Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 20 Maj 1902 - Wagners ledmotiv. Wagner och Mozart (ur K. Gjellerups »Richard Wagner i sin trilogi Nibelungens ring») - Några erinringar om Léo Delibes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK MUSIKTIDNING.
mozartska. Den omständigheten näin- |
ligen, att dramatikern Wagner är
århundradets och rasens man, liksom
symfonikern Beethoven var det. Man
skall därför vara mycket försiktig med
att utan vidare göra tyngden — som
ju blott är ett tadlande uttryck för
haltfullheten — till en impopulär egen- j
skap; det som har för litet däraf
löper fara att flyga bort öfver våra
hufvud, svalkande den heta hjärnan
med sina vingslag, men utan att kunna
gripa hjärtat. Man kan i sin smak |
vara så exklusivt klassisk som helst
— jag har en viss rätt att tala härom,
då jag själf en gång hörde till dem,
hvilka, såsom jag uttryckte mig, gingo
på »Trollflöjten», därför att man ej
alltid kunde gå på »Don Juan» —
ett måste dock en och livar medgifva,
som ej är abnorm till sitt
temperament: vi, det nittonde århundradets
människor, och därtill germaner, vi l
återfinna icke vårt djupare känslolif, j
icke det vi högst älska, icke vårt
väsens hemligheter i Haydns symfonier
och kvartetter, men vi finna allt detta
(eller åtminstone allt däraf, som har
värde) i Beethovens, och vi finna det
icke i Mozarts operor, men vi finna
det i Wagners*.
Ja, men huru många finnas, som
i förstå Wagner? frågar man. Man
glömmer att fråga: huru många
förstå Mozart? Lägg väl märke till, att
det finns ieke få nutidsmänniskor,
hvilka det mesta af Mozarts
dramatiska musik lämnar oberörda, men
som omedelbart gripas af Wagners.
Och jag talar här icke om artistiskt
bortskäm da öron, som behöfva starkare
kryddor; jag menarjustsådantfolk,som
förhåller sig naivt och omedelbart till
konsten. De förstå Wagner, emedan
de äro befryndade med honom, men
de förstå icke Mozart, emedan de, för
att göra detta, skulle behöfva ställa
sig mera artistiskt till hans konst, än
de utan ansträngning kunna göra.
Ty det vill en viss konstnärlig anda
och utbildning till, för att hämta
innehåll ur de rena formernas skönhet,
emedan dessa i blott ringa grad förmå
väcka vårt eget inre till själf
verksamhet. Konstnärligt sedt är det
kanske en större brist att ej kunna
förstå Mozart än att ej kunna förstå
Wagner, men mänskligt sedt är detta
en för vår natur mycket ursäktlig
ensidighet.
Den möjligheten är således icke
utesluten, att bladet en gång kunde
* För att ej missförstås, anmärker jag, att
jag här företrädesvis tänker på det specifikt
mozartska eller livad som för oss i alla
fall står såsom sådant, kanske endast
emedan hans strålande bana så tidigt afbröts.
Ty i »Trollflöjten», hvars fromma, saliga
skönhet måste djupt gripa hvarje kännande
människa, utvecklar Mozart ett väsentligen nytt
känsloinnehåll, under det att samtidigt hans
dramatiska karakteristik i mer än ett
hänseende träder in i en ny fas. Beethoven sade
med rätta, att först här blef Mozart »der
deutsche Meister».
vända sig därhän, att det snarare
blefve Mozarts stil, som för den stora
publiken vore den svårfattligaste; och
det säkraste torde därför vara att
låta tiden afgöra frågan om
»populariteten — hvilken dessutom, tagen
på en bestämd tidpunkt, alltid blir ett
tvifvelaktigt kriterium. Jag skall
därför ej lägga någon synnerlig vikt
därvid, att trilogien för närvarande är
det verk, som på de tyska teatrarne
samlar den talrikaste publiken ur alla
samfundslager, eller, att man på
hvar-annan populär konsert får höra slutet
af »Rheingold» eller »Walküre»
.skogs-idyllen ur »Siegfried» eller Siegfrieds
död ur »Götterdämmerung». Men jag
nämner det blott för att en eller
annan wagnermotståndare, som läser
dessa rader, ifall han händelsevis i
Tyskland skulle få höra en
skoma-karpojke hvissla Svärdfanfaren eller
Siegfriedmotivet, med någorlunda
fattning må kunna bära ett sådant
förräderi af vox populi.
–-5^––-
Några erinringar om
Léo Delibes.
