Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. 1 Mars 1902 - Brüssel-stråkkvartetten (Frans Schörg, Hans Daucher, Paul Miry, Jacques Gaillard, med porträttgrupp) - J. C. Lobe om Vincenzo Bellini
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
berömda sångerskan iii:me Albani 189 b
Hans eminenta teknik ocli utmärkt
rena intonation papekas särskildt
såsom egenskaper, li vi I ka ställa honom i
raden af renommerade violister. Efter
att ha tillbragt några år i Genf slog
slog sig hr Sehörg ned i Brüssel och
grundade där den stråkkvartett, som
tagit sig namn efter denna stad. Detta
är dess mera berättigadt, som äfven
sekundviolinens och altens artister äro
elever af Ysaye i Brüssel. Af dessa
äro Hans Daucher född 13 juni
1876 i Nürnberg, Paul Miry 14 ang.
1868 i Gent. Violoncellisten Jacques
Gaillard föddes d. 4 april 1875 i
Ensival (Belgien) och är lärjunge till
den bekante violoncellvirtuosen Edvard
Jacobs (f. 1851 i Belgien), elev af
den berömde Servais och 1885 dennes
efterträdare vid Brösselkonservatoriet.
Äfven hrr Daucher, Miry och Gaillard
ha eröfrat l:sta priset vid detta
konservatorium.
Brüsselkvartetten, som här rönt så
stort bifall, lär nästa höst återvända
till vårt land för att konsertera och
— fira nya triumfer, såsom de nu
gjort äfven i Göteborg och Uppsala.
J. C. Lobe om Vincenzo
Bellini.
»Normas» återupptagande på k.
teatern, har troligen varit en minnesgärd
åt den förr så populäre komponisten,
i hvars operor fordom vår
oförgätliga Jenny Lind och andra våra
artister firat så stora triumfer. En
sådan minnesgärd just nu är också på
sin plats — eller borde snarare ha
egt rum förra året — emedan
100-års-dagen af Bellinis födelse inträffade
sistlidna 1 november.
Med anledning af hvad nu erfarits
och yttrats om »Norma» och denna
operas komponist vid dess sista
uppförande här — premieren egde rum i
maj 1841 — vilja vi anföra livad som
för femtio år sedan af den bekante
teoretikern och komponisten Lobe (1797—
1881) tänktes och yttrades om Bellini.
Ett och annat tankekorn däri kan äfven
vara närande för vår tid; jämförelsen
mellan nu och då eger alltid i alla fall
ett visst intresse. I en längre
uppsats om Bellini yttrar Lobe bl. a.
följande.
Jag är långt från att vilja uppställa
och rekommendera Bellini som ett
mönster för oss, värdt att följa. Men mycket
i hans operor behagar mig och skänker
mig njutning, om också icke i så hög
grad och på ett så fullkomligt sätt, som
de äkta tyska mästarnes arbeten. Detta
har emellertid icke afhållit mig från att
skärskåda hans verk, för att göra klart
för mig det däri befintliga
allmänfatt-liga och anslående.
Orsaken till det fullkomliga
ignorerandet af sådana talanger som Bellinis
är att söka i de dels inskränkta, dels
vilsefarande, ensidiga konståsikter hos
många tyska dramatiska tonsättare,
hvilkas operor antingen icke blifvit
upptagna på någon teaters repertoar, eller
om de blifvit det, dock aldrig gifvits
på någon annan scen, utan efter ett
kort skenlif blifvit nedlagda till den
eviga hvilan. För sådana komponister
kunde det vara gagneligt, om de lärde
sig att icke förakta de operor som äro
upptagna på alla in- och utländska
teatrar, och som under loppet af flera
decennier där bibehållit sig; det skulle
icke skada, om de lärde sig att rätt
grundligt studera deras partiturer, för
att inhämta hvari denna deras allmänna
tjusningskraft ligger, och hvarigenom
de förmått hos flertalet bland
människor uppväcka ett så fortfarande tycke;
det kunde bevara dem från att skrifva
sådana verk, som icke lyckas anslå
någon förnuftig människa. Mången
tysk konstnär tror sig nedsätta sitt
höga ideal, om han det ringaste fogar
sig efter sin tids behof och anspråk
på bildning. Och dock har aldrig
någon konstnär blifvit stor, som helt
och hållet uraktlåtit detta.
