Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 15 April 1902 - Om operan och operetten i utlandet 1901 - J. A. Hasse om Mozart - Följetong: Ett stilla konstnärslif, af Elise Polko (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Operetten stod förra året på klena
fotter. I Tyskland står efter
Millöckers bortgång i första rummet Rud.
Dellinger, livars »Jadwiga» med full
framgång gafs på residensteatern i
Dresden; märkvärdigt nog spreds den
ej vidare. Ytterligare har man att
anteckna, ehuru mindre betydande,
Zamara: »Die Debutanten» (München),
Ziehrer: »Drei Wünsche» (Wien),
Erlanger: »Das Paradies der Damen»
(Wien), Platzbecker: »Wahrheitsmund»
(Frankfurt a. M., München,
Charlotten-burg-Berlin), Herman Reinhardt:
»Süsses Mädel» (Wien, Berlin) och Victor
Holländer: »Rother Husar» (Berlin).
De båda sistnämnda rönte ganska godt
emottagande.
Äfven den franska operetten synes
lida af ålderdomssvaghet. Dess
älskvärdaste representant, Edmond Audran,
har afgått med döden; en hans
därefter uppförda operett »Pastor
Vin-cenz» hade mindre framgång. Lecocq
har tystnat och äfven Planquette synes
ha skrifvit sig trött, om än han låtit
två nyheter gå af stapeln, »Le
capi-taine Thérése» (Paris, Gaité) och
»Mamsell quat’sous» hvilken senare äfven
gafs i München. Återstå att nämna
Varney med »Le fiancé de Thylda»
(Bryssel), L. Ganne med »Cirkus
Ma-likorne» (Wien) och Claude Terasse
med »Herculesarbeten» (Paris,Bouffes),
hvars frivola text torde göra denna
operett omöjlig på annat håll. Till
slut må nämnas att ett par äldre
operetter fått äran att upptagas på
hofteatrar, nämligen »Cornevilles
klockor» i Dresden och »Madame Angot»
i Berlin.
––-i—
J. A. Hasse om Mozart.
Den berömde operakomponisten och
hofkapellmästaren i Dresden Joh. Ad.
Hasse (f. 1699) blef 1763 entledigad
från nämnda befattning men begaf sig
då, jämte sin berömda maka,
sångerskan Faustina Hasse, först till Wien
och sedan till Venedig där han dog
1783. Från tiden för denna hans
sista vistelse i Wien har man af
honom ett par bref, hvilka förekomma i
en uppsats: »Aus Deutschlands
italienischer Zeit», intagen i senaste
»Jahrbuch der Musikbibliotek Peters», och
hvilka äro intressanta såsom bidrag
tili Mozarts biografi. Det första af
dessa bref är dateradt Vienna 30
Sett:bre 1769, och i midten däraf
yttrar sig Hasse med följande ord om
Mozart.*
Jag har gjort bekantskap med en
viss herr Mozart, kapellmästare hos
* Sedan den 13-ärige Mozart utnämnts till
erkebiskoplig konsertmästare gjorde fadern en
resa med honom samma år till Italien där
han vann stora triumfer. Denna resa
anträddes i december 1769.
biskopen af Salzburg, en högt
begåf-vad, fin och bildad man, som, hvad
jag kan finna, icke blott förstår musik
utan också är hemma i andra saker.
Denne har en dotter och en son. Den
förra spelar mjrcket bra klaver och
den senare, som ej kan vara mer än
12 eller 13 år, framträder redan
såsom komponist och kapellmästare. Jag
har sett kompositioner, som skola vara
af honom; de äro sannerligen icke
dåliga, och jag har i dem ej kunnat
märka något som vittnar om en
tolf-årig gosse. Jag törs ej draga i
tvif-vel att de äro af honom. Vid klaveret
har jag pröfvat honom på åtskilliga
sätt, och där har han visat mig saker,
som för en sådan ålder äro rent af
obegripliga och vore beundransvärda
äfven hos en redan fullfärdig man. Då
nu fadern vill föra honom till Italien
för att göra honom känd där och
därom skrifvit till mig samt begärt
af mig ett rekommeudationsbref, tager
jag mig friheten att sända er ett
sådant. Med detta bref afser jag dock
ingen annan verkan, än att ni tillåter
honom göra er bekantskap och att ni
har godheten understödja honom med
goda råd såvidt ni med hänseende till
förhållandena i landet finner sådana
nyttiga och nödvändiga. Om ni
dessutom vill förmedla några bekantskaper
åt honom och införa honom hos några
damer som tillhöra er umgängeskrets,
så är detta dock mer än jag gifvit
honom utsikt till. Fadern vill, såsom
jag hörde honom säga i Salzburg,
af-resa den 24 oktober och borde alltså
mot slutet af månaden kunna inträffa
i Venedig.
