Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 17 Februari 1902 - Musikbref från England, af Hildegard Werner - Musikhistoriska museet i Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och mäktigt intryck på den engelska
kon sertpu bliken.
Eget nog så utfördes Elgars »the
Dream of Gerontius» i Tyskland på
samma dag, som Wolfrums »Ein
Wei-nachts-Mysterium» i England.
Mr Sousa, den ryktbare
amerikanska dirigenten, och hans orkester af
cirka 60 man, ha nyligen gjort en 3
månaders konsertturné i England och
Skottland, som inbringade mr Sousa
den lilla nätta summan af 124,000
kronor. Orkestern spelar med
beundransvärd renhet och precision, både
klassiska och moderna saker. Konserterna
voro så populära, att hundratals
personer ej kunde få tillträde. Innan mr
Sousa återvände till Amerika blefvo
han och hans kapell bjudna att resa ut
till Sandringham och spela för kung
Edward och drottning Alexandra. Efter
konsertens slut erhöll mr Soiisa
Vic-toria-orden, som konungen
egenhändigt gaf honom, i det han å egna och
drottningens vägnar hjärtligt tackade
den amerikanske dirigenten för det
stora nöje hans spel hade förskaffat
dem. Hans majestät gaf mr Sousa
därjämte fyra fasaner, som kungen själf
hade skjutit på Sandringham, och
uttryckte sin önskan, att Sousa och lians
orkester skulle komma till England
igen nästa sommar, under
krönings-högtidligheterna. En önskan, som mr
Susa och hans kapell gärna efterkomma.
Ehuru det finns mer än 50 teatrar
i London, så är det mycket sällsynt
att man kan få höra en opera. Det
är nära nog endast under
sommarsäsongen, som dylika tillfällen erbjudas
och då på Coventgarden-Teatern, där
operorna sjungas på utländska språk
och inträdesprisen äro enormt höga,
varierande"från 8 till 30 kronor
biljetten. På de öfriga teatrarna gifvas
dramer, komedier, farser, operetter,
pantomimer, (just nu gifvas dylika på 18
teatrar i London), och de så mycket
gouterade »Musical Comedies», en
me-lange af vackra flickor i korta kjolar,
tvetydiga sånger med dans,
extemporering af manliga sujetter och banal
musik; med ett ord, en musikalisk
underhållning, däri förfining och god
smak lysa genom sin frånvaro.
Under de sista åren ha flera
framstående tonkonstnärer, ibland hvilka
professor Stranford och Sir Alexander
Mackenzie, kommit till den
öfvertygel-sen, att det verksammaste medlet till
att höja den i musikaliskt hänseende
simpla smak, som herskar inom
teatervärlden, skulle vara att bygga ett
vackert och väl inredt National-operahus
i London, där icke allenast in- och
utländska operor skulle gifvas på ett i
allo värdigt sätt, och på engelska
språket; men också, att inträdesafgifterna
skulle vara så moderata, att de mindre
bemedlade klasserna kunde få tillfälle
att höra dem.
Flera försök ha gjorts för att sätta
planen i verket, men utan resultat.
Petitioner ha ingått till regeringen och
London County Council, men ehuru
vederbörande erkänna att ett nationelt
operahus är högst behöfligt, så ha
statsanslag nekats till grundandet af
ett sådant.
Emellertid ha nu Earl of Dysart,
som är en stor musikälskare och varm
beundrare af Wagners operor, i ett bref
till tidningen Times uppmanat rika
musikvänner att inom 6 månader
försöka att etablera en fond af £ 500,000
(omkring 9,400,000 kronor) och
hvar-till lian vill bidraga med £ 10,000
(omkring 1,800,000 kronor); för
befrämjandet af ett sådant operahus i
London.
Framtiden skall snart visa om Earl
of Dysarts uppmaning vinner genklang
bland Englands aristokrater och
millionärer.
Earl af Dysarts lefnadssaga är så
egendomlig att jag vill med några ord
förtälja den. Earl af Dysarts fader,
som egde stora egendomar i England
och Nya Zeland och omkring 36
millioner reda pengar, var en misantropisk
girigbuk. Han bodde i ett litet
vindsrum på Norfolkgatan, Strand i
London, och där lefde han tills han dog
i september 1876. Då testamentet
öppnades, befanns det att testator hade
gjort det villkor, att hans 19-årige son
och arfvinge ej skulle få tillträda något
af arfvet förr än 21 år hade förflutit.
