beundransvärd. Första uppförandet ägde rum
den 18 juni 1852. Berlioz hade ej
misstagit sig: det var musiken, som
betryggade pjesens framgång. Trots
sommarhettan gick »Ulysses» fyrtio
gånger oafbrutet öfver scenen.
Från Kongl. Hofoperan
i Dresden.
Af g. w.
»Pechvogel und Lachtaube».
Ballett af Georg Pittrich.
Direktionen för »Königl. Opernhaus»
hade utsett d. 30:de dec. 1901 för den
stista af årets talrika och intressanta
premierer. På programmet lästes:
»Pechvogel und Lachtaube»
Tanzmärchen in 8 Bildern von K.
Scheidemantel (frei nach Leander). Musik von
Georg Pittrich. Båda dessa voro
sådana namn, som »drogo».
Kammersänger Scheidemantel är sedan lång
tid tillbaka en af de mest uppburne
bland operans baritonister och
Dresden-publikens stora favorit. Komponisten
Georg Pittrich har Dresden till
fädernestad, och vid K. Konservatoriet
därstädes gjort sin musikaliska
utbildning-— Efter med framgång af slutade
musikstudier engagerades Pittrich vid Kongl.
Hofteatern såsom körrepetitor och
dirigent för balletterna, hvilka han med
elegans och chic anförde. Emellanåt
dirigerade han operor, t. ex. »Hans
och Greta», som han ledde utan
repetition, då en af kapellmästarne hastigt
insjuknat. För tre år sedan tog han
engagement som kapellmästare i
Hamburg och sedan sistl. juni innehar han
samma befattning vid »Opernhaus» i
Frankfurt a Main (direktion P. Jensen).
Hr Scheidemantel var för
Dresden-publiken i egenskap af författare helt
obekant och hans text är egentligen en
omarbetning af den berömde läkaren
Richard Volkmanns (pseudonym
Leander) »Träumereien an Französischen
Kaminen», som han skref under
belägringen af Paris. Öfver
Kammersänger Scheidemantels kapacitét såsom
textförfattare eller omarbetare hade
recensenterna de mest olika meningar,
dock är handlingen i och för sig så
poetisk och intagande, att den fängslar
intresset, och angående musiken fanns
endast en mening. — Hr Pittrich visar
sig ej allenast såsom en högt begåfvad
melodiker utan äfven som en fint
och stilfullt karaktäriserande
komponist. Ofta kommer han att beröra
folkvisor och folkdanser från de franska
klassiska mästarne. I teknik, grazie
och elegans märkes ett visst inflytande
af Delibes, ehuru melodierna helt och
hållet äro hans egna. I nutidens
komplicerade och lärdt konstruerade musik,
verkar det dubbelt angenämt att få
höra en fritt flytande melodi, rik på
intagande pointer. Klaverutdraget
(förlag: Schotts Söhne, Mainz) är en
intressant bekantskap för dem, som till
ombyte med Wagner och hans
efter-apare, vilja höra något å la Buongior
no’s »Mädchenherz», (nyligen uppförd
i Dresden med enorm succés).
Trots sin ungdom, ännu i 20-talet,
har Pittrich visat sig ovanligt
produktiv. Hans opera »Marga» (text af
Arno Spies) uppfördes i Dresden för
sju år se’n och en ny opera af honom
är inlämnad till k. hofteaterns direktion.
Hans »Lieder» äro sjungna med bifall
å konsertsalarne, och till de flesta af
dem har prinsessan Friedrich August
(hvars lärare i komposition Pittrich
länge varit) skrifvit texterna. För att
i korthet nämna om ballettens utförande,
så bjödo de medverkande på utmärkta
prestationer och dekorationerna voro
briljanta. Ballettmästaren Berger, som
instuderat baletten, var »Pechvogel»
och frk Hörnlein — »Lachtaube».
Konungen: hr Gassert, Marskalken:
hr Ernst, Trollkarlen: hr Funke. Frk
Clara Gäbler, hrr Schütze, Geisler,
Seiter, Günter och Haagen förtjäna
alla största beröm. Ett glänsande,
ett extra loford, förtjänar ett »Pas de
deux» hvari de båda ny engagerade
italienarne frk Zanini och hr Bonfiglio
excellerade. Den sistnämdes virtuositet
är mer än beundransvärd. —
Orkesterns ledning var anförtrodd åt dr
Rabl, och det vackra violinsolot i
Nocturnen utfördes af
hofkoncertmäs-taren Lewinger med vanligt
mästerskap. Premieren ägde rum för »fullt
hus».
Från hofvet märktes h:s k. h.
prinsessan Friedrich August (Sachsens
blifvande drottning) och prins Johann
Georg, hvilka öfvervoro hela
föreställningen och lifligt deltogo uti
inrop-ningarna. Dessutom voro en mängd
kritiker och konstnärer äfven från
andra platser närvarande.
Kapellmä-star Pittrich, Kammersänger
Scheidemantel och ballettmästaren Berger in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
