Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 1 April 1902 - Carl von Knorring, finska sångkören M. M:s dirigent (med porträtt) - Fritz Friedrichs (ss. Beckmesser) - Hur M. M-kören inöfvat sina sånger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
serten voro sångarne inbjudna till
aftonsamkväm å Hasselbacken och vid
hemresan dagen därpå följdes de ut
till Vaxholm af en ångbåt med svenska
studentsångare, då sånger växlades
under resan mellan svenskarne och
finnarne.
I maj 1888 firade M. M. sin
10-åriga tillvaro ined tre dagars
musikfest i Helsingfors, därefter begaf sig
kören till Köpenhamn, där den under
utställningen konserterade under stort
jubel. På resan dit gafs en konsert
i Visby, där hyllningen var lika
hjärtlig och rik som i Stockholm. Vice
anförare var denna gång hr Nordblad.
D. 11 juni 1889 anträdde kören en
40 dagars konserttur med Paris
såsom hufvudmål, där de skulle låta
höra sig vid den stora utställningen
samma år. På genomresan till
Köpenhamn gaf M. M. den 20 juni en
konsert här i Katarina kyrka och
sedan i Karlskrona. Kören hade
fortfarande till ledare häradshöfding Gösta
Sohlström och till vice anförare
kam-marjunkaren Mechelin. Äfven nu
medverkade som solo-tenor, häradshöfding
Vuorio äfvensom operasångare Filip
Forstén, bekant här sedan hans
anställning vid vår k. opera 1888—87.
I Köpenhamn gåfvos tre konserter
och lika många i Paris, allt under
storartad hyllning. Från Paris gjorde
sångarskaran en Rhentur, vann sedan
en stor triumf i Berlin och likaså i
Hamburg och Lübeck på hemresan.
Berlinarno särskildt funno deras
körsång * oöfverträff lig ».
Efter detta segertåg gaf M. M. då
och då där hemma en konsert för att
betäcka de skulder, som ej kunde
undgås pä de utsträckta
konsertturerna. Omkring 1890 inträffade
politiska förhållanden som menligt
inverkade på körens verksamhet, och
vid ett möte d. 17 maj 1891 beslöts
att M. M.-kören skulle upplösas. En
och annan konsert gåfvo emellertid
sedan f. d. medlemmar af M. M., till
dess 1897 en ny förening,
»Sällskapet M. M.» bildades af aktiva och
passiva ledamöter med uppgift att
äfven genom pristäflingar mellan
kompositörer verka för kör- och
kvartettsångens förkofran. Sällskapets
skapare och förste dirigent blef Oscar
Mechelin, da direktör i finska
statskontoret. Genom hans förmåga och
energi bragtes kören fram till samma
fulländning som förr. Under åren
1898—1900, då Mechelin af sjukdom
hindrades att anföra sången, öfvertog
Sohlström ånyo dirigentskapet.
Sistnämnda år drabbades emellertid
kören af en stor och dubbel förlust, då
Mechelin afled och Sohlström på grund
af enskilda angelägenheter afsade sig
dirigentskapet i M. M. Platsen
sköttes sedan provisoriskt några månader
tills förlidet år, såsom redan sagts,
byråchefen von Knorring enhälligt
utsågs till M. M.-körens ledare.
Fritz Friedrichs.
Kgl. teaterns nuvarande gäst är
född 1849. Han heter egentligen
Friedrich Christofle. Länge verkade
han såsom skådespelare vid mindre
teatrar till dess man 1888 i
Nürnberg upptäckte hans röstbegåfning.
Fru Cosima Wagner säges ha
mycket intresserat sig för och medverkat
till hans konstnärliga framgång. Sitt
rykte som konstnär vann han genom
sin mästerliga framställning af
Beckmesser och Alberich i Bayreuth första
gången 1888. Herr Friedrichs är ej
bunden vid någon bestämd scen, men
Bayreuth tillhör han genom sin talang
såsom gifven deltagare i festspelen å
Wagnerteatern. Man lär ej känna
någon ypperligare representant för den
komiske mästersångaren Beckmesser
än herr Friedrichs. Likaså berömmes
mycket hans Alberich. Det gästspel
som vid olika scener utgör hr
Friedrichs’ verksamhet, omfattar
hufvud-sakligen dessa båda roller, men han
framträder äfven stundom i Lortzings
operor samt i »Vattendragaren» och
såsom Falstaff. Vi äro kgl. teaterns
direktion tacksamma för att ha fått
göra bekantskap med en så
framstående konstnär.
