Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 1 Sept. 1902 - Musikbref från Tyskland, af Anteros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ställning vid härv. kgl. opera som
sedermera en firad medlem af Wiens
hofteatrar.
II.
»Mästersångarne» å »Prinzre-
gent-theatern» i München.
Enär den, som ej i tid skaffat sig
plats till de nu pågående
Bayreuth-spelen, får afstå därifrån, då »allt är
utsåldt,» och för öfrigt från »Frau
Cosimas» sida något vidare
tillmötesgående mot pressens representanter
ej är att förvänta, kan undert. från
det hållet endast förmäla, att bemälda
dam hos bayerska regeringen nyligen
framställt klagan mot härvarande
hof-teaterintendent för »oloflig konkurrens»
på grund af att densamme förekommit
henne i engagerandet af Tysklands
förnämsta sångartister till nästa
festspelsäsong! Den cykel af 20
Wagner-före-ställningar, i likhet med förra året
omfattande »Mästersångarne», »Tristan
och Isolde», »Tannhäuser» och
»Lohen-grin», hvilka Ernst von Possart
anordnat med Miinchen-hofteatrarnes
för tillfället väsentligt förstärkta
musikaliska ensemble för tiden 9 aug.
— 12 sept., Iiafva förstnämnda dag
tagit sin början i den nya
Prinzregent-teatern. Denna mönsterscen har redan
för omkr. ett år sedan vid tidpunkten
för dess öppnande mera ingående
be-skrifvits i en undert:s korrespondens
till Svensk Musiktidning, hvarför nu
allenast må nämnas, att akustiken
betydligt vunnit genom
orkesterrummets ombyggnad och borttagandet af
de visserligen i och för sig särdeles
vackra marmorstatyerna af musikens
och dramats heroer, som ersatts med
rökelsekar i antik stil. Possarts
nyaste regie-konststycke utom scenen är
omskapandet af platsen för den första
året väl primitiva »Garten» till en
sannskyldig Armidas trollträdgård med
springvatten etc., hvarest publiken har
tillfälle att lustvandra under de nu
till ®/4 timme förlängda mellanakterna.
Till uppförande vid första
föreställningen kom det verk, hvilket, en
gång synnerligen förkättradt och
försmädad t, för 34 år sedan f. f. g. här
uppfördes och nu blifvit en så
betydelsefull märkesten inom den tyska
konsten: »Die Meistersinger». Det
härliga musikdramats återgifvande
åda-galade på det tydligaste förevarande
festspels konstnärliga berättigande,
med hänsyn till deras uppgift att
göra hvad som en gång räknades för
»famtidsmusik» till verklig
nutids-konst. På detta lofvärda företag var
mycket hängifvet arbete nedlagdt, och
resultatet var i det hela särdeles
tillfredsställande, å solisternas sida i
främsta rummet hos Hans Sachs’ och
Walther von Stoltzings representanter,
hrr Feinhals och Knote. Geis
åter-gaf Beckmesser utmärkt i dramatiskt
hänseende och, försåvidt röstmaterialet
förslår, äfven i fråga om det musikaliska
| föredraget. Endast två främmande
| artister medverkade denna gång, hr
Re i ss, en tilltalande David, och frk.
i Scheff, som med sin intagande
apparition och ej mindre vackra stämma
lofvar att blifva en fullt acceptabel
Eva, då hon förvärfvat större
sä-I kerhet.
Körer och orkester, betydligt
för-j stärkta, uppnådde klangverkningar af
sällsynt skönhet under Zumpes
mästerliga leding. Hvad slutligen
beträffar de stora folkscenerna, hvilka, som
bekant utgöra sannskyldiga praktprof
på Possarts storartade regiekonst, så
gå de, om möjligt, med ännu mera
»glans» än förut, särskildt
prygelscenen i slutet af andra akten samt
senare afdelningen af den tredje,
hvar-till talrika stumma solokrafter af
hof-teaterns dramatiska personal lånat
I sin medverkan.
I den fullsatta salongen märktes,
1 förutom åtskilliga prinsar af bayerska
konungahuset, diktaren Richard Voss
| och intendenten för hofteatern i
J Schwerin, frih. von Ledebur.
Publiken hyllade »Mästersångarne» med
entusiastiska applåder, hvilka
emellertid, liksom i Bayreuth, ej
hörsammades.
