Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 1 Sept. 1902 - Johan Svendsen (med porträtt) - Något om pianistisk salongsmusik. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
S VEN S K MUSIKTIDNING.
lidande i handen nödgade honom
emellertid att lägga undan violinen och
han begaf sig då för musikstudier till
Leipzig. Dit hade han före sig sändt
bl. a. en »Kapris för orkester», som
väckte konservatorielärarnes
uppmärksamhet, och da Svendsen 1863 gjorde
sitt intåg i Leipzig, var han redan
hemmastadd i instrumentationens svåra
konst. Hvad han nu behöfde var att
sätta sig in i den orkestrala tekniken,
musikteori och kompositionskonst och
han fick nu till lärare Hauptmann,
David, Richter och Reinecke. Hans
talang och personliga älskvärdhet
gjorde honom snart till favorit både
hos kamrater och lärare. Svendsen
lämnade konservatoriet 1867, gjorde
därefter en resa till Danmark,
Färöarna och Island samt återkom på
hösten till Norge, där han gaf två
stora konserter och vann mycket
erkännande. Emot julen begaf han sig
åter till Leipzig, men hågen dref
honom till Paris, dit han reste 1868.
Som musiker verkade han här dels i
orkestern vid de s. k.
»Consert-Musard», dels vid Odéon-teatern. Af
sin vän Saint-Saens blef han
introducerad hos baron Erlanger, hvarigenom
han fick tillfälle att göra många
intressanta bekantskaper inom
konstvärlden och hade äfven en god vän
i sin landsman, dåvarande
legationssekreteraren Fr. Due, som blef hans
elev i kompositionslära. Det var just
då Kristina Nilssons och Pattis
glansperiod, Faure dominerade på Stora
operan och Pasdeloups konserter stodo
i högsta flor. Mycket komponerade
han ej vid denna tid, från hvilken
hans förnämsta verk är
violinkonserten i A-dur, op. 6.
Vid fransk-tyska krigets utbrott
lämnade han Paris 1870 på
uppmaning från Leipzig, där det erbjöds
honom att leda Enterpe-konserterna,
hvilka emellertid till följd af kriget
blefvo inställda. I ersättning fick han
under säsongen 1870—71 i
Gewandhaus själf dirigera sin D-dur-syinfoni,
som mottogs med stort bifall. I
Leipzig blef han förlofvad med en
amerikanska, hvarför han 1871 begaf sig
till Amerika, där de gifte sig. På
hösten återvände han till Leipzig och
blef nu efter krigets slut dirigent för
Enterpe-konserterna under ett år.
Sommaren därpå slog sig Svendsen
ned i Rayreuth där han fick tillfälle
att dagligen umgås med Richard
Wagner, med livars kompositioner och
ideer han då fick göra grundlig
bekantskap. Hösten därpå återvände
han till fädernestaden, där han med
glädje mottogs af musikens vänner
och tillsammans med Grieg 1872—77
upprätthöll det högre musiklifvet, då
under Griegs auspicier Kristiania
»Musikförening» stiftades livars konserter
han dirigerade omväxlande med Grieg.
Under denna tid verkade Svendsen
äfven såsom lärare i musikteori, en-
semblespel m. m. År 1877 begaf han
sig åter ut i världen, först till
Leipzig, sedan till Rom, där han tillbragte
vintern, och vidare till London och
Paris, men enligt löfte återvände han
1880 till Kristiania, där han återtog
sin verksamhet som Musikföreningens
dirigent, hvilken befattning han
innehade till dess han 1883 blef kallad
till hofkapellmästare i Köpenhamn, en
befattning som lian ännu innehar.
Där dirigerar han också hvarje vinter
3 »Filharmoniska» konserter.
Svendsen är ock en utmärkt dirigent,
såsom han visade oss vid sina
konserter här 1883 och senast vid den stora
musikfesten vid utställningen 1897 då
hans D-dur-symfoni utfördes under
hans egen ledning. På en af de
mindre konserterna spelades då ock hans
Stråk-kvintett op. 5 af
Neruda-kvar-tetten. Följande år ledde han flere
af sina orkesterverk vid musikfesten
i Bergen sommaren 1898. Vi hoppas
att ryktet om Svendsens snara
hit-komst och konserterande skall besanna
sig.
Svendsens kompositioner äro mera
snillrika och framstående än talrika.
