- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 22 (1902) /
27

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 17 Februari 1902 - »Tannhäuser» i Paris 1860. Bref af Richard Wagner (forts. och slut) - Musikbref från England, af Hildegard Werner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

afton från sina nöjen på andra håll,
återvände i full rustning till operan
j och förnyade andra aftonens
uppträden. Denna gång steg förbittringen
hos publiken, som alltså med all makt
skulle hindras att följa föreställningen,
till en, efter hvad man försäkrade mig,
dittills alldeles okänd höjd, och det
var väl endast fridstörarnes, som det
tycks, oantastbara sociala ställning, som
skyddade dem för handgriplig
tillrättavisning. Jag kan i korthet säga, att
lika förvånad jag var öfver dessa
herrars tygellösa uppträdande, lika
gripen och rörd var jag af den
egentliga publikens hjältemodiga
ansträngningar att skaffa mig rättvisa, och
ingenting kan vara mig mera fjärran
än att på minsta sätt tvifla på
Parispubliken, så snart den befinner sig på
en för densamma moraliskt
nödvändig neutral terräng.

Mitt numera officiellt meddelade
beslut att återtaga partituret har satt
direktionen i icke ringa förlägenhet.
Hon erkänner nu högt och öppet att
man med min opera haft en af de
största framgångar och att man ej kan
erinra sig, att publiken någonsin förr
med så stor värme tagit parti för ett
angripet verk. De rikaste inkomster
synas vara garanterade genom
»Tann-häuser», till hvilken huset alltid varit
utsåldt i förköp. Man berättar äfven
för direktionen om publikens
förbittring öfver att se sig hindrad i sina
ifriga bemödanden att med lugn åhöra
ett nytt namnkunnigt verk, och det
af ett till antalet så ringa parti. Jag
har hört att kejsaren fortfarande är
min sak fullt bevågen och att
kejsarinnan till och med vill bli mitt verks
beskyddarinna och fordrat garanti för
att inga störande uppträden vidare skola
förekomma. I detta ögonblick
cirkulerar bland musiker och målare,
konstnärer och skriftställare i Paris en till
statsministern riktad protest mot de
ovärdiga tilldragelserna i operahuset,
hvilken efter hvad man påstår får
många underskrifter. Under sådana
omständigheter kunde jag lätt få mod
att låta min opera återupptagas. En
viktig konstnärlig hänsyn afhåller
mig dock därifrån. Hittills har man
ej kunnat komma till ett lugnt och
samladt åhörande af mitt verk; dess
egentliga karakter, som ligger i
framkallandet af en för den vanliga
operapubliken främmande, hela verket
omfattande stämning, har ännu icke
för-ståtts af åhörarne, hvaremot dessa
fästa sig vid vissa lätt anslående och
glänsande yttre moment — som
egentligen tjäna mig blott till staffage —
lägga dem på minnet och, såsom nu
skett, hälsa dem med lifligt erkännande.
Kunde och skulle det nu komma till ett
lugnt andäktigt åhörande af min opera,
så fruktar jag, efter hvad jag förut
antydt om beskaffenheten af dessa
uppföranden, att den inre svaghet och
lif-löshet i framställningen, som alla med

verket närmare bekanta redan
upptäckt och som det blef mig förvägradt
att personligen söka afhjälpa, måste
allt tydligare träda i dagen, och kan
alltså ej för denna gång hoppas på
en verklig, utan blott på en yttre,
skenbar framgång för min opera. Må
därför allt det bristfälliga i dessa
föreställningar nådigt begrafvas under det
damm, som dessa tre bataljaftnar
hvirf-lat upp, och måtte mången, som
smärtsamt gäckade de förhoppningar jag
satte på honom, för denna gång rädda
sig med den tron, att han fallit för
en god sak!

Och så må då »Tannhäuser» för
denna gång ha spelat ut sin roll i
Paris. Skulle den önskan gå i
uppfyllelse, som hyses af allvarliga
vänner till min konst, skulle ett förslag
utföras, hvilket för närvarande på
allvar sysselsätter de allra
sakkunnigaste och som går ut på ingenting
mindre än ett skyndsamt inrättande af
ett nytt operahus till förverkligande af
mina äfven här uttalade reformtankar,
så hör ni kanske än en gång talas om
»Tannhäuser» — och det åter från
själfva Paris.

