Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 1 April 1902 - Hur M. M-kören inöfvat sina sånger - Det nya seklets musik, af K. Flodin - Musikpressen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dirigenten säga: »Nu pojkar, nu ska’ ]
vi börja lära oss den här visan!»
En eller annan murrade ieke sällan
så men fängslades ändå af känslan att
han hade med konst att göra. När
han började, trodde han, att det skulle
bli en liten vanlig glad studentsång,
men det var något helt annat. Efter
någon tids olust gick han med igen. j
» Lära sig visan!» Det var piano och
forte, pianissimo och fortissimo och, |
viktigaste af allt, diminuendo och cre- |
scendo. Har ni hört så snygga långa
stigningar vi göra och så tillbaka igen j
till det stilla, sakta pianot, men med ton
i det ändå! Tänk efter hur vi sjunga
Bellmans korpral Mollbergs
paradering, och gissa om åttio man lära sig
sådant i första svängen? Neej, det
gör man inte.
Ett fasligt lefverne ha vi alltid haft
med rytm och takt. Hoppas frun vet,
hvad rytm är? Det känner man i sig,
det är farten, själen, lifvet i all musik.
Utan rytm är musik som en full mans
dinglande gång. Fruntimmersmusik är,
med förlof sagdt, ofta utan rytm. En
ranka utan stöd, det kan vara mycket
poetiskt, men hållning i sig har det
inte.
Efter en tid har man då ändtligen
visan färdig och kan ta den ut i
praktiken. Ni kan förstå, att man inte
gärna mister en sångare som varit med
om slik dressyr, och att de, som bildat
sig i en sådan skola, ha fått den
aktning för konsten att de också vilja
dra båten i land.
Därför äro vi, som sagdt, den dag
i dag aderton från första uppsättningen,
tjugutvå från 1886, då vi voro på
konsertfärd till Moskwa, och nästan
alla dem, som sjöngo i Köpenhamn
under utställningen i somras, har ni
hört i dag på nytt.»
Om samma metod för inöfningen
ännu praktiseras, känna vi ej, men
resultatet tycks vara lika förträffligt.
––-^––-
Det nya seklets musik
Af K. Flodin.*
Man tänker sig gärna all utveckling
såsom en oafbruten serie och som ett
ständigt stegradt crescendo. För
vetenskapens och de praktiska
uppfinningarnas vidkommande eger ju en dylik
uppfattning skäl för sig. Men med
afseende å konsten får man lof att
ställa sig mycket mer skeptisk.
Hvad nu särskildt musiken beträffar,
är det troligt att många entusiastiska
framstegsmän vänta sig gud vet hvilka
storverk af det nya århundradets
tonsättare. Eller rättare: man tänker sig
själfva den musikaliska konsten såsom
* Ur »Finska Musiker och andra uppsatser
i musik». Helsingfors 1900.
baserad på alldeles nya principer och
de musikaliska uttrycksmedlen såsom
revolutionerade, omdanade, riktade med
mystiska kvarttoner och harmonier,
sprungna ur den sfärernas harmoni,
hvilken aldrig ännu någon dödlig hört,
men som redan spelar en roll i Platos
idélära.
Det oerhörda steg framåt, som
musikens konst gjort med Beethoven och
Wagner, berättigar — eller snarare
förklarar — dylika
utvecklingsdröm-mar. I sanning, om tonkonsten på
hundra år förmått bli det trognaste
och mest förklarade uttrycket för allt
det finaste, hemligaste och
lidelsefullaste, som röres i ett människohjärta,
vore man väl frestad att tänka sig
dess utveckling under ytterligare
hundra år såsom kolossal, af oss knappast
fattbar. Men liksom den musikaliska
konsten är den yngsta inom de sköna
konsternas syskonkrets, så äro äfven
hennes resurser till en viss grad de
mest begränsade. Skönhetens linjer
äro i musiken stramare åtdragna än
inom någon annan konsts råmärken.
Kultiverade öron skola aldrig lära sig
att uppfatta såsom sköna ljud, hvilka
för vilda negerstammar ännu kunna
ega behag. Och till sådana
civilisa-tionsfientliga eller, låt vara,
hyperci-viliserade uttrycksmedel måste en
framtids tondiktare till sist taga sin
tillflykt, om de vilja åstadkomma
någonting absolut »nicht dagewesenes».