I tryck ha utkommit följande: 2
Stråkkvartetter (op. 1 och 20), Manskörer
(op. 2), Stråkoktett (op. 3), 2
Symfonier (D-dur, op. 4 och B-dur, op. 15),
Stråk-kvintett (op. 5), Violinkonsert
(op. 6), Violoncellkonsert (op. 7),
Orkesterinledning till Björnsons »Sigurd
Slembe» (op. 8), »Karneval i Paris»
för orkester (op. 9), Sorgmarsch
öf-ver kon. Carl XV (op. 10),
»Zora-hayda», orkesterlegend (op. 11),
Fest-polonäs för orkester (op. 12),
Krö-ningsmarsch för kon. Oscar II (op.
13), »Nordisk karneval» för orkester
(op. 14), Humoristisk marsch (op.
16), 4 norska Rhapsodier (op. 17, 19,
21, 22), Uvertyr till Romeo och Julia
(op. 18), 2 häften sånger (op. 23, 24),
Violinromans G-dur med orkester
(op. 26). Därtill komma
bearbetningar af svenska, norska och isländska
folkvisor för stråkorkester samt
orkesterarrangement af
pianokompositioner af Bach, Schubert och
Schumann.
Något om pianistisk
salongsmusik.
ii.
Af de i förra numret omnämnda
komponisterna må vi nu först vända
uppmärksamheten till Henselt.
Adolf Henselt en af sin tids
förnämsta pianister, föddes 1814 i
Schwa-bacli (Bayern) och studerade musik i
München, Weimar och Wien. Kort
efter sin första konsertresa, med Berlin
såsom egentliga målet, slog han sig ned
i Petersburg, där han blef mycket
uppburen vid hofvet och hade en
inflytelserik ställning, bl. a. såsom
inspektör för musikundervisningen i ryska
rikets alla flickpensioner. Han dog
1889 i Warmbrunn (Schlesien).*
Henselt har endast med ett fåtal
verk trädt fram för offentligheten;
hans fantasi var ganska begränsad.
Då Rob. Schumann yttrade sin
förtjusning öfver Henselts förstlingsverk,
hoppades han likasom alla
musikvänner på en rik utveckling af hans
skapareförmåga, men en sådan inträffade
icke. Något nytt till form eller
innehåll har lian ej frambragt.
Beaktans-värda äro hans samlingar af Etyder:
op. 2, Etudes de salon op. 5 och op.
13; vidare Poeme d’amour op. 3,
Frühlingslied op. 15, Impromptu op.
17, Ballade op. 31 samt Pianokonsert
F moll, op. 16. Utom pianokonserten,
som ännu någon gång spelas å
konserter, är etyden »Si oiseau j’etai»
(op. 2 n:o. 6) mest bekant af Henselts
kompositioner, äfvenså de mera
lätt-spelta Liebeslied och Romance (op. 18).
Andra af hans pianokompositioner som
kunna påpekas äro »Verlorene Heimat»
»Entschwundenes Glück», »Danklied
nach dem Sturm», »Eroica», »Ave
Maria» och »Nächtlicher Geisterzug».
Henselts tonsättningar (39 verk med
opustal, 15 utan) karaktäriseras i allmänhet
af eu poetisk, vekt melodisk stämning.
Ännu mera produktiv och känd än
Henselt är Stephen Heller, som i den
mindre konstformen röjer stor
begåf-ning, rik på musikaliska idéer och skön
melodisk uppfinning. Allbekanta äro
hans vackra Etyder i progressiv följd
utgörande op. 125, 47, 46, 45, 90 och
16. Andra häftet af op. 47 skref han
1848 i Paris under
februarirevolutionens kanondunder.
Stephen Heller, föddes 1813 i
Pest och dog 1888 i Paris, där han
var bosatt sedan 1848
undantagandes en vistelse i London efter
Paris-revolutionen. Efter åtskilliga
konsertresor i Tyskland sjuknade han
1830 i Hamburg och lefde där till
dess han slog sig ned i Paris. Här
var han såsom konsertgifvare och
lärare mycket värderad och förtrolig
med berömdheter sådana som Chopin,
Liszt, Berlioz m. fl. Hans
kompositioner uppgå till mer än 150. Om också
dessa från ungefär op. 78 visa honom
såsom fullmogen musiker, så
innehåller dock redan op. 29 La chasse, ett
briljant och på sin tid mycket berömdt
stycke, konstnärens alla framstående
egenskaper. Vid omnämnandet af
Hellers kompositioner lämna vi åsido hans
talrika tran skrip tioner och
bearbetningar, af hvilka senare dock må
påpekas hans ypperliga behandling af
sluttemat i Mendelssohns italienska
symfoni, denna bearbetning utgifven under
* Henselts biografi med porträtt är införd
Svensk Musiktidning 1889 ivo 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
