Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 1 Sept. 1902 - Något om pianistisk salongsmusik. II - Musikbref från Tyskland, af Anteros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
titeln Saltarello, op. 77. Nära efter
denna i opustal framträda hans
utmärkta salongsstycken op. 78 och 80
Promenades d’un solitaire
(Spaziergange eines Einsamen) 2 häften och
Nuits Manches (Blumen-Frucht-, und
Dornenstücke, op. 82, 3 häften, tili
h vilka sluta sig den likaså utmärkta
samlingen Im Walde op. 86, 128 och 136.
Dessa tre häften afslutas med en final, en
återblick eller epilog, som förlänar dem
en viss samhörighet och enhetlig
af-rundning. Alla dessa vackra
salongsstycken, att rekommendera såsom
bidrag till bildandet af ädel smak, äro
af medelsvår beskaffenhet och sålunda
lämpliga för något försigkomna
pianospelare. Hellers stycken äro i
allmänhet icke svårspelta. Bland hans öfriga
pianokompositioner — och det är
uteslutande sådana han utgifvit — ha
vi ytterligare att nämna Traumbilder
op. 79, Wanderstunden (op. 80),
Preludierna op. 81 (de mest bekanta) och
op. 117 samt de täcka Préludes,
com-posées pour M:e Lilli op. 119, Ta
rantellen op. 85, Notenbuch für Klein
und Gross op. 138. Af Hellers
Sonater, op. 9, 65, 88, 143, äro i
synnerhet de tre sistnämnda värdefulla.
En talrik grupp af hans kompositioner
bilda hans Danser, bland hvilken Vals
op. 145, från hans sista tid, kan
framhållas. Andra tonsättningar af värde
äro Sérénad op. 56, Capriccio op. 63,
Scherzo fantastique op. 57, Canzonetta
op. 60, Drei Stücke op. 121, Fliegende
Blätter op. 123, Drei Ouverturen op.
126, Voyage autour de ma chambre
op. 140.
Heller lefde mycket för sig själf
och drog sig snart undan
offentligheten. År 1862 uppträdde han dock
med sin vän pianisten Charles Hallé
(Wilma Nerudas man) i England och
gjorde lycka på deras gemensamma
konserter. Hans ekonomi kom
emellertid på klena fötter, så att då han
var 72 år en offentlig
penning-insamling gjordes för den behöfvande
konstnären*.
En af de mest begåfvade lyriska
komponister af de här i fråga varande
är Adolf Jensen, hvars sånger äro
väl kända och i skönhet komma nära
de bästa af Rob. Schumann och Rob.
Franz. Hans pianokompositioner
intaga också ett framstående rum.
Adolf Jensen föddes d. 12 jan.
1837 i Königsberg och dog efter
långvarigt bröstlidande 23 jan. 1879 i
Baden-Baden. Hufvudsakligen
autodidakt hade han endast under två år
idkat musikstudier hos Ehlert och
Marpurg. År 1856 lefde han såsom
musiklärare i Ryssland, öfvertog
följande år kapellmästaretjänsten i Posen
och begaf sig 1858 till Köpenhamn,
dit lockad af sina sympatier för Gade,
hans musikaliska själsfrände. Till
* Svensk Musiktidning 1887 n:o 11
innehåller en utförligare Hellerbiografi med
porträtt.
j Königsberg återkom han 1860, där
han snart vann anseende såsom lärare
och komponist. 1866—68 verkade
han i Berlin såsom lärare vid Tausigs
skola för det högre pianospelet. För
sjuklighet drog han sig undan till
Dresden och 1870 till Graz samt
slutligen till Baden-Baden.
Af Jensens pianosaker — endast
dem ha vi nu att betrakta — visa
redan titlarna på de tidigaste
anslutningar till Rob. Schumann. Så op. 2
Innere Stimmen, op. 7 Phantasiestücke,
op. 8 Romantische Studien. Jensens
musik är emellertid dock lika
själf-ständig som fin. Särskildt i de 17
nummer, som utgöra dessa
»romantiska» studier finner man åtskilligt
vackert; bekant är hans intagande
»Träumerei» (n:r 8). Ett annat melodiskt
fängslande stycke är »Berceuse» (op.
12). I motsats till den i de nämnda
verken häi’skande veka stämningen
visar komponisten i op. 20
Impromp-; tus manlig kraft och en eldig natur.
I Sonaten op 25 är ett fint, tekniskt
j svårt verk, hos hvilket man spårar
! inflytande af Schumann och Brahms,
i åt hvilken senare den är tillägnad.