Man kan visserligen tänka sig
möjligheten af en ny tonskalas
inaugure-rande inom musiken, med andra ord
möjligheten af dessa indiska
kvarttoners förekomst, hvilka i en musikers
drömmar spela samma roll som den
fjärde dimensionen i en filosofs. En
tonskala, baserad på dylika raffineradt
subtila intervaller, skulle nu
visserligen ställa hela den musikaliska
konsten på hufvudet. Men man kan i
alla fall betvifla att det mänskliga
hörselorganet ens efter hundra år vore
moget för en transscendentell musik,
sådan kvarttoner skulle skapa. Må
man blott besinna att hela den moderna
harmoniken redan förefinnes fullt
utbildad hos Bach och att Beethoven
fortfarande är såsom harmoniker en
olöst gåta, medan Wagner och alla
våra hypermoderna tonsättare, några
»nationalister» bland dem möjligen
undantagna, helt och hållet utgå från
grunden Bach-Beethoven. Och om
»nationalisterna» äfven förmå
inventera toner, harmonier och låtar, som
äro fullkomligt nya och mer ega sitt
hem i naturens mystiska värld, än
inom konstmusiken, så förmå de
därför dock ej åstadkomma en revolution
eller en ny framtid inom tonkonsten.
Grieg är endast en nationaliserad
Schumann, så fort han lämnar de små
formerna. Och det är ej de små
formerna, som åstadkomma revolution.
Denna bör främst beröra formerna
själfva, men ingalunda till någon ytter-
lighet, eller så att all form blefve
upphäfd. Ty en formlös musik är
knappast musik längre.
Man kunde äfven tänka sig
»fram-tids-musiken. såsom byggd på
nyupp-funna instrument. Men icke ens i
detta fall blefve musikens innersta
väsende reformeradt. Det är ej den
sinnliga klangen, som utgör musikens
själ, utan de idéer, som medels
musiken uttryckas. Och de stora
framstegen i tonkonsten ha hittills alltid
berott på ett utvidgande af den
musikaliska idévärlden, och så skall det
väl äfven framgent förblifva.
Den enorma utveckling, som
tonkonsten under det nyss flydda
århundradet tagit, låter nästan förmoda att
utvecklingen under närmast
öfverskåd-liga framtid icke skall bli i lika grad
rik och betydande. Man har ju
exempel på att äfven andra konstarter stått
under århundraden stilla, eller
åtminstone icke tagit några jättesteg framåt.
Skulpturen har ej, i stort sedt,
näm-värdt utvecklats sedan antikens dagar;
de helleniska mästerverken äro
fortfarande oupphinneliga.
Hvilka uppgifter återstå väl mer
för musiken att fylla ? Äro icke de
mänskliga passionerna redan »satta i
musik», är icke naturlyriken redan
träffad till punkt och pricka, har icke
den fosterländska hänförelsen redan
fått sin sång, äro icke alla områden
af andens lif redan genomplöjda af
tonkonstens utöfvare, från Beethoven,
som skrifvit en odödlig hymn öfver
glädjen och den mänskliga
förbrödringen, till Richard Strauss, som
besjunger de saliga änglarnas fröjd på
de elyseiska fälten och sätter toner
till Nietzsches filosofi?
Men inom de gränser, som en gång
för alla äro utstakade, kan mycket
stort och skönt ännu skapas. En ny
Bach, en ny Beethoven och en ny
Wagner kunna möjligen uppstå, men
knappast en större Bach, en större
Beethoven eller en större Wagner.
Man har icke skäl att vänta sig
någonting »vidunderligt» nytt. Då
borde också människorna själfva bli
vidunderligt nya.
Men när allt går omkring, är
konstens utveckling endast en orm, som
biter sig i stjärten, en evig cirkelgång.
Musikpressen.
På Carisch & Jänichens förlag,
Leipzig o. Milano, har utkommit
för piano 2 händer:
ScoNTitiNO, Antonio: IS Bozetti (l:a Serie).
Mk 2.
Bossi, M. Enrico : Miniatures, Huit
Mor-ceaux faciles. Op. 124, ii Mk 1,25;
Martucci, Giuseppe : 3 Piceoli Pezzi, op.
79, å Mk 1,25;
Frugatta, Giuseppe: Cinq Marceaux. Op.
45 å mk 1—1,75;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
