Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 15 April 1902 - Följetong: Ett stilla konstnärslif, af Elise Polko (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han ville till hvarje pris blifva af med
den, och ingen skulle varit i stånd att
förmå honom att ännu en gång spela
densamma. Senare utkommo, just från
samma period af hans
tonsättarverk-samhet, sångerna till Schillers
Röfvar-bandet, en inessa och några sångspel,
hvilka gjorde stor lycka. Hans
kompositioner blefvo ovanligt hastigt
omtyckta; de utmärkte sig vid denna tid
dessutom mer genom klarhet och
mjukhet, än genom tankarnas flykt och
rikedom. Då trängde plötsligt, men med
hela kraften af en blixt, ett klart sken
genom den unge musikerns
melankoliska natt: Mozart’s namn, Mozart’s
musik. Rudolf Zumsteeg hängaf sig
med all den glöd, all den obegränsade
hängifvenhet, hvaraf sådana naturer,
som hans äro mäktiga, åt denna höga
ande. Ögonblicket för hans
bekantskap med Mozarfs genius var på
samma gång begynnelsen till en ny
epok i konstnärens lif, ty nu först
utbredde sig hans vingar till hög,
stolt flykt. Han vältade sig med
oändlig vällust i de Mozart’ska skatterna,
han såg och tänkte ingenting annat
än Mozart. Nu först blefvo hans egna
idéer klara för honom, nu först
begrep han, hvad han velat men likväl
ej förmått. Han pröfvade och
bedömde nu sina arbeten med en asketisk
stränghet. »Grundlighet och klarhet i
framställningen brista mig ej», sade
han sig, »men hvad är detta värdt
utan den friska retelse, som behag
och ljufhet gifva? Mina verk äro
eftergjorda blommor, formen är densamma,
men denna doft och emalj, som gör
den enklaste friska blomma till föremål
för beundran, fattas. Jag var blott
sentimental, där jag trodde mig vara
varm, deklamatorisk i stället för
dramatisk, patetisk i stället för eldig!»
Det föll liksom fjäll från hans ögon,
och han började med friskt mod att
arbeta, men på ett helt annat sätt.
Han hade redan, sedan lång tid
tillbaka med de ärofullaste vitsord
lämnat konstakademien, och bodde som
musiklärare i Stuttgart. Just under
denna period af den ifrigaste
verksamhet och högsta hänförelse berättade
honom en dag en af hans vänner, att
den store Mozart, stadd på en längre
resa, i nästa vecka skulle passera
Mannheim, och, efter hvad som sades,
tänka att uppehålla sig där en dag.
Dessa framkastade ord åstadkommo
en oerhörd uppståndelse i Zumsteegs
inre. Utan att anförtro en enda
människa sin hastigt fattade plan, stängde
han sin kammardörr och begaf sig
till fots på väg till Mannheim. Tre
dagar varade hans vandring, i det
hårdaste höstväder och utan
öfver-rock, för att ansikte mot ansikte få
skåda den store mannen, hvilken tagit
hela hans själ till fånga. Utmattad,
bestänkt med smuts och med håret
hoptofvadt af vinden, hann han
slutligen fram, samt ilade genom gatorna
till det värdshus, hvarest Mozart, efter
hvad som sades, skulle logera. I detta
ögonblick for en resvagn, långsamt
och tungt, förbi honom, en ännu ung
man lutade sig fram ur densamma, och
hans klara, strålande ögon mötte den
uttröttade musikerns. Då arbetade sig
ett nästan vildt skri fram ur Zumsteegs
bröst, hans ögon hängde sig med
passionerad glädje fast vid detta älskliga
ansikte, och en röst inom honom
ropade: »Detta måste vara Mozart/»
Mannen i vagnen log något förundrad,
men oändligt innerligt och godt, samt
bugade sig liksom till helsning, men
i samma ögonblick hade äfven vagnen
farit förbi. Zumsteeg såg, utan att
röra sig, efter densamma, och då den
oformliga vagnskorgen hade
försvunnit för hans blickar, vände han, utan
att uppehålla sig, eller göra en enda
fråga, åter om, och vandrade, full af
stilla lycksalighet, tillbaka ut genom
samma port, hvarigenom han nyss
inkommit. — Om han verkligen sett
Mozart, har han aldrig erfarit, emedan
han aldrig frågat någon därom; han
bibehöll emellertid denna ljufva villa
så länge han lefde.
