Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 5. 1 Mars 1902
- Råd och varningar beträffande första undervisningen i pianospelning, af F. H.
- Följetong: Vid Méhuls graf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dandet af treklangs-ackordet och
skal-följden. Så tidigt som möjligt bör
lärjungens tankeverksamhet riktas på
bildandet af och öfning med skalan
samt kännedom om tonarterna, därvid
durskalorna (först kors-, sedan
be-skalor) i första rummet och därefter
mollskalor (samtidigt melodiska och
harmoniska) inläras. Om än lärjungen
må bilda skalan enligt regeln för dess
tonföljd af hel- och halftoner med
C-dur- och C-moll skalorna till modell
(Durskalans regel: 2 */2-f-3 */,,
moll-skolans: 1 ’/,+ 4 ’ 2) och sålunda med
blicken på tangenterna, bör dock snart
nog de särskilda skalorna spelas efter
noter för att lärjungen skall i och
med skalan öfva sig i notläsning,
sär-skildt mod hänseende till företeckningen
af i och It (kors och be).
En sak som hos eleven framträder
mycket olika är taktkänslan. Hos
somliga är denna högt utbildad, hos andra
åter rätt klen. Ofta beror felet att
icke spela i takt på lättja och slarf
vid takträkningen, särskildt i fråga
om pauserna. Fel i detta hänseende
måste strängt beifras, och ett medel
till taktkänslans stärkande är att låta
lärjungen högt räkna takten utan
anslag af tonerna. Om då t. ex. 4
fjärdedelar räknas med lika lång (långsam)
utdragning af hvarje taktdel, kan sedan
med ett finger öfvas, att mot hvarje
räknad taktdel anslå 2, 3 eller 4
åttondelar, en triol o. s. v. Med takträkningen
sammanhänger också spelets jämna,
oafbrutna gång, från takt till takt.
En allmän ovana är nämligen att den
ny börjande eleven vill stanna vid
takt-strecken eller förlänga sista taktdelen
för att öfverse nästa takts början.
Lika litet bör detta tillåtas, som att
hacka om början af en takt. Genast
i början af undervisningen måste
eleven tillhållas att spela så stadigt och
långsamt, att ledig
ochtaktmässigöfver-gång sker från takt till takt. Innan
en takt slutas skall, med lugnt
fasthållande af sluttonerna i denna, öga
och tankar riktas på följande takts
början, allt under jämn räkning. Till
en början torde det vara nödvändigt
att läraren genom pekning på noterna
vänjer eleven vid att så blicka
framför sig.
Legatospelet är hvad eleven först
måste lära sig, särskildt med afseende
på att en not skall hållas ut till sitt
fulla värde; därmed förebygges ock
ovanan att släppa handen från
klaviaturen så att hela gången af spelet, från
ton till ton rubbas. Staccatot läres
sedan och verkställes med lätt och låg
lyftning af handen från tangenten efter
anslaget, icke med någon häftig
kastning uppåt. Ilvad lärjungen ofta har
svårt för är att spela legato med ena,
staccato med andra handen; en öfning
för inlärandet däraf är att t. ex. spela
en skala legato med ena handen och
staccato samt staccatissimo (skarpt och
kort anslag) med den andra. En ovana,
som ofta förekommer, är att den ena
handen (vanligen den vänstra) börjar
anslaget före den andra, oaktadt
notvärdet visar samtidigt anslag. Detta
är ett fel, som noggrant bör påpekas
och undanrödjas. F. H.
__ J
*
Följetong.
Vid Méhuls graf.
Det var sommaren 18.. som jag
första gången besökte Paris.
En förmiddag, kort efter min
ankomst till världstaden, presenterade
mig uppassaren på hotellet ett
visitkort och upplyste att aflämnaren
befann sig i yttre rummet.
Det namn, som stod tecknadt på
kortet, var mig bekant »par renommé»,
ehuru ännu icke då så kändt som
det sedan blef.
Förundrad öfver livad som kunde
förskaffa mig besöket af den för mig
personligen obekante, öppnade jag
dörren och bad honom stiga in.
Den inträdande var en man något
öfver 20 år. Hans medelmåttiga längd,
hans vackra mörka hår, lätt
tillbaka-kammadt, hans eldiga ögon, i hvilka
man dock stundom kunde spåra någon
melankoli, hans vårdade, men likväl
icke utstofferade klädsel — allt gjorde
ett behagligt intryck på mig. Jag såg
att han var en man af värld.
