Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 15 April 1902 - Hans Richter (med porträtt) - Om operan och operetten i utlandet 1901
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
plicerade saker af AVagner, Berlioz.
Liszt, synifonie af Beethoven, Brahms
etc. Sin taktpinne sköter han energiskt
men utan brak ocli häftiga
kroppsrörelser, med en vakenhet som ej
låter det minsta felgrepp, en enda
efter hans omdöme oriktig nyansering
passera oanmärkt. Ofta nog knackar
han af. En af de spelande har icke
iakttagit ett kors eller en punkt vid
noten, en fras skall bättre hällas fram
af blåsarne, violerna, eller någon
niellan-stämma etc. etc. Bet är då att börja om
från något ställe i partituret. Har
man nu bokstäfver till ledning i
stämmorna går det lätt nog, annars
an-gifver Richter stället för omtagningen
med att sjunga fram en strof der
af-brottet egde rum. Ibland springer
han ned och bort till en och annan
notställare för att med sin
blyarz-penna göra de rättelser som behöfvas
i noterna. Allt detta sker på ett lika
bestämdt som humant sätt. Såväl i
Köpenhamn, der Richter blef mycket
firad, som här i Stockholm har han
också förvärfvat stora sympatier hos
dem som haft nöjet, man kan äfven
säga äran, att ha arbetat under hans
ledning.
Om operan och operetten
i utlandet 1901
Operaverksamheten i vår tid har
beträffande själfva komponerandet icke
att framvisa några lysande resultat.
Hvad som i denna verksamhet kan
sägas vara lysande rör egentligen
uppsättningen. På senare år, och
sålunda äfven under det sista, har väl
knappt mer än en enda opera gått
»världen rundt», och denna är
Pucci-nis »Boheme». Men icke heller detta
verk kan räknas till de främsta på
detta område och påräkna att blifva
i bättre mening populärt. Mycket
komponeras nu för tiden, det är
onek-sant, men »träffarne» äro så godt som
inga. Själfva operainstitutionerna
la-1 borera litet hvarstädes med klena
finanser och dessa upphjälpas icke med
kostbara och lysande uppsättningar
af operaverk, som strax efter att ha
sett rampens ljus försvinna från
scenen. Detta beträffande de nu så
vanliga försöken att i Rieh. Wagners
fotspår träda upp med musikdramatiska
»Gesamtkunstverk» i stor stil. Den
mindre anspråksfulla operan, särskildt
den mindre »Verist«-operan och den
komiska, har lika litet att uppvisa
några framgångar af större och
varaktigare betydelse. Till och med för
operetten synas krafter saknas till
åstadkommande af något »gångbart».
En redogörelse för livad som under
förra året timat på operans område
i utlandet, beträffande nya skapelser,
bekräftar det nyss sagda. I korthet
göra vi här en sådan revy och vända
oss då först till musiklandet par
pré-férance, Tyskland. Förteckningen
upptager först komponistens namn, åtföljdt
af hans verk och sedan inom
klammer platserna för dess uppförande.
Bland de mera betydande och
lof-vande operorna i Tyskland kunna
följande betecknas. Zenger: »Eros
und Psyche* (München), von
Bauss-nern: »Dürer in Venedig» (Weimar),
Thuille: »Gugeline» (Bremen, Dann-
stadt), Bungert: »Nausikaa» (Dresden),
Paderewski: > Manru» (Dresden,
Lemberg, Prag), R. Strauss: »Feuersnoth»
(Dresden, Frankfurt a. M.). Jämte dessa
respektabla verk ha en hop andra ;
gått öfver stapeln, hvilka knappt
hunnit längre än till första
uppförandet. Att komponistens namn och
personlighet därvidlag tjänat som
drif-kraft visar sig, då man ser att
Siegfried Wagners nyhet »Herzog
Wildfang», som räknas för en veritabel
»nit», likväl gått öfver scenen i
München, Leipzig och Hamburg. På samma
sätt är det nog som Paderewskis
ryktbarhet och nationalitet beredt den
yttre framgången för hans »Manru».
Andra tyska operanyheter, hvilka
knappast torde komma att upplefva
en »renaisance», äro följande. Pfitzner:
»Rose vom Liebesgarten», Erb: »Die I
Abendglocken» (Karlsruhe), G. G.