Intressanta och värdefulla äro hans
Idyllen (op. 43) och Erotiken (op. 44),
den första samlingen fyrhändig men
äfven i bearbetning för två händer.
Nära dessa står den vackra
bröllops-musiken: Ilochzeits-musik (op. 45),
i äfvenledes fyrhändig, likasom
Erinnerungen (op. 48). Glädje af naturen
och dess skönheter klingar emot oss
i häftena Wanderbilder (op. 17) och
i de karaktäristiska Ländler aus
Berchtesgaden (op. 46). En präktig,
frisk stämningsbild är Waldidyll, ett
I scherzo i B-dur (op. 47). Af särskildt
pedagogiskt värde äro de tre häftena
I Etuden (op. 32), af hvilka hvar och
en är en innehållsrik liten skiss af
finaste arbete, smakfull och välljudande.
Jensens pianokompositioner äro väl
förtjänta af allmän spridning; studiet
af dem skänker stor musikalisk
njutning och befordrar utbildning af
teknik och god smak.
5^
Musikbref från Tyskland.
i.
Berlin Maj—Juni.
Af Berlins hofteater spelas nu
endast å den nya, i Krolis f. d.
etablissement. Där härska under sommaren
uteslutande de glada sånggudinnorna,
och den numera synnerligen omfattande
operettrepertoaren — då man för
omkring ett par år sedan började
experimentera inom denna dittills nya genre,
höll man sig ännu till några af
densammas mästerverk, såsom
»Läderlappen», »Madame Angots dotter» och
»Mi-kadon» — upprätthålles under perso-
nalens ferier af Centralteaterns
rutinerade ensemble, bland hvars förmågor
i främsta rummet må nämnas den
lilla, intagande divan Mia Werber,
särdeles lyckad i titelpartiet i »Dockan»
samt som Fiametta i »Boccaccio». Den
enda nyheten, ->The Silver Slipper»
med musik af Lisley Stuart är en
klen efterapning af den engelska
groteskoperetten, som åtminstone har att
uppvisa två verkligt lyckade alster,
»Mi-kadon» och »Geishan». Handlingen,
hvilken affischen, väl till ursäkt för I
textens otroliga naivitet, betecknar som
fantastisk, är ej mindre svag än
musiken, som allenast företer minimala
spår af melodiös uppfinningsförmåga,
men så mycket mer talrika plagiat.
Det hela står ungefärligen på
utstyr-selpjesernas i »Wintergarten» eller
Apollo-teaterns nivå och passar ej ens
under flaggen af ett gästspel in i
ramen af en kgl. scen.
En så mycket mera glädjande
företeelse är den Offenbach-cykel, som
pågår i ett litet bredvid den nya
hof-teatern i modern »Überbrettlteaterstil»
inredt »Liederspielhaus», hvarest af
mästarens talrika, tyvärr nästan i
glömska fallna, men i all sin naiva
enkelhet så intagande och af friska
melodier flödande enakt-stycken från
hans tidigare period hittills uppförts ,
»Apotheker und Friseur», »Fritzehen
und Lieschen», »Paimpol und
Perinette», »Die Savoyarden», > Die
Zaubergeige-», m. fl. Utförandet af från
skilda håll samlade förmågor och
under kapellmästaren Erbens musikaliska
ledning — med pianoackompagnemang
— är förtjänstfullt. Då emellertid
flertalet af dessa verk äro ursprungligen
komponerade för orkester, är saknaden
I af en sådan att beklaga. Skillnaden
j härutinnan gjorde sig på ett slående
sätt gällande, då undertecknad ej långt
därefter på kurteatern i Hamburg
hörde »Verlobung bei Lanterne-» så- |
som fyllnadspjes till en soaré af den
på höjden af sin konst stående
franska chansonett-divan Yvette
Guil-bert.
I Berlins Metropolteater — under
vintrarne vanligen apterad till en
va-rietéseen af finaste slag — har man
sedan sommarens början haft den efter
sin ledare uppkallade Mowitz-operan,
hvars enda egentliga glanspunkter
utgjorts af den för öfrigt numera ej långt
ifrån »utsjungne» hjältetenoren
Heinrich Bötels samt den här
synnerligen uppburna, och såväl musikaliskt
som dramatiskt särdeles framstående
italienska primadonnan F r a n c e s c h i n a
Prevostis gästspel, hvaremot operetten
f. n. dominerar i den ej mindre eleganta
»Theater des Westens», hvilken under
säsongen har att bjuda på ganska
goda operaföreställningar, under
medverkan senast af den sedan gammalt
i Stockholm bekanta Lilli Lehmann
och Franz Na vål, en förträfflig
lyrisk tenor, lika välkänd för sin an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
