Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 11. 7 Juni 1902
- Yaw (Miss Ellen Beach Yaw — med porträtt)
- Om sångkonstens förfall i vår tid, af Mathilde Marchesi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Marchesi anser hon sig ha erhållit
den slutliga artistiska fulländningen.
I Amerika har miss Yaw under tre
konsertturnéer skördat både beröm
och dollars och naturligtvis varit
mycket uppburen. Under en af dessa
turnéer var hon engagerad af den
svensk-amerikanske impressarien G.
Thalberg, och fastän han måste
betala henne ett mycket högt gage,
var hennes dragningskraft på
publiken så stor att han dock hade allt
skäl att rosa marknaden och vara
belåten med sin »diva».
Under sistförflutna vinter har miss
Yaw uppträdt ined storartad succés i
London, Paris, Monte Carlo och på
andra platser.
Det är med otålighet och
nyfikenhet vi vänta att nästa vinter få höra
den egendomliga sångerskan i
Stockholm.
f
–––––-
Om sångkonstens förfall
i vår tid
af Mathilda Marchesi
Den tyska musiktidningen »Signale»
har nyss meddelat en uppsats under
ofvanstående rubrik af den
världsberömda sånglärarinnan i Paris m:me
Marchesi, och det torde helt visst
intressera våra läsare, särskildt bland
sångkonstens idkare, att i
öfversätt-ning taga del af nämnda artikel.
Först några ord om författarinnan,
som nyligen firat sitt guldbröllop, då
paret Marchesi i sin bostad i Hotel
Palais vid Champs Elysée i Paris
fingo mottaga talrika lyckönskningar.
Mathilde de Castrone Marchesi, född
Graumann d. 26 mars 1826 i
Frankfurt am Main var känd som ansedd
konsertsångerska, då hon 1852 gifte
sig med Salvatore,cavaliere de Castrone,
marchese della Rajata, f. 1822 i
Palermo af ädel familj. Af politiska skäl
tog han afsked af militärståndet och
landsförvisad för delaktighet i 1848
års oroligheter begaf han sig till
Amerika. Då han förut grundligt lärt sig
sångkonsten debuterade han i
New-York såsom Ernani. Efter
giftermålet med Math. Graumann uppträdde
båda makarna med framgång på olika
scener i Tyskland, Italien etc. 1854,
kallades de till sånglärare vid
konservatoriet i Wien och flyttade sedan
till Paris. Fru Marchesi blef
emellertid kallad till sånglärarinna vid
konservatoriet i Köln 1865 och i Wien
1869. Från 1881 har sångarparet
haft sin bostad i Paris såsom
sånglärare. Markisen är ock kompositör
till anslående sånger och öfversättare
af flere Wagneroperor. Bland fru
Marchesis elever räknas nutidens
förnämsta sångerskor: Melba, Sibyl
San-derson, Calvé, Eames, Nevada m. fl.
Hon har äfven, som bekant, utgifvit
en sångskola samt vokaliser och
»lef-nadsminnen». Den ofvan nämnda
uppsatsen följer här:
*
Man har ofta bedt mig uttrycka
min mening om den nu så brännande
frågan »sångkonstens förfall». Jag
har alltid undvikit att emedan jag ej
vill träda upp emot fanatiska
anhängare af den nya musikriktningen
förvandla en liten rispa i huden till ett
blödande sår. Påträngd från flera
håll griper jag dock nu till pennan
för att öppet ocli ärligt aflägga min
musikaliska bikt.
Den neapolitanska skolan
tillkominer äran att ha bragt solosången till
sin högsta fulländning, men ock till
en höjd som i operan ofta nog
medförde att det dramatiska elementet
trängdes i bakgrunden.
Sopransån-garne, som hänryckte publiken genom
sin bel canto, sina löpningar och
kadenser, blefvo snart
hufvudperso-nerna i operan och begynte
tyrannisera komponisternas inspiration. Den
neapolitanska operans orkester spelade
en efter våra nutida begrepp blygsam
roll och körerna blefvo redan i
midten af sjuttonde århundradet mer och
mer tillbakasatta. Med Gluck inträdde
en reaktion i denna solosångens
öfver-vikt i opera seria. Han var den
förste, som åter förläde tyngdpunkten
i handlingens musikdramatiska kärna;
han lade tillika band på solisternas
godtycke, gick drakoniskt till väga
mot koloratur och seccorecitativ samt
gaf kören och orkestern en betydande
andel i framställningen.