Schwab: »Die Richterin» (Rostock),
Prochaska: »Das Glück» (Altenburg), j
Ibener: »Wolframs Meisterwerk»
(Kassel), Eberhardt: »Der Halling» (Ulm),
Westerhout: »Donna Flor» (Altona),
Jarno: »Der Richter von Zalamea»
(Stettin), Mohaupt: »Der Graf von
Gleichen», (Reichenberg, Böhmen), j
Alfons Maurice: »Josepha» (Wien,
Kaiser Jubiläums-Theater), Randegger:
»Werthers Schatten» (Leipzig),
Ober-leitliner: »Ghitana» (Köln), Dippe:
»Mutterliebe» (Kassel), O. Dorn:
»Märo-dal» (Kassel), Miroslaw Weber: »Die
neue Mamsell» (München), Bruno
Oels-ner: »Der Elephant» (Koblenz),
Grammann: »Auf neutralem Boden»
(Hamburg), H. von Bronsart: »Manfred»
(Weimar), Arensen: »Claudio
Monte-verde» (Strassburg).
Vända vi oss till Frankrike är det
operan i Paris som egentligen kommer
i betraktande. Stora operan har då
under fjolåret haft att uppvisa
följande nyheter. Leroux: »Astarte»,
Georges Hue: »Le roi de Paris»,
Saint-Saens: »Les barbares»; Opéra
Comique har framfört af Pierne:
»La fille de Tabarin», Bruneau:
»L’Ou-ragan», Massenet: »Griseldis».
Dessutom har man att från
Opéra-popu-laire anteckna »Charlotte Corday» af
Alex. Georges och »La Louve» af
Sarreau (Algier). Af dessa operor
tros Piernes ha förmåga att tränga
vidare till utlandet, då däremot längre
lifskraft ej tiUmätes Saint-Saens’ och
Massenets nyaste verk.
Italien har som vanligt att uppvisa
stor operaproduktion. Litet hvarstädes
i Italiens städer af någon betydenhet
uppdyka årligen operanyheter af unga
komponister. » M aest ron» blir vid
premieren otaliga gånger inropad
jämte gouterade artister på platsen,
och efter en eller par föreställningar
är den stora nyheten prisgifven åt
glömskan. Om Italiens mest berömda
nutidskomponister och deras senaste
operaverk ha genom notiser och
korrespondent-artiklar förut redogjorts i
denna tidning. Emellertid vilja vi nu
erinra om Mascagnis »Le masehere»,
som på sex italienska scener samma
dag gjorde fiasko. Leoncavallo har
ej haft att bjuda någon nyhet; ej
heller Puccini. Ett par tonsättare ha
framträdt, som möjligen ha en
framtid för sig. Främst bland dem torde
kunna sättas Buongiorno, hvars
»Mädchenherz» flerstädes i Tyskland
uppförts (Kassel, Dresden, Wiesbaden).
Vidare har Mascheroni framfört
»Lo-renza» (Costanzi-teatern i Rom, sedan
i Köln), Luigi Fazio: »Friedemann
Bach» (Rom), Orefice: »Chopin»
(Milano), hvari Chopins musik inflätats.
Slutligen må af italienska årsskörden
nämnas Isidoro de Laras »Messalina»
(Milano).
Betrakta vi nu öfriga europeiska
länders operaproduktion, så är det
hufvudsakligen ryssar, slaver och
engelsmän, hvilka ha åstadkommit
något nämnvärdt. I Spanien stannar
produktionen inom landet och är föga
betydande, mest utgörande s. k.
»zar-zuelas» (speloperor och operetter). Från
Böhmen har utgått en opera »Der
polnische Jude» af Karl Weis, ett verk
som hastigt nog bröt sig väg och med
mer eller mindre framgång uppförts
i Prag (tyska teatern), Dresden,
Leipzig, Zürich, Köln, Königsberg,
Hamburg, m. m. Från detta land äro
andra nyheter Zdenko Fibichs
»Arko-nas Fall» (Prag, czechiska teatern) och
Dvoraks »Rusalka» (nyssnämda teater).
Ryska operanyheter voro »Angelo» af
César Cui (Moskva), »Szadko» och
»Czarens brud» af Rimsky-Korsakoff
(Petersburg). Gå vi till England finna
vi där af Stanford: »Much ado about
nothing» (London,
Coventgarden-tea-tern), Sullivan: »The Emerald Isle»,
efter tonsättarens död fulländad af
German (Savoy-teatern i London) samt
Victor Herbert: »The fortune-Teller»
(London, Shaftesbury teateru). Holland
har haft följande nyheter att framvisa:
Bouman: »Het Meilief van Gul pen»
(Haag), Dibbern: »Odjah» (Amsterdam),
J. Blockx: »Die Braut der See»
(Antwerpen), de Boeck: »Théroigne de
Mericourt» (nederl. teatern i
Antwerpen); Ungern: »Erzsicke» af Major,
»Kakuska» af Fr. Léhar, båda i
Budapest; Polen: »Janek» af Zelenski
(Krakau); Rumänien: »MosulCiocarlau»
af J. von Flondor (Czernowitz).
Skandinaviska operanyheter äro redan
omnämnda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