––––––-
Hur M. M-kören inöfvat
sina sånger.
Då denna ypperliga finska
studentkör nyligen låtit höra sig i vår
huf-vudstad taga vi oss friheten att här
recitera en del af en uppsats om dess
sångöfningar, hvilken för 1 2 år sedan
var införd i denna tidning.
Då M. M. 1889 konserterade i
Köpenhamn meddelade en brefskrifvare
därifrån till en Malmötidning en
berättelse om det trägna och
samvetsgranna arbete, som kören nedlagt på
sångernas inöfning.
Brefskrifvaren låter en dansk fru
tillfråga en af den finska körens basar
hur de lärt att sjunga så vackert, och
denne lämnar följande svar på frågan:
»Jo, det har jag reda på, och det
kan också vara nyttigt för er att veta,
hvilket besvär vi ha för att det skall
låta som det låter, ty om någon tror
att det går lika lätt som här i landet
att skarfva ihop en kör, så bedrar han
sig. Jag har hört att man här den
ena månaden gör beslut att den andra
månaden fara omkring och ge
konserter, och att man till den ändan ringer
ihop folk från söder och norr, som
aldrig förr sjungit tillsammans, och så
först börjar att öfva. Och bland dem,
som så kommit tillhopa, äro två
tredjedelar nya och känna inte noterna,
medan endast den sista tredjedelen har
varit med om liten smula slarfsång förr.
Vi äro inte så lättvindiga. I början
af sjuttiotalet var det nog så hos oss
också, pojkarna kommo upp från norr,
öster och väster, sjöngo med i
studentkören i Helsingfors, det gick längs
med örat, några kunde visorna så
ungefär förut, och omkring dem skockade
sig de som ingenting kunde och lyddes.
Något fattades det här och där, men
det var inte så noga, bara det var
fart i det. Och farten, den kom med
punschen. Hade man inte en aning
om takt och rytm, så när man fått i
sig ett par tre glas gick det nog. Få
kunde noterna, och ändå for man
igenom en hop nya roliga sånger.
Men så kom Gösta Sohlström. När
vi M. M. sjuttiofyra om våren gåfvo
vår första konsert, hade vi fått arbeta
som slafvar i flere månader dagligen
innan han ansåg oss mogna att
uppträda. Af den första uppsättningen är
här aderton man med i dag. Aderton
som i alla dessa år filat och arbetat
på sig själfva och på de nya för att
få det att låta snyggt och rent. Oskar
Mechelin arbetade under flere år lika
ifrigt som Sohlström. Vill ni veta hur
det vanligtvis gick till?
Jo. Ponera att vi fick en ny visa
att lära in. Ska’ vi säga t. ex. »Vi
äro andens fria folk». Det första man
hade att göra var att unisont skissera
genom stycket, och så fick hvarenda
man lof att spela på pianot eller sjunga
igenom sin stämma, tills han kunde den.
Det halp inte att genera sig. Kunde
man inte, så dugde man ej, men om
man bara ville så gick det nog. Så
ställdes vi upp i rad för texten och
uttalet. Så gick det löst, ni skulle bara
hört. Hvar och en fick deklamera
igenom hvarje fras, rad efter rad. Här
gick det inte an att mumla. Ut med
hvarje vokal, klart och ljudligt, och
konsonanterna med. Ett rent uttal lade
man sig specielt vinn om. När nu de
enskilda kunde texten, tog man fatt i
att deklamera i flock. Efter takt,
precis på en gång. I samma sekund skola
alla uttala första stafvelsen liksom den
sista, hemta andan alla som en vid de
naturliga ställen som versen antyder
och göra sitt bästa för att få vokalens
färg lika mörk eller ljus,
konsonanternas så precis som möjligt, så fri från
provinsialismer och andra individuella
egendomligheter.
Nå, nu var man så långt! Det gällde
härefter att lära sig sjunga stämmorna
rent. Det tar alltid tid. Men våra
anförare ha tålamod och godt gehör,
de släppa icke ifrån sig halfgjordt
arbete. När en flock första och andra
tenorer äro färdiga hvar för sig, öfva
de tvåstämmigt, därefter med första
bas, och så alla fyra.
Nu skulle man ju tro, att allt var
klappadt och klart med »andens fria
folk». Frun kan tro, att en och annan
studentpojke blef arg och svor en vers,
när han efter allt föregående hörde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