Med en på samma gång djup och
ledig bugning helsade han mig.
Jag bad honom vara välkommen
och frågade efter hans ärende.
»Mitt ärende?» sade han. »Jag har
intet ärende, min herre! Jag har
kommit till er, emedan ni är litteratör och,
såsom jag hört, en vän af de sköna
konsterna. Ser ni, jag är själf
kompositör och äfven jag en sann älskare af
litteratur. Jag kunde icke neka mig
det stora nöjet att göra er
bekantskap; och då jag ej egde någon
annan utväg, beslöt jag mig för att helt
enkelt aflägga min visit hos er, i
förhoppning att ni ursäktar min djärfhet.»
Det egna i hans uppträdande
behagade mig, och samtalet var snart i
gång. Vi språkade om det land, hvari
vi befunno oss, om våra fosterland,
om musik och teater, om målning och
poesi, och inom en timme voro vi de
bästa vänner i världen. Hvarje dag
tillbragte vi sedermera tillsammans:
vårt gemensamma sällskap var oss
oumbärligt.
Obekant som jag var i den stora
staden, hade jag, utom nöjet, af honom
den största nytta och fördel. Stundom
var min ciceron — denna benämning
förtjänade han sannerligen — glad,
ja, ända till ytterlighet, stundom åter
nedstämd och sorgsen, hvilket är så
vanligt hos den sanne konstnären.
Så förflöt en veckas tid eller mer,
då vi sent en afton, efter att hela
dagen ha varit ute på ströftåg både i
själfva staden och dess omgifningar,
kommo till en liten förtjusande trakt.
»Låtom oss stiga upp i det här
huset», sade min vän, »för att hvila
oss och se på utsikten!» Utan att
besinna mig eller vetande hvarthän det
bar, följde jag honom magnetiskt. Han
tog upp en nyckel ur sin ficka och
öppnade dörren. Då vi inkommit,
presenterade han den lilla våningen
såsom sin egen. Den bestod af två
smakfullt och nätt möblerade rum.
Märkligt nog hade han ej förr inbjudit mig
hit.
Den oordning, som vanligen tillhör
idkaren af någon af de sköna
konsterna, kunde visserligen äfven märkas
här, men var dock icke till öfverdrift,
utan tjänade fast mer att förhöja -—
sä att säga — det pittoreska i
konstnärens boning.
De långa fönstergardinerna, som
föllo i rika veck, voro tillbakadragna,
sannolikt för att sprida mera ljus i
rummet eller för att icke förtaga de
på väggarne placerade målningarna den
rätta dagern. Några af dessa voro äfven
af ganska stort värde och, som han
sade, minnespresenter från artisterna
själfva. På ena väggen såg jag en
bokhylla med Shakespeares, Schillers,
Calderons, Dantes, Aristofames’,
Voltaires, Petrarcas arbeten, m. fl.
mästerverk. Största samlingen upptogs dock
af italienska böcker, bland hvilka
Torquato Tassos arbeten intogo
hedersrummet. På motsatta väggen sågs en
annan hylla, innehållande musikalier,
Mozarts, Haydns, Glucks, Grétry s,
Ciina-rosas, Boildieus, Hasses, Naumanns,
Pergoleses, m. fl. jämte några häften
af Bellinis. Flöjter, fioler, stämgafflar
och dylikt lågo där i en nästan
behaglig villervalla omkringspridda.
Redan vid inträdet kände jag mig
hemmastadd.
Min vän förde mig fram till
fönstret. Jag såg en kyrkogård med alla
dess monumenter för mina blickar.
»Detta var utsikten jag skulle få se?»
yttrade jag.
»Ja», blef svaret, »det är en vacker
utsikt. Den påminner om livar vi
slutligen skola landa — den kommer
oss att tänka på ett högre och
mäktigare väsende och att vi blott en kort
tid här på jorden verka och lefva, för
att sedan med så mycken större glans
träda in i en annan värld. Om icke
utsikten är just så hänryckande skön,
så är den åtminstone nyttig!» tillade
han med ett allvarsamt leende.
Det blef snart kvaft i rummet, och
vi gingo ned på kyrkogården för att
i sommarkvällen söka svalka i det fria.
»Detta ställe, sade han, »är min
älsklingsplats. Hvar afton går jag hit
ned och hvilar mig. Då känner jag
mig så nöjd och lycklig, då skapar
jag mina mesta tonstycken, då tyckes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:59:53 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1902/0038.html