Bemälte herr Mozart är en
mycket bildad och artig man, barnen
äro väl uppfostrade. Gossen är
dessutom vacker och liflig och behaglig
samt beter sig i allo så väl, att man
ej kan låta bli att tycka om honom.
Ett är visst: om hans utveckling
håller jämna steg med hans ålder, så
blifver han ett under. Bara inte
fadern skämmer bort honom och
förvrider hans hjärna med reklam och
öfverdrifvet beröm. Detta är den enda
fara jag fruktar för. Här har ni nu
fått ett långt bref. Mottag det
välvilligt, förlåt att jag yttrat mig så
vidlyftigt och var öfvertygad om,
käraste herr abbé, att jag hela lifvet
igenom förblifver er tillgifnaste och
högst förbundne tjänare och vän.
J. A. Hasse.
Tusen hälsningar från mina
fruntimmer.
I det andra bref vet, dateradt Wien
d. 27 mars 1771, skrifver han,
beträffande Mozart, följande:
Den unge Mozart är för sin ålder
helt visst ett underverk och jag håller
verkligen oändligt af honom. Fadern
är, så vidt jag finner, evinnerligen
och med all ting obelåten. Han
förgudar sin son något för mycket och
gör därmed allt till att fördärfva ho-
nom, men jag har nu om det naturliga
riktiga sinnet hos den unge gossen
en så god tanke, att jag hoppas, det
han trots faderns smicker ej skall låta
fördärfva sig utan blifva en präktig
människa.
FÖLJ ETONG.
Ett stilla konstnärslif.
Al’ Elise Polko.
(Forts.)
Huru sällsynta äro ej i vår kalla
nord dessa hjärtan, som bära ett
sådant öfverflöd af värme inom sig, att
alla deras känslor likna tropiska
plantor, som blända och nästan förskräcka
oss genom sin prakt och sin
färgrikedom, hjärtan, hvilka, då de älska,
vota att para öfverväldigande passion
med evig trohet.
Rudolf Zumsteeg hade ett sådant
hjärta. Sedan han blifvit upptagen
i Solitude, hade han delat sig emellan
musik och Fredrik Schiller, vid
hvilken han var fästad med en entusiasm,
som ej kände några gränser. Han var
en af de första, som blef varse den
strålande krona på dennes vigda
huf-vud, för hvilkens glans hela Europa
sedermera böjde sig. Hvarje litet blad,
hvarpå Schillers hand skrifvit,
samlade han med rörande
samvetsgrann-het, och hans största vällust var
kom-positionsförsök, som han lämpade till
dennes dikter. Hvarje, om äfven det
flyktigaste sammanträffande med
honom var en ljusstråle i hans lif.
Därför sörjde han äfven så öfver all
be-skrifning djupt och länge öfver
vännens flykt; det var honom smärtsamt
att umbära honom, och ingen timma
förgick utan en suck efter den
försvunne. Han fällde heta tårar och
trodde sig ej kunna uthärda
skils-messan från sitt lifs sol.
Han kunde ej förmå sig att besöka
den djupt bedröfvade Schillerska
familjen i Ludwigsburg; han undvek
ängsligt hvar och en, som med den
frånvarande stått i någon närmare
beröring, och var på god väg att
försjunka i mjältsjuk dysterhet. Den
hemliga brefväxlingen med vännen
utgjorde ingen ersättning, ty Schiller
skref ej mycket under denna oroliga
period af sin lefnad. Znmsteegs ifver
och kärlek för sin konst slappades
visserligen ej ett ögonblick, med han njöt
blott med half glädje af framgångar,
hvilka förut skulle liafva försatt
honom i en himmel af hänryckning. Han
utgaf konserter och fantasier för
violon-cell, och i en af de förra hade han
inflätat den afskedssång, som han
spelat för Schiller. Han hade på detta
sätt liksom kastat melodien ifrån sig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
