Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 20 Maj 1902 - Åke Wallgren (med porträtt) - Wagners ledmotiv. Wagner och Mozart (ur K. Gjellerups »Richard Wagner i sin trilogi Nibelungens ring»)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hengrin», Wotan i »Rhenguldet» och
Colline i »Boheme». I ett nytt stort
parti uppträder hr Wallgren i dessa
dagar, då han utför Wotan i
»Valky-rian». Det stora bifall herr Wallgren
här skördat såsom operasångare har
äfven egnats honom, då han
medverkat vid konserter, bland hvilka må
nämnas Bellmanskörens och
Filharmoniska sällskapets.
–-—
Wagners ledmotiv.
Wagner och Mozart.
Ur K. Gjellerups »Richard Wagner i sin
trilogi Nibelungens ring».
Om Wagners ledmotiv hör man
stundom sägas, att det är en lättköpt
musikalisk karakteriseringsmetod, att
på detta sätt förse hvarje person med
ett motiv, hvilket af orkestern hänges
ut som en affisch, livar gång han
visar sig på scenen. Detta skulle vara
riktigt, om en så naiv karakterisering
verkligen ägde rum. Men detta är så
långt ifrån förhållandet, att tvärt om
framträdandet af ett personligt motiv
blott alldeles undantagsvis
sammanfaller med personens uppträdande, för
att likasom liäroldsmässigt anmäla
honom (t. ex. Hundings i »die Walküre»),
och det är då alltid dramatiskt
betin-gadt genom situationens betydelse.
Att hvarje person skulle ha sitt eget
motiv är dessutom äfven en alldeles
felaktig uppfattning. Tvärtemot liafva
hufvudpersonerna hvar för sig flere
motiv, äro alltså karakteriserade från
flere sidor allt efter deras olika
förhållanden och de däri framträdande
egenskaperna: så ha t. ex. Wotan,
Siegfried och Brünnhilde livardera
ungefär ett dussin motiv, Siegmund och
Sieglinde minst fem och Faffner (för
att taga en mera underordnad) tre
stycken*.
Denna’ anmärkning toi’de vara
tillräcklig för att afvisa en så barnslig
föreställning om ledmotivens
användning. Det torde af sig själft vara
uppenbart, huru mycket lättare det
genom dem blir att följa texten, något
som musikdramats allvar erfordrar i
helt annan grad än den vanliga
operan.
Orkestern ensam är ofta i stånd
att säga oss hvad som föregår på
scenen, så att ett par lösryckta ord i
förbindelse med denna säkra
vägledning skola visa sig tillräckliga för att,
ifall jag händelsevis ett ögonblick
förlorat sammanhanget, återgifva mig
detta.
* Nämligen: 1) det för honom och brodern
gemensamma Jättemotivet; 2) det af detta i
förkortad form och med tillägg af dråpslagen
bildade, för honom individuella motivet; 3)
Lindormsmotivet.
Så pregnanta äro de flesta af
huf-vudmotiven, att de ej ens behöfva
framträda i sin fulla gestalt för att
verka på fantasien; blott en lösryckt
antydan är tillräcklig för att låta
stämningen och föreställningen slå ut i
hela sin rikedom, ja kan stundom till
och med verka ännu kraftigare än
motivet själft på samma ställe skulle ha
gjort. När Siegmund, i trots mot
valkyrians dödsbud, drager sitt svärd
för att döda Sieglinde och sig själf,
ljuda till hans hotfulla: »dies Schwert»
de två första tonerna af
Svärdfanfaren, våldsamt afslitna, och denna
musikaliska glimt af »svärdet» verkar
här vida starkare, än hela det
strålande tonsvärdet skulle gjort.
Långt ifrån att vara en lättåtkomlig
karakteriseringskonst, såsom ett ytligt
missförstånd trott, är motivtekniken
den svåraste af alla; den ställer de
största fordringar samtidigt så godt
som på alla sidor af konstnärens
väsen, på hans intelligens och tankekraft,
på djupet och renheten af hans känsla,
på hans förmåga att individualisera
och slutligen på den största och
centralaste af dem alla, den odefinierbara
och oförvärfbara nådegåfvan att skapa
det hänförande sköna. Saken är ju
nämligen den, att de motiv, med hvilka
komponisten i ett sådant musikdrama
opererar, äro till sitt antal högst ringa
i jämförelse med dem, som i den äldre
operan strös ut i orkester- och
sångstämmor. Men då är det ej
tillräckligt att göra dem karakteristiska —
huru nödvändigt detta än är: de måste
därjämte adlas af skönheten, måste
det redan på den grund, att de eljest
icke höras och märkas som sig bör
och att den af sedda verkan alltså
uteblir. De måste sjunga sig in i
åhörarens innersta själ. Ingenstädes har
därför också Wagner utvecklat en så
berusande melodiskönhet som i
trilogien, där denna teknik kulminerar.