Hvad som denna dag tilldragit sig
i Paris med anledning af mitt verk
har ni nu fullständigt sanningsenligt
erfarit: därför må helt enkelt den
omständigheten borga, att det är mig
omöjligt att nöjas med ett yttre sken,
när min innersta önskan därvid
förblir ouppfylld, och denna kan blott
stillas genom medvetandet att ha
framkallat ett verkligt, förståelsefullt
intryck.

––-^–––

Musikbref från England.

London, januari 1902.

Bland de många musiktillställningar,
som ega rum i London, må jag
sär-skildt nämna Newmans
orkesterkonserter, som gifvas hvarje hvardagskväll
och söndagseftermiddag, i Queens Hall,
under Mr Henry Woods dirigentskap.
— Orkestern, sammansatt af cirka 100
man, kan för homogenitet och
klangprecision jämföras med Tysklands
förnämsta orkestrar. Mr Wood, som är
gift med en rysk sångerska, har
verkat mycket för spridandet af rysk
musik i London, och man kan
näppeligen höra något mera fulländadt än
Tschaikowskys »Sinfonie Pathetique»,
Overtyr »1812» eller Suite: »Casse
Noisette», utförda af nämnda orkester.

Hvarje måndagskväll ges en så
kallad Wagner-konsert, då nära nog hela
progammet innehåller verk af Wagner,
men som engelska nationen, ehuru
mycket road af musik, ej är verkligt
musikalisk, så brukar man för att dra
fullt hus till konserterna, inflicka på
slutet af det annars stilfulla
programmet, potpourrier från populära ope-

retter och dylikt kram. Detsamma
eger rum äfven vid en Beethoven
konsert. Kan vandalismen gå längre i
våra upplysta tider!

Drottningen af England har utnämnt
Lady Hallé-Neruda till engelsk
hof-violinist. Hennes majestät, som var Sir
Charles Hallés pianoelev, har visat
mycket intresse för hans enka. För ett par
veckor sedan hörde jag Lady
Hallé-Neruda spela på en stor konsert, och
hennes föredrag var eldigare och mera
tilltalande än någonsin.
Allmännaopinionen är att sorger och stora förluster
ha förädlat hennes konstnärsskap.

Pianisten Madame Carreno är för
närvarande i London, där hon spelar
på »The Populär Concerts» i St. James
Hall. Hon har ibland annat spelat
pianostämman i Christian Sindings Qvintett i
E. moll. Madame Carreno har nyligen
gift sig för fjärde gången.

Den musiktäflan som utlystes i fjor
för engelska musiker beträffande
komponerandet af en ny kröningsmarch,
har vunnit sådan anklang, att
jurymännen nu ha 190 marscher att välja
på. Den segrande kompositören får
£. 50 (900 kronor), och hans marsch
blir utförd vid de stundande
krönings-högtidligheterna i London.

För närvarande är doktor Edvard
Elgar lejonet bland Englands
kompositörer, sedan hans kantat, »the Dream
of Gerontius» med stor succés, den
19 december, utfördes i Düsseldorf
under herr Julius Buths dirigentskap.
Af den tyska pressen har det stora
verket blifvit lofordadt. D:r Elgar,
som är en flitig kompositör, har
skrif-vit några charmant vackra småsaker
för piano och violin, som äro
ofantligt populära i England, ibland hvilka
jag må nämna »Salut D’Amour», och
»Chanson Matin». D:r Hans Richter
är mycket förtjust i Elgars stora
orkesterverk »Thema with Variations»,
som d:r Richter och hans orkester
flera gånger utfört i Tyskland och
Österrike. D:r Elgar kallar det »An
Enigma»,emedan hvarje variation
målar en särskild tonkonstnär, som
kompositören lemnat åt publiken att gissa
sig till. Det vore önskvärdt om det
intressanta verket kunde finna väg till
Stockholm, och varder det härmed på
det varmaste anbefaldt åt Svenska
musikföreningarna eller kongl.
teaterdirektionen.

Doktor Philipp Wolfrums »Ein
Wei-nachts-Mysterium» för soli, kör och
orkester, som utfördes i somras under
kompositörens anförande i Heidelberg,
då »Tonkünstler-Versammlung» höllsin
musikfest därstädes, gafs för första
gången i England den I9:de december
af Worcestershire Philharmonie
Society, under d:r Edward Elgars
dirigentskap. Musikrecensenten i
Londontidningen »the World», som var
närvarande, yttrar att det är ett konstnärligt
verk, som utvisar storartadt mästerskap
i polyfoni, och verket gjorde ett djupt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:59:53 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1902/0029.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free