På måndagen gafs den andra
före-I ställningen, en repris af
»Mästersångarne», hvilken särdeles lyckligt
ut-! märkte sig för karaktäristisk betoning
af det dramatiska elementet. Den
älskligahumor, som, utstrålande från Hans
Sachs, denna Wagners mäster skapelse,
fyller det hela, kom här med sällspord
tydlighet till uttryck.
Ifrågavarande föreställning förenade
bland de medverkande i
hufvudparti-| erna tre första rangens krafter från
Wiens hofopera: hrr Reichmann och
Slezack samt fru Förster-Lauterer.
I Den berömde barytonisten Theodor
Reich manns Hans Sachs, i högsta
måtto själfull på samma gång som
älskvärdt gemytlig, är en af hans mest
I fulländade sceniska skapelser. Leo
Slezack är en ung, ännu
jämförelsevis okänd musikstorhet; han är född
i Mähren år 1875 och har förut
tillhört kgl. teatrarne i Berlin. Redan
kroppsligen sedt, är han af
utomordentligt imposanta dimensioner. Icke
i fullt så hög grad hans tenor, som,
ehuru af starkt barytonal färg, likväl
utan ansträngning uppnår den
riktiga höjden, men timbren och
sångsättet verka mindre tilltalande i
jämförelse med den ljusa, äkta
tenorklangen hos hans närmaste
föregångare i partiet. I ett hänseende torde
han öfverträffa andra Stoltzings
representanter, nämligen genom föredragets
och spelets naturlighet och charm,
hvarutinnan dessa i allmänhet stela
och alltför stolta riddare hafva
åtskilligt att lära af denne slaviske
jätteyngling, hvilken väl ännu så länge
åtminstone från musikalisk synpunkt
bör hänföras under rubriken
natursångare. Om fru Förster Lauterer s
dramatiska framställning kan sägas
detsamma som i fråga om denne
hennes Wiener-kollega: hon var en den
mest intagande »Evchen», genom hvars
naiva, rent af barnsligt oskyldiga
spel det hos alla Wagners
»älskarinnor», med undantag af Elisabeth, så
hastiga hängifvandet åt mannen
verkar mindre stötande. Hon behärskar
dessutom förträffligt sin fylliga, veka
och klangfulla sopran.
Med hänsyn till röstmaterialet
öfver-lägsen Geis’ Beckmesser, öfverdrifver
| hr Nebe från Berlins hofopera väl
mycket sitt spel genom den höga grad
af gallisk skärpa han inlägger hos
| den i och för sig så starkt
karri-J kerade stadsskrifvaren. Hr Reiss
lyckades äfven musikaliskt denna gång
l vida bättre än förut, och hans
ung-i domsfriske David, fri från de
öfver-\ drifter, hvartill rollen så ofta förleder,
torde vara rent af mönstergiltig.
i
Den första serien af den i
kronologisk följd — efter deras tillkomst
— fortlöpande cykeln af
Wagner-operor af slutades med »Lohengrin»,
tolkad af hrr Knote och Feinhals
samt damerna Förster-Lauterer
och Fremstad.* Därjämte
uppfördes »Tristan und Isolde», för hvars
återgifvande här vi redan förra året
lämnade en redogörelse.
Rollbesätt-| ningen var denna gång i det hela
J densamma med undantag af det
manliga titelpartiet, som nu kreerades af
danske hjältetenoren Einar
Forchhammer från hofteatern i Dresden,
hvilken rönte varmt erkännande, om
han ock ej har fullt tillräckliga yttre
förutsättningar för sin kolossala uppgift.
Senaste Tannhäuser-förestäl 1 ningen
utmärkte sig i främsta rummet för
sin utomordentligt storartade
»mise-en-scene», särskildt i första aktens
Venusgrotte-tablå, som, i den s. k.
Pa-riser-bearbetningen, framställdes med
en väl, förutom i Bayreuth, hittills ej
uppnådd fulländning. I Tannhäusers
och Wolframs roller gasterade hrr
Slezak och Reichmann, af hvilka
den förre här på det mest glänsande
sätt bekräftade vårt omdöme om
honom i dramatiskt hänseende såsom
Stolzing, men hvars musikaliska
tolkning af den så ansträngande tredje
akten dessvärre lämnade betydligt öfrigt
att önska. Den senare behärskar i fråga
om sången ej så som förr sitt i
förevarande opera i så hög grad
melo-diösa parti. Elisabeth hade i Bertha
Morena en i allo utmärkt representant.
* Denna vår talangfulla landsinaninna har
undertecknad jämväl redan i sin
Miincken-korresp. för ett är sedan presenterat för
tidningens läsare.
Anteros.
–––-^––––
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
