Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 17 Februari 1902 - Musikhistoriska museet i Stockholm - Musikbref från Italien. Filippo Marchetti †. Operasäsongen, af Anteros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
logne på 1500-talet; vidare en luta,
sign. Johann Jerner 1803, en
stråk-cittra samt en radleier från år 1743
(ett med den svenska nyckelharpan
besläktadt instrument).
Af godsegaren Olof Lemon, Arholma,
har museet såsom depositum mottagit
den guitarr, som i lifstiden tillhörde
prins Gustaf och som efter dennes död
af drottning Josefina skänktes till den
så tidigt bortgångne
fursten-tonsätta-rens vän Ivar Hallström, hvilken
sedermera skänkte densamma till dess
nuvarande ägare.
Af instrumentmakaren Alfred Broek,
Målargatan N:o 7 har museet fått
mottaga en af honom gjord violin di
gamba i miniatyrformat. Det endast
41 centimeter långa instrumentet, som
är en kopia efter en i museet
befintlig viola di gamba tillverkad i Sverige
i början af 1700-talet. är försedt med
inläggningar af elfenben och arbetet
vittnar om stor yrkesskicklighet hos
dess upphofsman.
Åtskilliga af ofvannämnda
instrument äro på ett särdeles förtjänstfullt
sätt restaurerade af
instrumentmakaren Alfr. Broek härstädes.
Musikhistoriska museet har vidare
från en engelsk präst, rev. F. W.
Galpin, Hatfield Vicarage i Essex,
hvilken äger en af de märkligaste
musikinstrumentsamlingar i Europa, fått
mottaga som gåfva en oboe d’amour från
början af 1700-talet, oboe från senare
hälften af samma århundrade, kopia
af en flute traversiére från 1500-talet
samt ett kenehorn.
Bland öfriga gåfvor till museet under
den senaste månaden märkas: af
musik-handlare Axel Söderlund ett
psalmodi-kon och ett stumt öfningspiano från
förra hälften af 1800-talet;
musikhandlare Bertil Dahlgren en gitarr af äldre
konstruktion och en amerikansk banjo;
fabrikör Theodor Winborg en oboe från
1820; musikdirektör J. O. Simlund,
Husby Långhundra, en gitarr, sign.
Marseille 1787, samt en samling äldre
musikalier; redaktör Nils Lundblad en
flöjt från början af 1800-talet;
post-expeditör J. Blavier en pedalharpa,
som tillhört den bekante harpvirtuosen
Pratte.
Museet har ytterligare från
Christine Nilsson, grefvinna de Casa
Miranda, fått som gåfva mottaga en
fransk »vielle», ett slags savoyandlira,
beslägtad med vår svenska
nyckelharpa. Det med sina granna färger
och vackra perlemorinläggningar
särdeles prydliga instrumentet (hvars
kropp har lutans form) är en
intressant tillökning i museets samling.
Museet, som har sin lokal i N:o 9
Nybrogatan, nedra botten, hålles öppet
söndagar kl. 1—3 och onsdagar kl.
1—4. Gåfvor mottagas tacksamt af
museets föreståndare, sekreteraren
Johannes Svanberg, adr. Kongl. Teaterns
kansli.
Musikbref från Italien.
Xapoli, jan. 1902.
Filippo Marchetti f — Operasäsongen.
Med den man, hvars namn läses här
ofvan, bortgick ur tiden den siste bland
operakompositörerna af genuint
italiensk karaktär, hvilka, såsom Rossini
yttrade om Bellini, »för sin framgång
städse räkna på sin lyckliga fallenhet
för enkla och af en sann effekt uppfyllda
melodier». Af samtliga dessa
tonsättare beundrade Marchetti framför allt
den sistnämnde, och då publikens smak
ej, liksom han själf, förblef den gamla
skolans traditioner trogen, uppgaf han
redan för ett tjugutal år sedan att
arbeta för scenen.
Hans mästerverk, »Ruy Bias», som
erhöll eldsdopet på Scala-teatern i
Milano år 1869, förde med sig på sitt
segertåg genom världen en fläkt af
äkta italiensk konst. Samtidigt gifven
å ända till fyrtio teatrar och med
Rossinis »Barbiere di Seviglia» delande
äran af att under loppet af många år
ha varit Italiens förnämsta
repertoaropera, anslog densamma, främst genom
den af en varm och kraftig lidelse
genomströmmade duetten »dolce
vol-lutta» så som knappt något efterföljande
lyriskt-dramatiskt arbete, möjligen med
undantag af Mascagnis »Cavalleria
rus-ticana». I våra dagar har emellertid
»Ruy Bias», lakejen af Victor
Hugo’-ianskt ursprung, fått nedstiga från den
tron, hvilken han så ärorikt och under
så stormande bifall intagit, men icke
minst den utomordentligt sceniskt
verkningsfulla strukturen af förevarande
verk skall i alla tider förblifva ett
föremål för beundran. Jag tänker
härvidlag särskildt på den scen, hvarest
ledsamheten vid hofvet — jämväl af
Carmen Sylva tecknad i en af hennes
senaste dikter — tolkas af musiken
med den mest slående effekt.