Zumsteegs utnämning till hertiglig
kapellmästare i Poli’s ställe egde rum
ungefär ett år efter Mozarts död, och
nu kunde han ändtligen arbeta och
komponera, utan att hindras af yttre
omsorger. Han skref flera ballader,
en konsert för violoncell samt operorna:
»Pafågelsfesten», »Kalifen i Bagdad»
och »Den förtrollade ön». Denna
senare var så full af skönhet och
rikedom, att Rossini en gång yttrade om
detta verk: »Af denna enda opera skulle
jag hafva gjort tio andra.»
Icke allenast Zumsteegs fädernestad,
det vänliga Stuttgart, nej, äfven hela
Tyskland var förtjust i hans
kompositioner. Ingen musiksoaré kunde
tänkas utan hans sånger, och våra
farföräldrar tala med en glädje, som låter
dem åter synas unga, om det intryck,
som balladerna: »Botgörarne»,
»Leonora», »Riddar Toggenburg», in. fl.
åvägabragte på alla känsliga hjärtan.
Det var en framstående egenhet hos
Zumsteeg, att han vid allt, hvad han
komponerade, aldrig gjorde afseende
på den stora allmänheten, utan blott
på den lilla skara utvalda, som äro i
stånd att följa komponistens tankar
och att verkligen förstå hans idéer.
Han omhuldade ej modets smak och
sökte ej några glänsande effekter; hans
sångmö var en trogen afbild af hela
hans inre väsen och yttre lif: kysk,
varm, redbar och djup.
Om morgonen den 10 december
1796 inträffade ett bref från
Ludwigsburg i kapellmästarens hus; det
innehöll några rader från Schillers
äldsta gifta syster, som då befann sig
på besök hos sina anhöriga. Zumsteeg
var vid tillfället riktigt hjärtligt glad
och tacksam, ty hans kära hustru hade
föregående dagen födt honom en dot-
ter, det fjärde barnet i ordningen.
Detta bref med sitt bedröfliga
innehåll, förvandlade dock genast hans
glada sinnesstämning. Man
underrättade honom, att Nanette, hans
oförgätlige väns yngsta syster, detta
älskliga barn, som en gång under heta
tårar hängde vid hans hals, hade
plötsligt och häftigt insjuknat, och
längtade oupphörligt, samt med uttryck
af den djupaste, outsläckligaste trånad
efter honom och hans violoncell
hvar-för man på det enträgnaste bad
honom komma. Han hade sällan
återsett flickan, och föga gifvit akt på
den tysta, blyga varelsen, som vid
hans åsyn alltid, varmt rodnande, drog
sig undan. Nu trädde på en gång
det tjusande barnet med de själfulla
ögonen åter fram för hans själ, och i
förening därmed den föregående korta
scenens hela behag; han hörde åter
den ljufva rösten, som innerligt
bedjande tilltalade honom: »Ack, låt mig
ännu en gång höra änglarna sjunga!»
Utan att dröja inpackade han sin
violoncell, tog för en dag afsked af
hustru och barn och for till
Ludwigsburg. Det var redan afton, då han
anlände dit och steg af framför den
Schillerska familjens lilla hus. Man
förde kapellmästaren genast till
sjukrummet, där alla den sjukas anhöriga
voro församlade. Zumsteeg igenkände
dock ingen, emedan rummet blott
upplystes af en enda lampa hvilken stod
på ett litet bord vid den unga flickans
läger och kastade sitt fulla sken på
bädden. Nanette låg helt lugn och
stilla, men hennes livita nattdräkt, var
knappast så hvit, som hennes ansikte.
Hon liknade sin broder, men
Zum-steeg märkte nu för första gången
denna likhet och kunde knappt afhålla
sig från tårar. Hennes drag voro
blott finare än Fredriks och hennes
hår brunt, pannan var barnsligare och
mindre hög; de nitton årens
obeskrif-liga fägring låg öfver hela ansiktet,
men i de sällsynt vackra ögonen stod
redan den bittert ljufva
afskedshäls-ningen till denna jorden tecknad. Hon
log emot honom, då han närmade sig,
så lugnt och förtroendefullt som ville
hon säga: »Jag visste att du skulle
komma.» Då han stod tätt bredvid
henne, hviskade hon, med knappt
hörbar stämma: »Ack! jag ville så gärna
ännu en gång höra änglarna sjunga,
så skönt, som förr en gång!» Efter
dessa ord, upptog hon sakta och
nästan endast för hans öra förnimbart
samma melodi, som hon en gång
såsom femårigt barn hört honom spela,
och hvilken hon sedan, utan att
förlora en enda ton, burit i sitt hjärta
såsom dess heligaste ljufvaste
hemlighet.
Då genombäfvades den djupt
skakade musikern plötsligt af den aningen,
att en tyst kärlek här måhända skulle
sjunka i den tysta grafven, att här
åter en gång en kysk, hvit ros obe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