Återigen följer sedan en flodvåg af
en framströmmande solosång med
anspråk på dramatiskt berättigande, och
såsom höjdpunkten af denna kan man
beteckna Rossini och Meyerbeer. En
dramatisk motström framkallades
därpå af tyskarne genom Beethoven,
Weber och Wagner. Sistnämnda
strömning utgår från orkestersymfonien,
med hvars skapelse Tyskland ställt
sig i spetsen för de andra nationerna.
I det Wagnerska musikdramat härskar
den symfoniskt behandlade, och
numeriskt som kvalitativt till högsta
utvecklingsgrad bragta orkestern på ett
sätt, som aldrig förut existerat. Och
då våra operahus icke äro försedda
med den djupliggande och täckta
orkestern, såsom i Bayreuth, så
utvecklar sig i dem en formlig strid mellan
sångstämma och orkester.
Ingen kan mer än jag beundra
Wagners snille, men jag kan ej förtiga att
denna nya riktning i en framtid skall
lägga sången i grafven eller
åtminstone leda till att den betraktas som
ett öfverflödigt ondt. Wagner har
hufvudsakligen vändt sin titaniska
talang till symfonien och betraktat
sån-garne såsom en bisak. Då nu den i
hans operor förekommande vokalmu-
siken ej företer några tekniska
svårigheter i den gamla bei can to-sångens
mening, så tro sig nutidens unga
sånglärare kunna sätta åsido hvarje
allvarligt, flerårigt, oundgängligt
stäm-bildningsstudium. Äfven detta är för
sången högst vådligt. Rösten måste
bildas långsamt, försiktigt och med
full kännedom om människans organ
därför. Särskild uppmärksamhet bör
egnas åt utbildningen af de tre
regi-sterna i fruntimmersrösten, så att de
i alla lägen äro egaliserade, klangfulla
och behagliga. Men i vår tid
bedrif-ves sångkonsten med ångkraft. Att
snart träda fram för offentligheten,
att hastigt bli berömd och rik, detta
är lösen, men att tjäna konsten och
bringa sången till högsta fulländning
därpå tänka få, högst få noviser.
Så svårt det än är för sången att
uppfylla det Wagner’ska skrifsättets
fordringar, skulle dock dessa erbjuda
mindre svårigheter, om sångarnes och
sångerskornas röster — såsom förut
anmärkts — utbildats långsamt och
efter en riktig metod. Hvar finna vi
nu sångkonstnärer, hvilka — såsom
fordom — kunnat i tjugu, trettio år
glänsa på operahimmeln och tjäna
efterkommande till förebild? Deras
antal är mycket ringa och smälter ihop
mer och mer för hvarje år.
Men ännu en ny fara hotar bei
canto, nämligen från den store
mästarens efterapare, som utan att besitta
hans geni göra de största
ansträngningar för att träda i hans fotspår.
För att hylla den nya riktningen
offra de, äfven om de hafva en
af-gjord, ja utomordentlig begåfning för
komposition, sin egen individualitet,
sin för sångarvärlden lyckliga
inspiration och förgäta därvid att kopian
ofta är originalet ovärdig och att man
livad sångare och sångerskor
beträffar måste taga hänsyn till speciela
anlag och förmågor. Rösterna äro ju
icke af järn och stål. Under sådana
olyckliga förhållanden börja rösterna
att tremolera, intonationen blir osäker.
En fysisk strid är märkbar; organet
förlorar mjukhet, friskhet, omfång,
lätt ansats och klang, tills den så
misshandlade rösten går förlorad.
Denna för sångkonsten så ogynnsamma
kompositionsriktning kan ej blifva
fördold, hvarken för allmänheten eller
för unga komponister och sånglärare.
Komponister och lärare borde därför
göra allvarliga, djupgående studier
för att noga lära känna det
mänskliga organets fysiska förmåga och
därigenom kunna gifva den unga
sångeleven begrepp om den praktiska och
poetiska sidan af deras blifvande kall.
Sångkonstens totala förfall kan endast
förekom mas genom uppträdande af
ett nytt snille, som förstode att förena
den symfoniska operans deklamation
med bel canto.
––––––
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:59:53 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1902/0085.html