De grundliga djupsinniga tyskarna
tillskrifva de italienska komponisternas
ytliga musikstudier och kunskaper allt
hvad som i den italienska musiken
synes dem slagdängsmässigt,
lättsinnigt och ytligt. »De hafva icke lärt
något reelt», säga de, »de hafva icke
genomgått den stränga skolan; deras
musikbildning är, tekniskt och
estetiskt betraktad, icke mycket bevändt
med.» Hos några inträffar visserligen
detta, men andra, och särdeles Bellini,
tillskrifver man ett sådant färhållande
orättvist. Jag har, af en man af facket,
som personligen känt Bellini och ofta
samspråkat med honom i frågor
rörande konsten, låtit mig berättas,att han
gjort ganska trägna och rätt grundliga
musikstudier, och har kunnat skrifva
en fuga efter alla konstens regler,
måhända vida bättre än mången tysk
komponist. Lika mycket som en tysk
tonsättare under stundom bemödar sig
att visa sin musiklärdom genom
prålandet med fugasatser, lika rädd var Bellini
att lärdomen skulle framsticka i hans
arbeten. Att hans studium, af de bästa
tyska mästares verk icke saknat
inflytande på hans kompositionstalang kan,
äfven vid det mest flyktiga
genomseende, lätt finnas.
»Men» — yttrade Bellini en gång
till nyssnämnda person — »hvad som
ni (tyskar) måhända får bjuda er
publik — och mycket däraf borde aldrig
någonsin fä framställas för publiken —
det tillätes icke oss, och vi vilja det
icke heller fördenskull. Att icke våra
arbeten kunna göra något anspråk på
odödlighet veta vi alltför väl, och
afstå gärna från denna djärfva
förhoppning. Vilja vi icke skrifva så som
våra samtida fordra, så skänka de oss
sitt medlidande, och vi förblifva arma
satar, som måste hungra ihjäl. Ilvad
gagnar det mig om mina operor först
efter min död få framgång och inbringa
stora recetter — åt mina
efterkommande? Slika konstens martyrer vilja
icke vi blifva. Så länge vi lefva, vilja
vi också njuta vårt lif. Hvad somtimar
efter oss, blir andras, icke vår sak.
Och öfver hufvud tänker jag» — tillade
han ironiskt leende — »att allt ert
orerande om skrifvandet för en
eftervärld just icke alltid får tagas för
kontant. I själfva verket vill ni nog alla
hafva publiken för er. Endast i det
fall att detta icke lyckas, tillgriper ni
sådana där högt flygande
tröstegrunder! Edra största mästare hafva icke
föraktat att smickra sin publik. Er
stora odödliga Mozart, hvilken jag
utomordentligt älskar, har under
stundom rätt ifrigt lagt sig vinn om att
arbeta såväl i sångarnes som
publikens intresse.»
Italienarne vilja i operan icke finna
någonting som tar tanken i anspråk; de
vilja blott höra och känna. Att på en
gång uppfatta flera föremål af
betydenhet och låta dem harmoniskt inverka
på sig, förutsätter omfattande
själsför-mögenheter, hvilka man på samma tid
icke påträffar öfver allt hos ett,af många
olika bildningsgrader sammansatt
publikum, och hvilka man, enligt all
sannolikhet, aldrig skall påträffa.
Den tyska publiken vill i sina
operor höra de underbaraste harmonier,
ständigt växlande modulationer och de
mest öfverraskande
instrumentaleffekter; den vill finna de lärdaste och
mest konstfulla kombinationer mellan
många stämmor, hvilka samtidigt livar
för sig uttrycka betydelsefulla tankar;
därjämte vill den vidare utur
handlingen utfinna ämnets symbol eller idé,
och iakttaga skådespelarnes aktion, på
samma gång som den vill förnimma
något sång; och till råga på allt detta
måste musiken städse bjuda på nya,
obekanta och ovanliga former.
Hvad menas då med en ny form ?
Hafva vi förnummit att någon enda
bland alla styckena i Don Juan blifvit
behandlad i någon ny form ? eller hafva
vi förnummit detta förhållande i någon
annan sångpjes? Den inverkan,
musiken i våra förträffligaste operor
ut-öfvar pä vår själ, är sannerligen icke
orsakad af någon slags nyhet i formen.
Jag antar att det existerade en
mänsklig synförmåga, som kunde
genomtränga huden, köttet och benen, —
en synkraft, som kunde förvandla den
osynbara föreställningens
hemlighetsfulla, slingrande lönngångar till
fullkomligt synbara, och sålunda skåda
dessa andliga företeelsers kroppsliga
form; jag antar vidare att denna
öfver-naturliga synkraft vore komponisten
förlänad; publiken däremot i
fullkomlig saknad däraf: livad gagnar det då
publiken att komponisten eger denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