Då den nuvarande Eai’1 of Dysart,
som i sin ungdom var mycket
närsynt, ändtligen fick tillträda sitt arf
i sept. 1899, så var han
olyckligtvis blind och således urståndsatt att
kunna njuta af sin stora förmögenhet.
Han är mycket musikalisk och
intresserar sig ifrigt för tonkonstens
befrämjande i England, hvilken han
anser mäktigt bidraga till att förfina och
förädla smaken hos massan af folket.
Hildegard Werner.
Musikhistoriska Museet
i Stockholm
liar, sedan det här senast omnämndes
under förra året, från Akademiska
kapellet vid Lunds universitet såsom
depositum mottagit en högst
värdefull samling äldre musikinstrument
nämligen 6 klarinetter, 15 oboer, 8
blockflöjter, däraf en basflöjt, 3
fagotter, däraf en diskantfagott,
krum-liorn, zinka af elfenben (mycket
sällsynt), 4 waldhorn, 4 ryttartrumpeter,
dragbasun, melodichord, 2 violiner,
tenorviola, kontrabas, 2 viola di gamba,
en violoncell och en cittra —
samman-lagdt 52 instrument.
Från Kongl. Teatern har museet,
likaledes såsom depositum, fått
mottaga en samling äldre, samtliga ur
bruket komna musikinstrument
bestående af: en claviharpa, sign. J. C.
Dietz, Paris 1821 (Dietz var detta
instruments uppfinnare), basklarinett,
ba-setthorn, tre dragbasuner (sopran-,
tenor- och bas), 2 waldhorn från slutet
af 1700-talet, ett kromatiskt basliorn
(mycket sällsynt exemplar), fagott, 2
kyrkotrumpeter från början af
1600-talet, en trumpet, ett par pukor och 2
lutor.
Gåfvor hafva vidare under
sistför-flutna år lämnats af: tonsättaren G.
Puccini, Milano, porträtt med
egen-liändig namnteckning och notskrift ur
op. »La Boheme» (under inöfning å
Kongl. Teatern här); Ivar Hallströms
sterbhus, genom fabrikör P. W.
Hallström, professor Hallströms rikhaltiga
! autografsamling, som redan förut var
museet tillförsäkrad genom
testamentariskt förordnande; grosshandlaren
Johan Bäckström, en till prof.
Hallström af beundrarinnor skänkt
eldskärm med konstbroderi, framställande
en scen ur op. »Den bergtagna»; af
musikhandlaren C. A. Söderlund en
violin, sign. Klingenthal 1750, ett
assy-riskt stränginstrument samt ett
psalm-odikon; musikdirektören P. Pehrsson
Gellner, Örebro, en contraaltviol och
spikharmonika; hr Bertil Dahlgren en
amerikansk banjo och en guitarr af
äldre konstruktion; fru Dagmar Möller,
född Bosse, ett japanskt
stränginstrument, hvars rygg utgöres af ett
sköld-I paddskal; fabrikör Th. Winborg oboe
från början af förra århundradet och
vallhorn från Leksand; f.
riksdagsmannen G. Erikson, Mörsil,
näfver-lur från Jämtland; doktor K. Valentin
egenhändig notskrift af den berömda,
nu 80-åriga sångerskan madame
Pauline Viardot-Garcia, med tillägnan till
museet.
Följande hafva lämnat böcker och
äldre musikalier: konsertmästaren L.
Zetterqvist; George Hart, Le violon
ses luthiers célébres etc., traduit de
l’anglais par A. Royer; kongl.
sekreteraren G. Renholm: Antoine Vidal, La
lutherie et ses luthiers, Paris 1889;
ingeniören Hj. Berwald: hans faders,
tonsättaren Franz Berwalds Quintetto
N:o 2 i originalmanuskript;
stationsinspektoren Victor Hedin, Avesta:
egenhändigt notmanuskript till Eric Gustaf
Geijers duett »De små»; doktor G.
Thollander, Kisa: Abr. Abr:son
HÜ1-pliers, Historisk afhandling om Musik
och Instrumenter etc. Västerås 1773
(sällsynt); musikdirektören L.
Rube-nius, Avesta: en samling äldre
musikalier, däribland en handskrifven
koralbok från 1700-talet; stabstrumpetaren
Hj. Bergendalil: tre notskrifter på
pergament, fragment af ett graduale, från
1400-talet; bankbokhållaren F. Schéele:
Kongl. Teaterns spellistor under åren
1832—1865, uppgjorda af
operasångaren Bernhard Lundbergh, 5 inbundna
volymer.
Genom köp har museet bl. a.
för-värfvat en luta af den berömde
lut-makaren Hans Frey, som lefde i Bo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