Marchettis öfriga operor, af hvilka
den första, »Gentile da Varano»
uppfördes i Torino 1855, då dess skapare
ännu knappt uppnått tjugu års ålder,
och den andra, »Gialietta e Romeo*,
som med hänsyn till melodiernas
mångfald och fägring torde öfverträffa
Gou-nods, gjorde ingen vidare lycka,
all-denstund de lida af betänkliga longörer
— sådana kan ju endast ett så stort
snille som Richard Wagner göra
drägliga! Hvad beträffar de sista alstren af
Marchettis hand för teatern,* »Gustavo
Vasa» och »Don Giovanni d’Austria*,
så sakna de den ungdomligt friska
verv, som särskildt utmärker »Ruy
Bias».
En den mest samvetsgranne och sin
konst hängifne musiker visade han sig
* Sedan en liingre tid tillhaka var en med
åren tilltagande darrhandliet honom i hög grad
till hinders. Detta oaktadt producerade han
allt fortfarande en hel del särdeles vackra
solosånger.
vara icke allenast i sin egenskap af
lärare åt nuvarande italienska
änkedrottningen Margherita, utan äfven på
sin direktörsplats — sedan 1881 —
för sitt lands främsta musikinstitut,
»Accademia di S. Cecilia» i Roma,
hvilken till stor del har honom att tacka
för sin nyorganisation. I fråga om
hjärtegodhet, enkelhet och
anspråkslöshet äfvensom något till utseendet
liknade han sin förtrogne vän, den illustre
dramaturgen Pietro Cossa. Född i
Bolognola, en liten by i Mardierna
högt upp bland Apenninerna, 21 febr.
1834, afled Marchetti efter långvarigt
lidande — kräfta i struplmfvudet —
i Italiens hufvudstad 18 jan. d. å.
Om innevarande operasäsong är
hittills föga att säga, enär inga inhemska
nyheter förekommit förutom Edoardo
Mascheronis — f. n. orkesterchef vid
S. Carloteatern härstädes — Lorema».
Det för en premiere rätt måttliga
bifall, hvilket vid dess framförande
å »Carlo Felicc», kom densamma till
del, var lmfvudsakligen egnadt de
uppträdande, i första rummet titelpartiets
innehafvarinna, den celebra
primadonnan Gemma Bellincioni.
I öfrigt — för att nu hålla oss
endast till de tre mest betydande
teat-rarne — hafva å dessa Wagner-vcr\
omväxlat med mer eller mindre gamla,
företrädesvis italienska operor. »S.
Carlo» här i Napoli och »Scala» i
Milano öppnades med resp. »Lohengrin»,
som hade ett par särskildt
erkännans-värda framställare i spanske tenoren
Francesco Vinas samt barytonisten
Mario Ancona och »La Valkiria», hvari
Fausta Labia fortfarande återger
Sieg-linde. Därpå hafva följt Donizettis
»Elixir d’amore» och Massenets
»Manor», i hvilka en förträfflig
tenorsångare, Enrico Caruso, varit största
dragningskraften, å den förra samt
förstnämnde tonsättares »Linda» och
Humperdincks »Hänsel & Gretel»,
öfverhufvud taget ny för Italien, å den
senare teatern, samtliga å hvar sitt
håll städse beledsagade af de glänsande
Manzotti-Marenco’ska balletterna
»Si-eba» — hvars hjältinna är en
fornnordisk valkyria, handlingen tilldrager
sig i »ultima Tule» — och »Amor»
i öfverdådiga uppsättningar.
Beträffande den gamla, renommerade
Scala-teatern såg det, då staden denna gång
drog in på sitt hittills årligen gifna
anslag, i elfte timmen mycket hotande
ut för densammas bestånd, som
emellertid räddades genom kraftigt enskildt
initiativ. I Roma har Costanzi-teatern
haft förtjänsten att för italiensk publik
f. f. g. och med afgjord framgång
presentera »Mästersångarne» — »I
maéstri cantori» — samt sedermera
beredt en italiensk dylik, tenoren Bonci,
tillfälle att briljera i Bellinis
»Puritani», Donizettis »Favorita» —
»Leonora» och Puccinis »Boheme».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
