Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 17 Mars 1902 - Vincenzo Bellini (med porträtt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett djupare uttryck. Kellini saknar dock
egentlig dramatisk kraft och enhet och
han gynnar solosången på ensemblens
och orkesterns bekostnad, hvarvid
likväl bör ihågkommas, att han skref sina
flesta partier för bestämda
sångare-individualiteter, såsom Giuditta Pasta
och Rubini.»
Vincenzo Bellini föddes d. 3:e —
icke såsom förr uppgifvits d. l:a —
nov. 1801 i Catania på Sicilien, där
man i domkyrkoarkivet påträffat en
dopattest som visar rätta
födelsedagen. Hans föräldrar voro Rosario och
Agata Bellini. Af sina sju barn fäste sig
dessa mest vid den yngste, Vincenzo,
och då stora musikaliska anlag snart
röjdes hos honom, erhöll han af
fadern och farfadern, hvilka voro
musiker, sin första undervisning i
musik. Vid 18 års ålder blef han
genom konstvänners understöd satt i
tillfälle att få inträde i Neapels
konservatorium, där han undervisades af
Zinga-relli, anstaltens .direktör, och den gamle
Tritto, som förestod kom
positionsklassen. Redan under denna studietid
komponerade han utom mindre arbeten
såsom motetter, kantater och andliga
sånger, 3 tnessor och 15 symfonier
samt andra instrumentalsaker. Hans
första opera, »Adelson & Salvini» (med
3 personer), som uppfördes i
anstaltens lilla musiksal, vann mycket bifall
liksom därefter en kantat »Ismene» för
kör och orkester, komponerad för en
födelsedagsfest till ära för den
neapolitanske konungen Franz l:es dotter.
Bellini hade härigenom gjort sig bemärkt,
och då han 1825 lemnade
konservatoriet, fick han i uppdrag att för den
ansedda San Carlo-teatern i Neapel
skrifva en opera. Denna, »Bianca &
Giernando», uppfördes d. 30 maj 1826
med sådan framgång, att Bellini
erhöll engagemang vid La Scala-teatern
i Milano, där han hade lyckan att göra
bekantskap med den förnämste
italienske librettisten på sin tid, Felice
Romani. Denne lemnade honom text till
en opera, åt hvars komponerande han
hängaf sig med stort intresse.
Operan var »Il Pirata», och densamma
väckte vid första uppförandet, d. 27
okt. 18 27, en storm af hänförelse.
Ännu större lycka gjorde han med »La
Straniera» 182**. Båda dessa operor
gingo sedan öfver en mängd
europeiska scener och förskaffade
komponisten världsrykte. En följande opera
»Zaira» (Parma 1829) hade dock
mindre framgång.
Bellini hade emellertid att kämpa
med förtretligheter vid teatern genom
egensinne hos artisterna, i synnerhet
primadonnan Méric Lalande och
Rubini, hvilka höllo på den gamla
koloraturstilen, då Bellini däremot sträfvade
att frigöra sin musik från den gamla
barocka formen och vinna bättre
sammanhang mellan text och musik. Hans
båda följande operor »I Capuleti e
Montecchi» (»Romeo och Julia», 1830,
Venedig) och »La Sonnainbula» (1831
Milano) voro träffar af första
rangen. Melodierna ur dessa operor
sjöngos och spelades öfverallt.
Ber-lioz, som ej var så lätt att
tillfredsställa och som skämtsamt benämnde
Bellini »den lille p. p.» (petit polisson— I
den lille gatpojken) var emellertid
förtjust i stycken ur »Romeo och Julia».
Så berömmer han de båda älskandes
duett med de orden »Här skälfva
deras stämmor tillsammans såsom
symbol för att de uppgå i och evigt
tillhöra hvarandra; denna sköna situation
har komponisten förstått att göra
odödlig».
»Sömngångerskan» (»Sonnambula»),
denna täcka idyll dikterades af
naturen själf, ty komponisten skref den
vid den natursköna Como-sjön, där
han uppehöll sig som gäst hos
Giuditta Pasta. Denna utmärkta
sångerska kreerade också Aminas
hufvud-parti i operan, då densamma först
uppfördes, d. 6 mars 1831 på
Carca-noteatern i Milano. Hur högt detta |
verk värderades intygar ett yttrande
af Rossini, som skrifver: »Musiken
till sömngångerskan är utan förebild
och kan ej efterliknas.»