Då operan »Lakmé» ånyo gått
öfver kgl. teaterns scen i dessa dagar
kunna vi ha anledning att upplifva
minnet af dess komponist, hvars
tioåriga dödsdag inträffade förra året.
Född d. 21 febr. 1836 i St. Germain
du Val, dep. Sarthe, afled han den 16
jan. 1891 i Paris.
En fransk skriftställare skildrade
tonsättaren strax efter hans bortgång i
följande ordalag*
»Léo Delibes är stor, blond,
älskvärd och glad. Han har med lejonet
ingenting annat gemensamt än namnet
och det blacka hufvudet; han har ej
alls dess häftighet och djärfhet. Han
talar mycket och är alltid mycket
varm, hvilket häntyder på en
expansiv och sangvinisk natur. Man ser
honom aldrig vid dåligt humör. Då
han samspråkar med någon, talar han
aldrig om sig själf. Han begär inga
komplimanger, fordrar ej någon
hyllning; men det minsta beröm gör
honom förtjust, utan att han därför
känner sig sårad af kritiken. Han
småler, då man kallar honom »käre
mästare». Man ser honom sällan ute i
den s. k. »stora världen»; han leder
aldrig själf orkestern, som jag tror.
Tid efter annan vid någon
högtidlighet eller vid ingången till
konservatoriet får man se detta runda
blomstrande ansikte, och man gifver gärna
en sympatisk handtryckning åt denna
den enklaste och hjärtligaste af våra
komponister.»
* Större delen af denna uppsats, en
bearbetning från franskan, förekom för elfva är
1 sedan i N. D. A.
Får man döma af Delibes
landsmans skildring, kan man förstå, att
Delibes’ musik varit ett temligen
troget uttryck för komponistens eget
temperament. Delibes’ musik håller
ej fram sig själf; den braskar och
tråkar ej med lösningen af några
harmoniska problem, och den anstränger
ej åhöraren med att göra anspråk på
någon djupt filosofisk eller etisk
innebörd. Den är spirituel, lätt flytande,
väl afvägd, lustig utan att vara
narraktig eller trivial. Ofta framträder
den dämpadt; det ligger då liksom en
slöja af melankoli kastad öfver den.
Äfven den mest nogräknade
musikaliska societet skall ur det passandes
synpunkt ingenting ha att anmärka
mot Delibes’ musik. Den är korrekt,
fin, elegant utan att vara pedantisk
eller snobbig. Den passar ej för
go-thikens allvarliga gemak; långt bättre
skall dess graciösa smidighet foga sig
efter rococons fantastiska salonger.
Det är ej utan skäl, som den nyss
citerade fransmannen säger: »Léo
Delibes gör småsaker med stor talang.»
Att Delibes vunnit allmänt
erkännande bland sina landsmän, är föga
att undra på. Af alla medlemmar af
Institut de France är han den, som
trognast följt den franska skolans
traditioner, sådana de utbildats af Grétry,
Monsigny, Boieldieu och Herold. Men
Delibes imiterar eller reproducerar
icke någon af dem; han tänker och
skrifver ej så, som de en gång tänkt
och skrifvit, snarare så, som de skulle
hafva tänkt och skrifvit, om de lefvat.
Innan Léo Delibes började skrifva
för rösten, skref han för benen,
sär-skildt de kvinnliga benen. En opera
är ju redan ganska egendomlig, ett
drama, som sjunges. Men hvad skall
man då säga om en balett, ett drama,
som dansas? Det må ju så vara med
ett »divertissement», som det heter på
det koreografiska språket, men en
ballett i två eller tre akter!
Handlingen berättas med gester och löper
framåt icke på versfötter, utan på
»pas» af olika slag. Delibes ägnade
sig emellertid med framgång åt denna
genre och skapade där bland annat
»Sylvia eller Dianas nymf», en
klassisk herdeidyll, full af poesi och af
danser från forntidens alla länder och
folk. Här dansa bönder, fauner,
skogs-nymfer, jägarinnor, etiopiska slafvar,
bacchanter, gudinnor m. fl. »Sylvia»
är en poetisk balett; »Coppelia»,
Delibes’ andra balett (Sthlm 1896), är
mera spirituel. Från andra akten af
»Hoffmanns sagor» känna vi till
historien om den konstgjorda dockan, och
det är den, som här omsatts till
pantomimens och koreografiens tjänst.
Den yttre utstyrseln af dessa
stycken är i den luxuriösa och bortskämda
Seinestaden synnerligen vacker, och
man kan nästan säga det samma om
dansöserna. Det hela är behagligt,
hänförande, fullt af njutning, men det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