Här är han melodiker trots någon,
såvida man nämligen ej tillika fordrar,
att han skulle utströ tusen eller
tvåtusen sköna melodier för väder och vind,
där han menar sig nå en rikare skörd
genom att besinningsfullt utså hundra,
hvilka äro lika sköna. Under det
att »Tristan und Isolde» eljest i många
hänseenden till stilen kommer
»Nibelungenring» närmast, härskar just på
denna punkt en alldeles påfallande
olikhet, och till och med
»Meistersinger», som eljest i totalvärde torde
kunna täfla med »Ringen» om priset,
hinner blott i sina yppersta partier
upp till den skönhet, som öfver allt
tonar och klingar genom denna
myt-ocli sagovärld.
I sin egendomlighet och sin
skönhet måste motivet, enligt sin natur,
tillika vara kort; dess melodi måste
i det väsentliga kunna sammanträngas
på få takter och tillika äga stor
utvecklingsmöjlighet — desto större ju
betydligare och allmängiltigare motivet
är; det skall om möjligt besitta
förmågan både att skymta förbi
momentvis och att spänna sig öfver hela
scener.
Om Wagners ledmotiv såsom typer
gälla Schillers ord:
Der Kern allein im schmalen Raum
verbirgt den Stolz des Waldes, den Baum.
Allt är här kärna oeh utveckling
ur kärna; att gifva detta, och detta
allena, är för visso icke hvar mans
sak. Så till vida kan alltså denna
teknik göras till föremål för en viktig
invändning, hvilken emellertid blott
gäller, ifall motivtekniken göres till en
norm för alla, äfven för dem, hvilkas
krafter ej räcka till för dess
genomförande, under det de måhända, om
de blott följa sin egen natur, skulle
kunna frambringa något värdefullt.
Detta är en Odysseusbåge, som det skall
heros-styrka till för att spänna. Men
inför dett verk själft, som äger
bestånd och som måhända blott kunde
uppstå i kraft af ett så heroiskt
medel, förvandlar sig en sådan
invändning till det högsta beröm.
Men, skall man — i vårt både i
tid och otid demokratiska sekel, —
invända: populär är väl ändock ej
denna musik! Det kommer därpå an;
så populära som melodierna i
»Trubaduren» eller »Postiljonen från
Long-jumeau» äro dessa melodier
visserligen icke, och jag kan äfven medge,
att Mozarts och Webers dramatiska
musik är lättare att tillägna sig. Men
man måste här skilja emellan livad
som har sin grund i teknikens natur
och det som beror på konstnärens
temperament. Då ledmotivet måste
ha både ett bestämdt innehåll och en
bestämd karakter, kan det i yttre
lättfattlighet blott sällan konkurrera med
sådana melodier, som blott lägga an
på denna slags skönhet. Men där
det icke är fråga blott om en flyktig
berusning af hörselsinnet, utan om en
njutning, hvarigenom jag verkligen
tillägnar mig den inre musikaliska
skönheten, så uppväges detta rikligt
däraf, att motivet upprepas på olika
ställen af verket, utvecklas, varieras
och visar ständigt nya sidor af sin
inre rikedom, under det att i all annan
operastil den ena melodien jagar den
andra och det i alla händelser hör till
undantagen, att en enstaka melodi
kommer igen, för att med kända
toner väcka en känd stämning. I själfva
verket är det därför också högst
tvif-velaktigt, om man, första gången man
hört »Trubaduren», erinrar sig flere
melodier, än efter att första gången
ha hört »Valkyrian».
Och detta trots en annan
omständighet, som gifvet har till följd, att
Wagners musik måste blifva något
tyngre än den lättaste musikstilen, ej
blott i en lägre genre, utan äfven i den
allra högsta: i den klassiska, olympiskt
klara och som ambrosia nedglidande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
