Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. 1 Mars 1902 - Följetong: Vid Méhuls graf - Från scenen och konsertsalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det mig som om en mäktig ande
uppstiger ur denna graf» — härvid
visade han pä en grafkulle där
bredvid — »hvilken ger mig styrka och
förmåga att arbeta i mitt ganska
mödosamma kall. Tro icke», fortfar han,
»att fastän jag under mina
arbetsstun-der ieke synes arbeta, jag har det så
lätt! Jag arbetar hvarken med händerna,
ej heller bär min rygg några bördor,
men jag arbetar med mitt hjärta och
med min själ.»
När jag närmare lärde känna denne
min nye vän, fick jag veta att
pari-sarne värderade honom mycket högt
och att han var en af deras
gunstlingar. Infödd italienare, hade han på
sistone mest uppehållit sig i Paris, där
hans tonskapelser, visserligen ännu icke
på höjden af sin glans, dock berusade
världsstadensinvånare. Dehylladedem,
och denna hyllning voro de äfven värda.
De melodiska, för det mest sorgliga,
men äfven någon gång af lif
sprittande tonerna trängde till hvars och
ens inre. Han spelade ofta för mig,
och han var då med hela sin själ
in-förlifvad i sitt spel. Alltid har jag
afhört ett musikstycke med
uppmärksamhet, men med sådant spändt
intresse hade jag aldrig förut lyssnat.
Hans musik grep in i hela min själ,
och af en oemotståndlig kraft drog
han mig med sig.
»Få förstå kanske min musik
riktigt», sade han en gång; »törhända den
också icke är värd någon
uppmärksamhet, men jag själf njuter af den.
Utan musiken skulle jorden för mig
vara en verklig jämmerdal. Nu
däremot, då jag själf är så lycklig att
kunna frambringa dessa musikstycken
och jag äfven finner uppmärksamma
åhörare, är den för mig en verklig
oas i öknen.»
Därefter sutto vi en stund pä
kyrkogården tysta, med tankarne för oss
själfva. Var det kanske ställets
högtidlighet som förorsakade det, jag vet
det ej ... Nära invid oss stod ett
enkelt monument, beskuggadt af höga
popplar.
»Vid denna graf», återtog min vän
slutligen, »är det som jag så ofta sitter,
och ur densamma tycks mig som om
en mäktigare röst talade till mig. Det
är väl tanken på den, hvilken hvilar
härunder, som sätter strängarne i mitt
inre i rörelse och som ger dem klang.»
»Hvem är det då som hvilar här?»
frågade jag.
»Därom skall jag lämna upplysning
sedan!» svarade han och fortfor:
»Min lilla fristad här har jag
bebott en längre tid. Åtta dagar efter
inflyttandet gick jag för första gången
hit ner på kyrkogården och satte mig
på samma kulle, där vi nu sitta. Det
var en månljus augustiafton, det
högtidliga i naturens stillhet inverkade
märkligt på mig — jag tror att jag
satt här ända till midnatt. Mänga
tankar föresväfvade mig. Mitt eget
hemlands oförgätliga mästares
melodier, blandade med detta lands,
korsade hvarandra uti mitt inre, och sakta
sjöng jag för mig själf den bekanta
morgonpsalmen ur »Josef i Egypten»,
då en röst bakom mig blandade sina
toner med mina. Jag vände mig om
och sag en kvinna stående lutad mot
grafvården där. Hon sjöng, under
det tårar banade sig väg öfver hennes
bleka kinder, en hemsk kontrast till
leendet omkring hennes mun. Hennes
klädsel var ytterst tarflig, ja, nästan
trasig, och ur hennes stora mörkblå
ögon strålade en matt glans. Hennes
panna var fårad och hennes hår grått.
Under en konvulsivisk skakning
omfattade hon vården och ropade med
bjärt-slitande stämma: »Henri, Henri!...»
Allt blef äter tyst — blott ekot
genljöd ännu i den lugna natten, och
kvinnan sjönk på sina knän ned till
marken.
Den molnfria månen kastade nu sitt
sken öfver den åldrigas anlete. Det
syntes nästan ungdomligt skönt i detta
ögonblick, och ett ljuft småleende
krusade de något tunna, men dock
väl-formade läpparne. Jag skyndade fram
till henne, upplyfte henne och förde
henne till denna kulle.
Så förflöto några minuter, under
det hon med händerna sammanknutna
och de stirrande ögonen fästade mot
höjden sjöng samma psalm, som jag
stunden förut af en händelse sjungit
för mig själf, och med en stämma,
ehuru af ålder något bruten, ännu
förrådande en silfverklang och en känsla,
som på ett mäktigt sätt måste gripa
åhöraren.
När hon tystnat, reste hon sig
hastigt med en förtviflans fråga i sin
blick, liksom ville hon veta livar hon
var. Men när hon fick syn på mig,
| där jag stod, försvann denna blick,
och med ett vildt hjärtskakande
glädjerop störtade hon i min famn. »Henri,
Henri!» voro de enda ord som ljödo
från den arma kvinnans läppar och
afbröto den hemska tystnaden. Med
en förfärlig styrka slöt hon sig intill
mig och stod så några ögonblick.