Bellini hade redan tidigt såväl
genom sin musikaliska talang som
genom ett behagligt yttre och älskvärdt
umgängessätt blifvit en favorit i den
italienska societetcn; särskildt hos »det j
täcka könet». Under en repetition på ’
Carlo Fenice-teatern i Genua blef han
en dag presenterad för ett fruntimmer,
som genom sin bländande skönhet och
tjusningsmakt gjorde ett djupt
intryck på honom. Hon hette Giuditta
Turina och lefde, då Bellini lärde
känna henne, skild från sin man. Hon
var i besittning af egen förmögenhet, j
ty hennes far räknades bland de
rikaste sidenkramhandlarne i
Lombardiet. Vid sin skilsmässa hade den
unga frun, som då endast var 25 år,
fått sig tillförsäkrad en furstlig
förmögenhet och ett präktigt landtgods
i Casalbuttano, nära Cremona. Sedan
hon reparerat den gamla villan och
omgestaltat den präktiga parken och
trädgården gjorde Bellini här sitt
intåg. Här fördrömde Bellini flere år,
fjättrad af Giudittas skönhet, ömhet
och frikostighet. Förberedelserna till
ett nytt storverk kallade honom
emellertid till Milano, där han med stor
sorgfällighet inöfvade sitt nyaste
arbete, »Norma». Bellini ställde i detta
sitt nya verk stora fordringar på
konstnärerna, och Pasta förklarade
helt bestämdt att hon ej kunde sjunga
sin aria. »Men Vincenzo», utropade
hon, »hvad är det du har
komponerat? Ingen människa kan ju sjunga
detta!» — »Vägrar du då att sjunga
det?» svarade komponisten. — »Ja!»
— »Så hör mitt råd», återtog Bellini,
»försök under åtta dagar att sjunga
igenom stycket hvarje morgon.» När
tiden förlupit uppsökte henne Bellini
och var ej litet belåten när den
försonade Pasta på ett mästerligt sätt
löst uppgiften — det var den berömda
arian »Casta diva». Efter stora
förhoppningar blef första uppförandet af
operan på La Scala en bitter
missräkning. Den gjorde ett lysande
fi-asco, som djupt nedslog komponisten,
hvilken med hela sin själ fördjupat
sig i detta verk. Först småningom
återvann han sitt lugn. Då han en
dag på sitt stamkafé vid domplatsen
sammanträffade med Grisi och båda
sprakades vid om »Norma», sade
Bellini: »Jag kan vänta; jag är
öfver-tygad om att operan skall bli
omtyckt; rår jag för att mina goda
mi-lanesare ätit en dålig middag eller
inte kunnat smälta sitt ris ordentligt,
så att de gjort sig omöjliga att
emot-taga något nytt.» Och han fick rätt.
Operan hade sedan en kolossal
framgång och är Bellinis förnämsta verk.
Sedan hans följande opera »Beatrice
di Tenda» vid första uppförandet d.
16 mars 1833 i Venedig rönt ett kallt
emottagande, lemnade han Italien och
slog sig ned i Paris, efter att från
flera håll ha mottagit anbud på
lysande engagement. Dessförinnan kom
det till en brytning med Giuditta
Turina, som gjorde anspråk på att
ensam äga den något flyktige
mästarens hjärta. Hon drog sig sedan
undan från världen och afled, 68 år
gammal, 1871.
Det var vänskapen med Rossini,
som drog Bellini till Paris, där han
äfven fann en vän i Chopin.
Härifrån gjorde han ett besök i London,
hvarest hans sista operor »Norma»
och »Beatrice di Tenda» vunno stor
framgång. Återkommen till Paris fick
han den 25 jan. 1835 uppförd sin
sista opera »I Puritani», som blef en
dubbel seger, då han med den äfven
öfvervann sin medtäflare Donizetti.
»Puritanerna» visar tydliga framsteg
i helgjutenhet och sorgfällig
instrumentation samt äfven intryck af den
franska operan.
Med stora förhoppningar motsåg
nu Bellini framtiden. Hans
lefnads-bana blef dock hastigt ändad. Redan
från sin ungdom hade han att kämpa
med ett tarmlidande, som än kom och
än försvann. Då detta nu
förvärrades, rådde honom läkarne att flytta
till landet. Han fann då en tillflykt i
Puteaux, en stilla plats nära Paris,
hos en engelsk familj Lewy, som hörde
till hans vänkrets. Tillståndet
försämrades dock mer och mer, och d.
24 sept. 1835 slutade han sina dagar
i en ålder af endast 34 år. Under
tillslutning af hela konstvärlden och
italienska kolonien i Paris nedsattes
hans jordiska kvarlefvor i
kyrkogården Pére-Lachaise men fördes sedan
öfver till Sicilien, där de d. 22 sept.
1876 i Catanias domkyrka fingo sitt
sista hvilorum. I denna tonsättarens
födelsestad hålles hans minne heligt;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