Slutligen upplyfte hon hufvudet och
betraktade mig. Arma varelse — hon
ryggade tillbaka ifrån mig, skakade
på hufvudet och lutade det i sina
händer. Efter en stund var hon
försvunnen. Ett moln hade gått öfver
månen, kyrkogården hade blifvit mörk,
och hvart hon tagit vägen det visste
jag icke.
Af min värd fick jag den
upplysningen att samma kvinna livarje år
och på samma dag plägade komma
till denna graf. Hvarje år sedan dess
har också jag sett henne, och
säkerligen skall hon äfven denna afton visa
sig, ty det är just i dag årsdagen för
hennes vanliga besök här.
Hvad jag förnummit är, att hon i
sina yngre dagar varit en af
parisar-nes mest förklarade gunstlingar, en
sångerska af första rangen. Den arma
har emellertid förlorat förståndet och
vistas på ett dårhus här i närheten.
Samma melodi ur »Josef» sjunger hon
alltid, till och med i drömmen, med
samma klagande stämma. Man
antager att Benjamins parti i denna opera
varit en af hennes triumfroller, då hon i
.ännu dyrkades som lejoninna på
pariserscenen.
»Förunderliga äro lifvets vägar!»
slutade min vän. »Så lönar världen
sina gunstlingar. Först ljöd hennes
namn på allas läppar, nu kastar man
icke en gång en blick på den arma.
Kanske är det af medlidande man gör
så. Jag beklagar den, som en gång
varit firad och hyllad af en hel
allmänhet och så på ålderdomen
skoningslöst kastas åt likgiltigheten och
glömskan. Ma icke min lott bli sådan -—
må jag hellre dö för att slippa se bade
mig själf och kanske mina arbeten gifna
till pris at förgätenhet och förakt!» ...
Hans berättelse var slutad. På mig
hade den gjort ett mäktigt intryck, och
jag reste mig ofrivilligt. Då trängde
till våra öron en sakta ljuf melodi,
liksom då eolsharpan susar i nordens
lugna sommarnätter. (Forts.)
*–-(O,–-
Från scenen och
konsertsalen.
Kgl. teatern. Febr. 16 GounoD" Fanst
(Margareta, Martha, Siebel: fruar Lindberg,
Strandberg, Hellström; Faust, Metistofeles, Valentin,
Wagner: hrr Ödnmun, Sellergren, lt.
Strandberg, deb., Grafström). — 17 Davih: Lalla
Rookh; balett: En dröm. — 19 Méhui, :
Josef i Egypten; Mascagxi: Pd Sicilien. —
20* Bkllim: Norma — 21, 26 Ii. Wagner:
Den flygande Holländaren (Senta, Marit: fru
Lindberg, frkn Edström; Holländaren, Daland,
Erik, styrmannen: hrr Lejdström, Elmblad, |
Ödmann, M. Strandberg). — 22 Lalla Rookh ;
balett: Rilder från maskeraden. — 23 Vkriii:
Aida (Amneris: fru Signe Åkerberg, f. Boman,
deb.; Aida: fru Ostberg; konungen. Amonasro,
Radames, Ramphis: hrr Emblad, Söderman,
Nyblom, Sellergren). — 21 v. Flotow: Martha
(lady Harriet, Namjy: frk. Fernqvist, fru
Jung-stedt; lord Tristan, Lyonel, Plumkett,
domaren: hrr Elnddad, ödmann, Sellergren,
Graf-ström) — 27 Borro: MefisUfeles. — 28
Doxi-zetti: Regementets dotter (Marie, markisinnan:
fruar Hellström, Strandberg; Tonio, Sulpiz,
Hortensie: hrr M. Strandberg, Sellergren,
Graf-ström).
Vasa teatern. Febr. 14 J. Stracss:
Zige-narbaronen. — 15 — 27 Aodran: Lyckoflickan
(Lorenzo XVII: hr G. A. Lund). — 16, 23
Nerkingarne (matiné).
Vetenskapsakademien. Febr. 17 Konsert
(Romansafton) af hr Theo». Björksten.
Ackotn-pagnatris: frk. Märtha Ohlsson. — 24 konsert af
BRtfSSEt.ER-STRÄKKVARTKTTEX (prof. Fr. Schörg,
hrr H. Bandier, Paul Miry, .1. Gaillard) 1. César
Franek: Stråkkvartett, D-dur; 2. J. S. Bach:
Sarabande A Giga för violinsolo (pr. Schörg);
3. Fr. Schubert: Stråkkvartett, D-moll
(posthum). — 27 konsert till förm. för Allliance
franvaise. Biträdande fruar D. Möller, Anna
Lang, en tnusikälskarinna; hrr Sv. Scholander,
W. Wikluud, Aug. Palme m. fl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
